facebook_pixel
Twin Mirror – Recension

Twin Mirror – Recension

Dontnod går på tomgång i Twin Mirror.

Dontnod fortsätter på sin intrampade väg av viktiga val bland brokiga personer, men den här gången lyser problemen igenom mer än någonsin. De vackra miljöerna kan inte rädda spelet från sin osympatiske huvudperson, de tematiska bristerna och alla tekniska tillkortakommanden.

Sam Higgs är en röv. Han är också den grävande journalist som avslöjade oegentligheter kring gruvan i hemstaden Basswood, West Virginia. När gruvan sedermera stängde blev Sam persona non grata i det lilla samhället och stack därifrån. Två år senare återvänder han för att medverka på vännen och kollegan Nicks begravning, men det tar inte lång tid förrän fuffens kring dödsfallet börjar visa sig. Sam och ex-flickvännen Anna börjar gräva i mysteriet och det står snart klart att stadens lugna yta döljer något förfärligt.

Sam har inga direkta superkrafter men kan gå till sitt mind palace för att uppleva minnen eller återskapa händelseförlopp. Dessa sekvenser är estetiskt tilltalande, men är egentligen bara några lager gnistrande färg ovanpå ett simplistiskt pusslande med en färdig lösning.

Läs också: Recension: Tell Me Why

I korthet:

Vad är det?

Sömnigt småstadsmysterium.

Utvecklare

Dontnod Entertainment

Utgivare

Dontnod Entertainment

Webb

twinmirror-game.com

Cirkapris

300:-

Pegi

16 år

Testat på

I7 2600K, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Deadly Premonition

Det finns ett tillfälle då spelet verkligen hoppar hajen – en sekvens då Sam och Anna besöker ett kollektiv av tält och husvagnar där missbrukare och utstötta hittat en gemenskap. En av lägrets invånare var inblandad i härvan och Sam vill fråga ut denna grabb, men tillåts inte vandra runt hur som helst på campingplatsen. Sam bestämmer sig för att skapa en distraktion genom att tända eld på en stor och nylackad träbjörn som en av de boende snidat. Sam Higgs är som sagt en röv.

Som spelare tvingas jag förstås bli medbrottsling när Sam går till sitt mind palace och planerar sitt illdåd. Anna går med på att förstöra en kvinnas trädgårdsslang så att hon inte kan hjälpa till med släckningsarbetet. Den här sekvensen ger mig dåliga vibbar på flera plan. Det hela påminner om den helt hutlösa logik som sena nittiotalets äventyrsspel ägnade sig åt, som när agent Brent Halligan i Mystery of the Druids förgiftade en hemlös och snodde hans småpengar så att han kunde använda telefonkiosken. Spelet verkar försöka prata om det utbredda pillermissbruk som plågar amerikanska bruksorter, men berättandet är så kortsiktigt och banalt som det bara kan bli. Att Sam utövar våld mot de som är mest utsatta i hela den här problematiken ger en riktigt dålig smak i munnen. Kanske försöker manusförfattaren säga något om att saker ibland måste förstöras för att kunna räddas eller något sådant, men det är så urbota löjligt genomfört att det blir rent tragikomiskt.

Vår huvudfigurs panikattacker reduceras till fåniga minispel och berättelsen landar i en sorts gymnasial idé om att social förmåga går tvärt emot den analytiska. Dontnods spel har alltid haft en förmåga att stanna kvar hos mig länge. Jag tror att även Twin Mirror kommer att finnas där i bakhuvudet ett tag framöver, men inte som ett nostalgiskt minne utan som en serie frågor kring hur i helskotta det kunde bli så här menlöst, missriktat och trist.

Läs också: Recension: Life is Strange 2

Twin Mirror – Recension Reviewed by - .
2.5

UTSLAG

50%
50%
Ett Dontnod-spel med bara de sämsta bitarna.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar