facebook_pixel
Aliens: A Comic Book Adventure – Jakten på de försvunna spelen, del 1

Aliens: A Comic Book Adventure – Jakten på de försvunna spelen, del 1

I vår artikelserie “Jakten på de försvunna spelen”, testar vi spelhistoriska artefakter som inte längre finns att köpa. Först ut är det obskyra men ostigt charmiga äventyret Aliens: A Comic Book Adventure.

Spelhistorien är inte speciellt k-märkt. Med det menar jag att vi inte är så bra på att skydda den. Det finns små spelmuséer (även om det i regel är mer hårdvara än spel som bevaras där) och väldigt bra projekt som Mobygames, som katalogiserar spel på löpande band. Men listan på otillgängliga, förlorade och bortglömda spel blir hela tiden längre. Det är inget konstigt med det, egentligen. Men det är synd och skam, för det. Därför har vi bestämt oss för att ge oss ut och söka efter de spel som flytt. Vi kallar artikelserien för ”Jakten på de försvunna spelen”, och vi börjar med att titta mot stjärnorna efter ett obskyrt licensspel.

I rymden kan ingen höra dig ragequitta. Faktum är att du inte behöver göra det ändå, för Aliens: A Comic Book Adventure kraschar med jämna mellanrum ändå. Det här är en obskyr, oputsad gammal juvel som är baserad på serieböckerna från Dark Horse, snarare än på filmen. Det bör också göra en beredd på ungefär vilken nivå kvaliteten ligger på.

Även om man nu gillar serieböckerna så får man nog erkänna att de har en helt annan ton än filmerna. Misantropin är uppskruvad till max, där alla är onda, galna eller bara så bittra att de får mig att framstå som världens mest optimistiske gladfjant. Alla karaktärerna i Aliens: A Comic Book Adventure har grava attitydproblem, vilket definitivt är ett försök att emulera den hysteriska grimdark-tonen i serien. Det är väldigt mycket 90-tal, och även om det är fullständigt omöjligt att ta på allvar så är det väldigt underhållande. Inte minst huvudkaraktären är ett smärre mirakel av illa skriven dialog, bisarra ansiktsuttryck och ett skådespeleri som alla b-filmälskare bör älska. Jag önskar bara att det var mer dialogscener, för det taffliga skådespeleriet och det galna minspelet även hos de övriga karaktärerna är obetalbart.

Läs också: Loop Hero – årets minsta största överraskning?

I korthet

Vad är det?

Ett tidigt försök till en interaktiv serieroman, baserat på Dark Horse-serien.

Utvecklare

Cryo Interactive

Webb

Spelets sida på Mobygames

Den här snubben vet hur man dör med stil.

En charmig artefakt

Istället går större delen av Aliens: A Comic Book Adventure åt till utforskande av småtrista, förrenderade miljöer. Vi slipper förvisso de där långsamma rörelserna, som i Myst, men det är ofta förvirrande och fippligt att navigera runt i miljöerna i förstaperson, där kameravinklarna ibland gör så att man tror att man går framåt när man i själva verket går tillbaka samma väg man kom ifrån.

Storyn går ut på att du och tre andra extremt oproffsiga militärtyper ska hjälpa en utpost som uppenbarligen har problem med intergalaktiska skadedjur i form av xenomorpher. Första uppgiften är att landa rymdskeppet på utposten innan den förstörs av ett gäng meteoriter. Faktum är att alla kapitel i spelet går på tid, vilket gör det än mer frustrerande att det är så trögt att navigera runt i miljöerna.

Spelet har också märkliga utfyllnadsgrejer. En tidig uppgift är att mata alla fyra karaktärer med mat. Annars klagar de spelet igenom att de är hungriga, vilket är djupt störigt. Men det hela är mer omständligt än det måste vara, för alla kräver upp till fem mål mat innan de är mätta. Det är ett bisarrt designval, för det är inte ett pussel att få tag på maten. Du bara trycker ut den ur en maskin, ett mål mat åt gången. Så det är bara ren utfyllnad.

Ett annat exempel är att du tvingas spela Othello (eller reversi, som det heter på utrikiska) mot datorn för att få läsa artiklar på den. I alla fall i början. Du kan få läsa samma artiklar senare, då genom att förlora i Othello på grund av ett virus i datorn. De här artiklarna är inte nödvändiga, men ger lite välbehövligt världsbygge.

Pusslen går mest ut på att söka igenom miljöerna efter knappar och ibland enstaka föremål du behöver använda på rätt ställen. Ganska grundläggande grejer, och spelet är inte särskilt svårt när du väl har bekantat dig med miljöerna.

Det finns även stridssekvenser, men de är tacksamt nog supersimpla. Bara håll dig på avstånd och skjut tills fienderna faller ihop i en hög. Den första man dödar är dessutom en människa, som har fantastiska dödsljud för sig, vilket så klart är uppskattat. Tyvärr dyker det inte upp några xenomorpher förrän alldeles mot slutet – inte utanför några enstaka dödsscener om du tar för lång tid på dig, i alla fall. Det stora problemet är dock att spelet är buggigt. Utan en patch kan du inte plocka upp ett nödvändigt föremål, men med patchen kraschar spelet med jämna mellanrum. Inte bara spelet, heller, det tar hela DOSBox med sig. Det händer inte mindre än två gånger i det 20 minuter långa filmklippet på vår youtubekanal, där jag visar lite från början av spelet (komplett med den där fantastiska dödsscenen).

Aliens: A Comic Book Adventure är inte ett särskilt bra spel med dagens mått mätt. Men det är en intressant och charmig artefakt från en svunnen tid. En artefakt som ändå förtjänar lite uppmärksamhet även idag, för det är ett intressant försök till en interaktiv serieroman, av ett snitt som bland annat Telltale skulle lyckas betydligt bättre med, långt senare. Det är mycket larvigare än den också rätt fåniga serieförlagan (där xenomorpher har telepatiska förmågor, och vi får se space jockeys som ser ut lite som Ganon från gamla Nintendomagasinet-serierna, fast i rymddräkt), men också betydligt charmigare i all sin överdrivna ostighet.

Läs också: Årets bästa router redan nu?

Striderna är klumpiga men tacksamt nog enkla.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar