facebook_pixel
Ultimate Domain – Jakten på de försvunna spelen, del 3

Ultimate Domain – Jakten på de försvunna spelen, del 3

Ultimate Domain är en bortglömd strategipärla om snuva och inavel.

Listan på otillgängliga, förlorade och bortglömda spel blir hela tiden längre. Det är inget konstigt med det, egentligen. Men det är fortfarande synd och skam. Därför har vi bestämt oss för att ge oss ut och söka efter de spel som gått vilse i tiden. Vi kallar artikelserien för ”Jakten på de försvunna spelen”, och den här gången ska vi ta en titt på en tvättäkta bortglömd pärla – Ultimate Domain.

Hittills har vi kollat på spel som förvisso varit intressanta och underhållande, men kanske inte jättebra i traditionell mening (särskilt inte det där knäppa Aliens-spelet). Ultimate Domain är dock något helt annat. Ett långsamt, eftertänksamt strategispel som egentligen inte liknar något annat. Det är märkligt att inte fler spel har lånat de bästa idéerna av Ultimate Domain (eller Genesia, som det också hette). Det var förvisso inte alls någon succé när det släpptes, och även om jag gillar spelet så kan jag förstå det. Det här är ett ganska smalt spel som vecklar ut sig i ett extremt makligt tempo. Spelets övergripande mål är också något vagt, och just endgame är mycket svagare än uppbyggnaden till det – men det har spelet egentligen gemensamt med väldigt många andra, betydligt mer framgångsrika strategispel. Ett annat problem var att både grafiken och användargränssnittet var primitiva redan när det släpptes 1994.

Men för den som tar sig förbi Ultimate Domains ganska uppenbara begränsningar, så väntar ett fascinerande litet strategispel som handlar mer om att ta hand om en liten befolkning än om krigföring eller grandiosa imperiebyggen. Du börjar med blott fyra invånare. Det är inte så mycket början på en nation, som ett recept på inavelsrelaterade sjukdomar i framtiden. Men nu är det som det är, så allt du kan göra är att göra det bästa av situationen och försöka undvika att grunna allt för mycket på eventuella framtida kusingiftermål.

Slutmålet är även det något man gör bäst i att fundera allt för mycket på. Spelet går nämligen ut på att samla sju kristaller som ligger gömda här och var i världen. Det tar dock lång tid innan man har resurser och invånare nog att ge sig ut på några upptäcktsfärder. Innan dess måste man tampas med årstidernas gång, och med dödsfall i befolkningen som i början slår väldigt hårt när det är så ont om arbetskraft.

Läs också: Darkseed – Jakten på de försvunna spelen, del 2

I korthet

Vad är det?

Ett mysigt strategispel som var före sin tid.

Utvecklare

Microids

Utgivare

Software Toolworks

Releasedatum

1994

Kolla även in

Banished

Bildtext.

Lev hårt, festa hårdare

Du har alltid två motståndare, som man tyvärr inte kan stänga av. Ett sandboxläge hade varit välkommet, för Ultimate Domain är som bäst när man i sin egen takt får bygga upp ett samhälle man faktiskt bryr sig om. Datormotspelarna tycks börja med betydligt mer resurser än du, oavsett svårighetsgrad, och blir mest ett stressande inslag när man (ofta förgäves) försöker hålla jämna steg med dem. Eftersom de taktiska möjligheterna inte är superdjupa, och striderna som sådana är sömniga affärer, så vore det helt enkelt skönt att kunna spela det mer som en slags mix mellan Sim City och The Sims, utan något konkret motstånd. Man kan även spela mot upp till två mänskliga spelare i hotseat-läge, framför samma skärm. Det var så jag oftast spelade Ultimate Domain, med min bror. Jag skriver medvetet ”med”, snarare än ”mot”, för det var så vi spelade. Vi brydde oss föga om att leta efter kristaller eller slåss mot varandra. Snarare att hjälpas åt mot AI:n, för att bli av med det störningsmomentet.

Så hur spelar man då spelet? Det är ganska simpelt. I alla fall när man lärt sig det något tröga gränssnittet. Man delegerar olika jobbroller till sina invånare, som sedan jobbar på bäst de kan. Så länge de inte blir sjuka eller går och dör – vilket de ofta gör innan de ens fyllt 50 bast. Det är ett hårt liv, som sagt.

Bönder odlar mat, skogshuggare och snickare fixar fram timmer, arkitekter bygger hus och uppfinnare forskar fram livsviktiga landvinningar. En av de första, viktiga uppfinningarna är att forska fram hjulet så att man kan bygga en kärra man kan använda för att frakta överblivna resurser till köpmannen. Det är också extremt viktigt att så tidigt som möjligt forska fram ett vaccin mot vanlig förkylning, då simpla snuvor är väldigt vanliga. Det skadar inte att fixa ett vaccin mot pesten också, för även om den är ovanlig så är det i princip kört om man åker på den. Som sig bör, antar jag.

I slutänden har man både luftballonger, kanoner och, om allt går rätt, en stor befolkning spridd över flera territorier. Men resan dit är fylld av hårt slit – i alla fall från dina invånare, som lever sina liv och dör i förtid, allt medan du som spelare i lugn och ro myser åt det trivsamma atmosfären och det makliga tempot.

Ultimate Domain kan mycket väl vara det mest tillbakalutade spelet någonsin, om folk som sliter ihjäl sig under svåra förhållanden. Det är oförtjänt bortglömt idag, och hade nog varit mer känt om det hade släppts några år tidigare. Grafiken och gränssnittet kändes gamla redan när spelet släpptes, och Ultimate Domain blev aldrig någon försäljningssuccé. Spelet har sina fans, dock. Till exempel så finns det en andlig uppföljare som för närvarande är i early access på Steam, för den som är nyfiken på konceptet men inte kan få tag på originalet – som ju som bekant inte säljs längre, annat än möjligen enstaka begagnade kopior, för den som orkar leta på Tradera och E-Bay. Att döma av kommentarerna är spelet fortfarande i ett ganska vingligt skick, och som alltid med early accesss är det ju svårt att veta om spelet någonsin ens blir färdigt. Men det är definitivt kul att någon bryr sig om gamla Ultimate Domain så pass mycket att de är beredda att försöka göra en uppdaterad variant av det. Genesia Project: Ultimate Domain, heter nyversionen, hur som helst.

Jag håller mig nog till originalet tills vidare, dock. Där kan jag alltjämt finna det märkvärdigt rofyllt att skapa mina små inavlade samhällen full av snuviga 32-åringar som ser ut som om de vore 62 bast, tack vare det hårda levernet.

Läs också: It Takes Two – Recensionen

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar