facebook_pixel
PC Gamer utser årets spel 2020

PC Gamer utser årets spel 2020

“Rätt spel vann!”

Det blev ett spelår i år igen. Tänka sig! 2020 har varit en märklig bekantskap, och kanske en inte angenäm sådan om man ska vara krass. När det varit motigt har vi dock kunna låta oss uppslukas av fantastiska spel, och träffats digitalt i multiplayer-fester när fysiska partaj varit omöjliga. Spelen vinner alltid och vi spelare är ständiga segrare. En annan sak som består är att vi utser de 10 bästa spelen som släppts spelåret 2020. Och kom ihåg: rätt spel vann!

PC Gamer-redaktionen


Tony Hawk’s Pro Skater 1+2

Vänster-fyrkant för att göra en kickflip, snett uppåt-trekant för att fortsätta i en Crooked Grind över helikopterns rotorblad, R2 vid landning för att snurra brädan och samtidigt spamma upp-ner-upp-ner för att fortsätta kombon i en manual, upp för rampen där jag avslutar med en Indiegrab 180 … Redan under min allra första tvåminuters-session i THPS1+2 står det klart att allting sitter kvar i muskelminnet; varenda liten kombo-manöver som förgyllde min barndom och som dessutom fick mig att börja skejta i verkligheten.

Grafiken är långt ifrån den bästa och laddningstiderna är inte heller på topp, men vad gör det när jag under de där två magiska minuterna får känna barndomens tidlösa spelglädje igen? Tony Hawk och de andra gamla proskejtarna har vid det här laget gått och blivit medelålders gubbar, men i THPS1+2 blir vi alla förvandlade till punkrockande ungdomar igen. Höghoppande brädrebeller som gör orealistiska men ack så tillfredsställande evighetcombos till trumsmattret av Millencolin och Bad Religion.

Denna runda tar jag det! tänker jag ivrigt, när jag för tionde gången startar om School II-banan i hopp om att klara Sick Score-målet. THPS-spelen var bland de bästa jag visste när jag var liten och denna nostalgiska nyutgåva är precis lika grym nu när jag blivit stor. “When worlds collide”, icke sant?

Jerry Fogselius


Deep Rock Galactic

Jag är inget vidare på de flesta multiplayer-spel. Mina fps-färdigheter är närmast obefintliga och någon mästerlig strateg är jag knappast. Vad jag däremot är bra på är att bara mörsa. Och i Deep Rock Galactic behövs alltid någon som kan mörsa.

I mitt tycke är de bästa multiplayer-spelen de som både kräver samarbete och som premierar flera olika sorters spelare. Deep Rock Galactic är exakt ett sådant, där alla kan bidra lika mycket oavsett om de är någon skarpskytt eller inte.

De flesta har givetvis en eller två favoriter man återkommer till. Själv är jag oftast drillern – mest för att känslan att krypa genom solid bergvägg som smör är obeskrivligt tillfredsställande. Det är dock nästan lika angenämt att som scouten lysa upp en becksvart grotta eller att bygga plattformar som engineer.

Bäst av allt är ändå vilken laganda allt det här skapar utan att det känns påklistrat. Man faller liksom naturligt in i sina respektive roller beroende på vilken sorts dvärg man spelar, och det skapar en dynamik som är lika underhållande som den är belönande. Man hjälper varandra, skriker på varandra, och har i slutändan ständigt kul med varandra.

Lägg till mängden uppdrag, områden, och svårighetsgrader som i sig bjuder på en hel del variation, och du får ett multiplayer-spel som är både varierande samt lättillgängligt för nästan alla sorters spelare.

Rikard Olsson

Läs recensionen av Deep Rock Galactic


Assassin’s Creed Valhalla

Under ett ganska mörkt 2020 styrde Ubisoft oss mot Englands kust och den mörka tiden. Mer mörker? Nja, jag vill snarare påstå att vi i dessa splittrade riken fann ett ljus. Assassin’s Creed Valhalla kastar ett oväntat nyanserat sken på vikingarna som alltför ofta framställs som blodtörstiga plundrare. Här kämpar istället de nordiska nybyggarna för att ena den brittiska ön som just nu existerar i ett kaos. Vikingarna är klister snarare än blodbad.

Ubisoft lyckas ofta med detta – att bygga världar med nyanser och som folkbildar mer än att spela på klyschor. Som spel betecknat kan de dock kännas krystade och ibland ta i så att de, faktiskt, spricker. Jag älskar att uppleva serien men att spela den kan ibland ta emot. Kartor som försvinner under ett myrornas krig av markörer. System som var för sig är okej men som tillsammans skaver.

Valhalla är inte perfekt, men det lyckas med att som få andra Assassin’s Creed bli ett mjukt och följsamt spel. Jag expanderar min bosättning, spelar tärning och tar del av dråpliga och/eller dramatiska “världsevent” som ersätter mer köttiga sidouppdrag. Ett minus? Nej, jag tycker inte det. Snarare blir de noveller i en vikingaroman som aldrig tappar fart eller fokus.

Rätt krona ska hamna på rätt huvud och jag och Eivor håller i taktpinnen.

Fredrik Eriksson

Läs recensionen av Assassin’s Creed Valhalla


Hades

Den största utmaningen för ett roguelike-spel är att göra döden till en naturlig del av spelet, snarare än ett potentiellt ständigt irritationsmoment. Hades lyckas väldigt väl med den detaljen. Inte bara för att det faktiskt handlar om dödsriket, vilket gör döden naturlig även storymässigt, utan för att det har en så väldesignad inlärningskurva. Det känns väldigt sällan som om du kör huvudet rakt in i en vägg. Hela tiden lär du dig lite mer, blir lite bättre – både du som spelare och din karaktär, genom olika bonusar och nya vapen och förmågor.

Dessutom är Hades ett av de mest slipade och tajta isometriska actionspelen någonsin. Alla vapen är användbara, även om alla lär hitta sina favoriter, och det finns massor med saker att låsa upp och upptäcka. Att ta sig till slutet och besegra farsgubben Hades är dessutom inte slutet på långa vägar. Det är snarare bara början på ett spel som ständigt tycks ha fler överraskningar i bakfickan.

Spelet bjuder också på ett alldeles utmärkt narrativ, som dessutom fördelas och portioneras ut i lagom bitar under spelets gång. Karaktärerna är sympatiska (till och med den buttre Hades har någon sorts cynisk charm), och de har hela tiden nya saker att säga – dessutom utan att bli långrandiga eller svamliga. Supergiant Games har gjort ett väldigt komplett spel som visar sig vara större och mer komplext än man först kan tro. Döden är inte så farlig, ändå.

Joakim Kilman

Läs recensionen av Hades


Horizon Zero Dawn

Tänk dig en mörk framtid. Nej, lite mörkare. Men ändå hoppfull. Nej, lite mer full av hopp, om jag får be. Ett vackert, lummigt land fullt av artificiella djur, eller organiska robotar om du så vill. De är modellerade efter hästar, dinosaurier, giraffer och annat och verkar vara en helt naturlig del av jordens fauna när spelet tar sin början. Det och de få artefakter som finns utspridda över kartan gör mig mer än nyfiken, de stimulerar min fantasi och gör de mysterier som sakta börjar framträda spelet igenom än mer tillfredsställande att lösa. Vad har egentligen hänt med vår planet? Varför minns ingen bilar och mobiltelefoner? Varifrån kommer alla dessa robotdjur? 

Svaret på alla dessa frågor får jag så småningom i sällskap med Aloy, en av de bästa spelprotagonister jag stött på under min långa karriär. Att hennes röst görs av den ojämförliga Ashly Burch är bara en bonus. Hon är stark, envis och en jävel på att skjuta pilbåge, och jag är nog både lite kär i henne och vill vara henne på samma gång. När vi äventyrar tillsammans får vi vara med om både kärlek och djup tragedi, och storyn både berör och gör mig stundtals så upprörd att jag nästan känner en liten tår i ögonvrån. Att det är ett superbt actionäventyr med supertighta kontroller  är nästan sekundärt – alla måste spela Horizon Zero Dawn!

Mats Nylund

Läs recensionen av Horizon Zero Dawn


SPELEN SOM BORDE VARIT MED I LISTAN
Redaktionen lyfter några personliga favoriter.

TELL ME WHY
Ibland behöver du inte skrika högst för att höras mest. Familjedramat och vintersagan Tell Me Why skramlar mindre än mycket annat. Istället är det känsligt och lågmält, om de slags människor som alltför sällan får höras men som kanske har mer än andra att säga. Life is Strange-studions hantverk känns igen. Detta är en interaktiv berättelse med val och konsekvenser, men under ytan viskar någonting annat som vill komma upp till ytan. Fredrik Eriksson

PHASMOPHOBIA
Inga skräckspel har känts särskilt läskiga i co-op, fram tills early access-liret Phasmophobia som får mig och tre vänner att panikskrika rakt ut i luften samtidigt som vi med lååångsamma steg försöker fly från de väsen vi motvilligt letar efter. Med mikrofonens hjälp lockar vi fram mordlystna gastar i hemsökta hus, för att med funna ledtrådar kunna slå fast vilken typ av spöke det rör sig om. En enkel premiss som är desto svårare att utföra, och som här åstadkoms på ett nervkittlande och alldeles skräckfantastiskt vis! Mest briljant av allt? Att spelet tvingar oss spelare att dela upp oss för att vissa vålnader ska visa sig. Jerry Fogselius

PERSONA 4 GOLDEN
2011 hade jag en personlig kris. Jag hade lagt ner mitt allt i det första numret av ett svenskt spelmagasin, som aldrig fick ett andra. Jag var trött på spel, men beslöt mig ändå för att ge ett udda Playstation 2-rollspel från Japan en chans. Persona 4 utvecklades till min personliga fyr i spelmörkret, och under 2020 – ett historiskt mörkt år – hittade ljuset även fram till pc-spelarna. En ren kulturgärning, och en personlig påminnelse om att det alltid är som mörkast före gryningen. Benny Holmström

CRUSADER KINGS III
Jag visste direkt att Crusader Kings III var ett av årets bästa spel, när jag efter en kvarts speltid redan hade hoppat i säng med min sons nya fru, mer eller mindre direkt efter deras arrangerade bröllop. Jag blev lite skraj att han skulle komma på det, och arrangerade därför att mörda honom. Vad är avkomma till, om inte för att mördas? Crusader Kings III är ett storartat strategispel, men framför allt är det ett fantastiskt sätt att leva ut sina allra sämsta impulser på och vara en riktigt, riktigt depraverad despot. Joakim Kilman
Sidor: 1 2

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar