facebook_pixel
Dark Seed – Jakten på de försvunna spelen, del 2

Dark Seed – Jakten på de försvunna spelen, del 2

I vår artikelserie “Jakten på de försvunna spelen”, testar vi spelhistoriska artefakter som inte längre finns att köpa. Näst på tur står Cyberdreams Dark Seed-spel.

Dark Seed-serien är två fascinerande skräckäventyr, från en tid då spel vågade ta klart fler risker än nu för tiden. En del av detta beror på att spel kostade mindre att göra. Samtidigt hade genrer och mekanik inte riktigt få lika tydliga, allmänt accepterade konventioner samma sätt som nu, så de udda fåglarna framstod inte som fullt så udda där och då. Dark Seed och dess uppföljare hade egentligen en väldigt simpel grundidé – att bygga en skräckserie runt diverse konstverk av giganten H.R. Giger, skaparen av xenomorphen från Alien-filmerna (och Aliens: A Comic Book Adventure, som vi tittade på förra veckan, för den delen).

Huvudkaraktären i Dark Seed är Mike Dawson, både bakom kulisserna och i själva spelet. Den mustaschprydde gentlemannen Dawson är nämligen en av spelets producenter och designers, och stoppade helt sonika in sig själv i huvudrollen. Lagom till uppföljaren hade dock Dawson gått vidare till andra jaktmarker (enligt IMDB skrev han två avsnitt till sista säsongen av sitcom-serien Family Matters), så han har där ersatts av en annan mustaschman i huvudrollen. Lustigt nog ser Chris Gilbert, som i sin första och enda roll tar över som Mike Dawson i Dark Seed 2, yngre ut än den äkta herr Dawson gör i första spelet. Han ser även betydligt fånigare ut i det andra spelet (vilket inte är en kommentar om skådisens utseende, utan om mer om hur han stoppats in i spelet, men mer om det om en stund).

Av de båda spelen är definitivt originalet mest känt, inte minst för att det alltjämt varit lättare att få igång genom åren – då det är ett DOS-spel som funkar fint under DOSBox. Dark Seed 2 är däremot ett Windows 3.1-spel, och alla som var med då vet hur värdelös den plattformen var för spel. Inte förrän 95-utgåvan började Windows bli en plattform för spel. Som ni kan se nedan har jag dock spelat Dark Seed 2 lite, genom en Win 3.1-installation i DOSBox. Det funkar helt okej, efter lite krångel. Och det är, faktiskt, värt det. Inte för att det är ett lyckat skräckspel, utan tvärtom för att det inte är det. Men som sagt – mer om det senare.

Läs också: Loop Hero – Recensionen

I korthet

Vad är det?

En skräckserie som använder sig av H.R. Gigers konst.

Utvecklare

Cyberdreams

Releasedatum

1992 (Dark Seed) och 1995 (Dark Seed 2)

Kolla även in

I have No Mouth and I Must Scream

Mike Dawson har det inte lätt, trots sin fina mustasch.

Hjärnspöken

Först kanske vi ska skriva några rader om det första spelet. När spelet släpptes, 1992, var det definitivt grafiskt imponerande. Åtminstone i de sekvenser när man besökte den mörka världen, och fick traska omkring i landskap designade av den schweiziske konstnären H.R. Giger. Som helhet var det förvisso ett tämligen brunt spel – både vad gäller färgskalan och det spelmässiga. Manuset hade en bra idé, där stackars Mike Dawson får ett embryo implanterat i skallen, och måste hitta ett sätt att få ut den innan den äter sig ut. Tyvärr tar idéerna slut där, och större delen av spelet irrar man mer eller mindre runt på måfå och löser mer eller mindre befängda pussel som inte riktigt klickar i den här ganska seriösa kontexten. Det är ganska underhållande, dock. Eller hade varit, om det inte varit för buggarna och de ganska bedrövliga återvändsgränderna. Ett av få spel där jag tolererar den sortens återvändsgränder i äventyrsspel, är KGB (eller Conspiracy som det hette i CD-ROM-utgåvan), där det är relativt enkelt att spel om senaste partiet och testa något nytt. Det är inte oproblematiskt i det spelet heller, långt ifrån, men där hade det en tematisk poäng. I Dark Seed är det bara kass pusseldesign.

I slutänden lyckas dock Mike Dawson, både producenten och karaktären, med sitt mål. Det blev ett färdigt spel till slut, och vår käre, kavajprydde huvudperson besegrar de onda varelserna i den mörka världen och blir av med sitt oönskade hjärn-embryo. Dessutom med mustaschen i behåll!

Tyvärr varar inte varken friden eller fröjden, och inte ens en ståtlig mustasch kan rädda en från ondskan i längden. Så stackars Mike Dawson, nu i en till synes yngre modell, råkar ut för nya hemskheter när han flyttar hem till sin födelsestad. Efter händelserna i det första spelet är han nämligen svårt skakad och psykiskt instabil, vilket är högst förståeligt, och har bott senaste året i sitt gamla pojkrum hemma hos sin ömma moder (som ser ut som en snubbe i peruk).

Under det här året har Mike gått i terapi, samt börjat träffa en gammal flamma från skoltiden, vid namn Rita. Med andra ord är han plågad, men långsamt på väg att komma på fötter igen – när Rita plötsligt mördas på ett våldsamt sätt. I spelets intro drömmer Mike en mardröm om hur Ritas photoshoppade huvud svävar runt medan hennes ögon smälter. Han springer också på stället på ett sånt där läckert sätt som skådisar gör när de tvingas skådespela i ett litet utrymme framför en green screen. Det är komiskt guld, men kanske inte så där isande obehagligt som det väl är tänkt. Mardrömmen slutar med att Mike förvandlas till någon sorts bockamonster. Det är också kul.

Mike Dawson den andre på besök i Gigers konst(iga)värld.

Obehagligt komiskt

Sedan vaknar stackars Mike upp, och spelet börjar. Och här blir det, lustigt nog, mer obehagligt. Dels är musiken en pärs att lyssna på, och dels ser det så där märkligt och fel ut som det ofta gör när digitaliserade skådisar sätts in i förrenderade miljöer. Perspektiven och skalan på möbler och omgivningen känns ofta off. Faktum är att det är vardagsmiljöerna som ger mig störst känsla av obehag i Dark Seed 2. Det funkar riktigt bra ihop med tematiken och narrativet, där Mike känner sig fel och malplacerad, som om han inte riktigt vet vad som är verkligt och inte, längre. Det är nog inte intentionen, men det är icke desto mindre effekten. Tillsammans med en mer engagerande intrig än i första spelet, där Mike misstänks för mordet på Rita och måste lösa mysteriet, så finns det ändå ett stråk av obehag i spelet, som jag uppskattar – även om spelets främsta förtjänster ligger i att roas av de mindre bra skådisarna (vissa är helt okej, andra är komiskt usla) och kanske framför allt av hur onaturligt karaktärerna rör sig. Det här är nämligen inte ett FMV-spel, trots att det släpptes 1995 – när FMV-spel var som hetast (Phantasmagoria släpptes samma år). Istället är det digitaliserade skådisar som animeras på ofta direkt absurda sätt. Inte sällan ser det ut som om de bajsat på sig, och det är väldigt komiskt att beskåda.

Den mörka världen återvänder så klart även i Dark Seed 2, med mer högupplösta Giger-konstverk att strutta runt i. Det ser riktigt fräsigt ut, även om det väl är mer coolt än otäckt att utforska dem. Intrigen håller väl inte riktigt hela vägen i mål, men de uppenbara influenserna från bland annat Twin Peaks ger Dark Seed 2 mer kött på benen än det första spelet. Det finns fler karaktärer att prata med, pusslen är rimligare och, framför allt, spelet är inte fullt av enerverande återvändsgränder. Det är måhända inte ett superlyckat skräckspel, med dagens mått mätt. Men det är underhållande för vad det är, och det är mer ambitiöst än det i ärlighetens namn ganska torra (och svårspelade) originalet.

Dark Seed-spelen känns som nödvändig träning inför utvecklaren Cyberdreams magnum opus – det imponerande och ljuvligt deprimerande I Have No Mouth and I Must Scream, baserat på Harlan Ellisons becksvarta science fiction-berättelse. Men det spelet är en text för ett annat tillfälle och ett annat sammanhang. Även om inget av Dark Seed-spelen finns att köpa idag, så kan man fortfarande köpa I Have No Mouth and I Must Scream på både GOG och Steam (och enligt Ellisons urgamla hemsida kan man fortfarande beställa en fysisk utgåva av spelet där).

Det blev tyvärr aldrig något tredje Dark Seed-spel (Cyberdreams lade ner 1997). Däremot ynglade spelet av sig minst en fullständigt bisarr åttabitarsportning till NES (eller mer specifikt till Famicom, om man ska vara petig), som dessutom gavs ut någon gång 2001. Naturligtvis en kinesisk bootleg, men valet av spel är minst sagt udda. Sjukast av allt är att spelet ser förvånansvärt bra ut. För den som alltid önskat sig en åttabitarsversion av Gigers konst bör ju kasta ett getöga på den bisarra bootleg-utgåvan.

Enligt Dark Seed-mytologin är ju den mörka världen en grotesk avspegling av vår egen. Kanske är NES-versionen av spelet helt enkelt en förrymd artefakt från den mörka världen. I så fall får viss varning utfärdas. Man vill inte dras in för mycket i Dark Seeds värld. Då kan det sluta med att man börjar röra sig som om man hade kissat på sig.

Läs också: Aliens: A Comic Book Adventure – Jakten på de försvunna spelen, del 1

Så här ser den märkliga bootleg-versionen till NES ut.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar