Unto the End – Recension

Unto the End är meningen att vara obarmhärtigt och kräva enormt mycket av spelare. Tyvärr går det lite för långt, och ger för lite i gengäld.

Jag kommer aldrig förlåta Dark Souls för dess synder. Jag kommer aldrig förlåta utvecklarna som fått för sig att orättvis brutalitet är samma sak som bra speldesign. Jag kommer heller aldrig få tillbaka timmarna av frustration jag tillbringat med Unto the End.

Unto the Ends utvecklare insisterar på att deras spel bara kräver tålamod och koncentration, att man som spelare måste vara uppmärksam, att ens öde ligger i ens egna händer. I själva verket är Unto the End ett av de mest frustrerande och orättvist brutala spel jag haft oturen att tampas med.

Värst av allt är att det finns ett potentiellt älskvärt spel här. Animationerna och ljuddesignen är strålande, och spelets omgivningar må bli tjatiga efter ett tag men skapar ändå en tung, påtagligt hotfull atmosfär. Jag uppskattar också att spelet kräver att du listar ut mycket på egen hand, och tillåter uppmärksamma spelare att klara olika situationer med alternativa metoder. På pappret finns så mycket bra här, men allt solkas ner av spelets obarmhärtiga strider.

Striderna kräver enorm precision och tålamod, då varje rörelse måste vara korrekt eftersom minsta misstag kan leda till omedelbar död. Blockera åt rätt håll, ducka vid rätt tillfälle, vänta på exakt rätt ögonblick att attackera. Spelet går dock för långt, då spelaren alltid är i gravt underläge och man ofta måste förlita sig på ren tur för att överleva.

Läs också: Unto the End – På gång

Den brutalaste legenden

Min karaktär är långsammare, mindre kraftfull, och mer bräcklig än någon fiende. När deras attacker träffar ramlar jag eller raglar till i flera sekunder, men när jag får in en träff kan de ofta direkt kontra utan att jag har tid att blockera. Blockeringen som i sin tur ibland inte fungerar alls. Attacker kan gå rakt igenom den, eller knocka mig till marken, eller slå svärdet ur handen på mig. Detta underlättas knappast heller av att spelet i flera fall tvingar mig att spela om stora partier när jag dör, vilket gör det ännu mer förargande att upprepa samma sektioner 10, 20, 30 gånger eller mer.

Och innan någon får orden ”git gud” ur munnen vill jag påpeka att jag faktiskt älskar många brutalt utmanande spel. Rain World, Super Meat Boy och Celeste, som alla kräver en hel del av mig, men som också belönar mitt tålamod. Varje misstag är en läxa att lära sig, medan man i Unto the End bara bestraffas utan att veta varför. På så vis känns ens framsteg inte tillfredsställande, utan som resultatet av ren tur eller idogt upprepande.

Det finns säkert en publik som kommer älska Unto the End och ombe mig att ”git gud”, och är du en av dem kan du lägga på minst 25 poäng på betyget nedan. Min otacksamma tid med Unto the End var dock konstant frustrerande, inte minst för hur mycket potential det faktiskt sitter på.

Läs också: Immortals Fenyx Rising – Recension