facebook_pixel
Cyberpunk 2077 – Recension

Cyberpunk 2077 – Recension

Cyberpunk 2077  är både cyber och punk, och lever i sina bästa stunder upp till de högt ställda förväntningarna.

Blade Runner var förmodligen på tok för optimistisk i sin framtidsvision. I alla fall i sin närmast återhållsamma bild av kommersialismen. Los Angeles 2019 är en deprimerande plats, men samtidigt väldigt estetiskt tilltalande. Cyberpunk 2077 är förvisso också förbaskat vackert på många sätt, men drar sig inte för att vältra sig i en smaklöshet som först känns som spretig, men med tiden allt mer logisk.

Night City har en distinkt, sorgsen skönhet mitt i all skitighet. Det ger mig gåshud att titta ner i en smutsig, regnig gränd och se de lockande neonljusen glittra i mörkret. Eller att titta ut från en gångbro, och se den imponerande arkitekturen i de allsmäktiga företagens skyskrapor. Till och med de nedgångna gamla fabrikerna har en märkvärdig sorts skönhet – från avstånd. Men när jag står där och blickar ut över det här väldesignade spektaklet så möts jag av ett glatt ansikte. En brett leende man, som saknar flera tänder, tittar rakt upp i en stor rumpa. Det är så fult, så smaklöst och så oerhört logiskt.

I en värld där människor, både kroppar och sinnen, blivit rena handelsvaror så speglas det överallt. I folks attityder, i reklamen, i nöjesbranschen. I Cyberpunk 2077 har storföretagens, kallade ”corps”, syn på oss som slit- och släng-varor blivit vår syn på oss själva – något som säljs in dygnet runt med den ständigt närvarande reklamen. Det är en av de mest intressanta bitarna i CD Projekt Reds efterlängtade rollspel. Karaktärerna man möter på gatan hatar i regel företagen och dess maktfullkomlighet, men de känner ingen annan verklighet än denna, och har ändå internaliserat mycket av den människosyn som genomsyrar det samhälle som format dem.

Läs också: Twin Mirror – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Det efterlängtade rollspelet baserat på papper- och penna-spelet med samma namn.

Utvecklare

CD Projekt Red

Utgivare

CD Projekt Red

Webb

Cyberpunk.net

Cirkapris

600kr

PEGI

18

Testas på

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Shadowrun: Dragonfall

Värme i mörkret

Nu är dock inte Cyberpunk 2077 enbart en enda lång, cynisk, amoralisk satir. Det mest förvånande, och glädjande, med spelet är att det också vågar sig på att vara väldigt varmt och mänskligt emellanåt. Det fungerar väldigt väl som kontrast mot det iskalla samhället runt omkring, att se människor som försöker finna mening i varandra, och skapar sina små oaser av gemenskap och vänskap.

En sådan oas är vänskapen mellan huvudkaraktären V och Jackie Welles – din första bundsförvant i den ogästvänliga megastaden Night City. Du möter fler potentiella vänner under spelets gång, men det är den strulige och lite charmigt klantige Jackie som tar dig under sina vingar redan i inledningen av spelet.

Några av spelets allra bästa sekvenser är när du bara umgås med andra karaktärer, och lär känna dem. Jag trodde inte att jag skulle bli så pass fäst vid de trasiga stackarna jag träffat i Night City, men fan om de inte kryper under huden på mig, och letar sig hela vägen in i hjärtat. En begravningssekvens i synnerhet är väldigt fint skriven, likväl som flera andra dialogsekvenser, ofta efter traumatiska händelser.

Vid ett tillfälle råkar en annan karaktär ut för ett svårt trauma, och är nära att dö. Jag försöker att lägga en tröstande hand på hennes sida, men hon skakar bara lätt på sig, som i att jag ska ta bort det. En väldigt liten och enkel gest, som ändå fick mig att känna mig så maktlös. I sina bästa stunder både rör och skär Cyberpunk 2077 i hjärtat, om vartannat.

Keanu Reeves-faktorn

Du kan förstås vara ett svin mot alla du träffar, men det är inte att rekommendera för en första genomspelning – då du kommer att missa för många av spelets allra bästa stunder då. Det finns en poäng i att spela som en bitter gris i ett cyberpunk-spel, förstås, men oavsett hur du väljer att spela så kommer du att vara ordentligt moraliskt tveksam på alla möjliga sätt ändå, även om du väljer att vara släppa dina närmaste in på livet.

Det finns dessutom gott om andra karaktärer som fyller upp arsel-kvoten med råge. Inte minst Keanu Reeves rollfigur – den nihilistiske rockstjärne-terroristen Johnny Silverhand. Egentligen är det en ganska svårbegriplig karaktär, där manusförfattarna totalt vägrat att spara på krutet. Silverhand är både en hårdnackad revolutionär och en desillusionerad och djupt cynisk misantrop, och hans krigsrop om förändring skär sig en hel del med hans förakt för de människor han säger sig vilja rädda. Men Reeves säljer in honom, och hans sanslöst dryga attityd med tillhörande oneliners är onekligen väldigt underhållande.

Vi får även spela som Silverhand i några hejdlösa sekvenser, och han har en större roll i spelet än jag trodde. Mycket större, till och med. Men jag vill inte säga exakt hur. Den som hoppas på att få höra Keanu Reeves leverera sarkasmer på löpande band kommer inte att bli besviken, hur som helst.

Välj ett jag

Karaktärsskaparen är ett kapitel för sig. Den har omgärdats av en del diskussioner, då man kan välja mellan några olika former och storlekar på snoppen, om man nu vill ha en snopp. Faktum är att det står dig fritt att ge vilket könsorgan du vill till vilken kroppstyp eller röst du vill. Eller, om du hellre vill, behålla din karaktär könlös (vilket gestaltas som att du helt enkelt har underkläder på), och till och med bröstvårtelös om du vill vara riktigt androgyn.

Det hade kunnat ha ännu några fler valmöjligheter, som att en kvinnoröst skulle kunna benämnas som man i spelet. Men det är ändå en karaktärsskapare som går längre än de flesta vad gäller valmöjligheter att skapa en karaktär som passar en.

Jag hade dock velat ha ännu fler frisyrer – gärna fula sådana – att välja mellan. Men man kan inte få allt.

Du får också välja mellan tre olika bakgrunder, och alla har sina egna små introduktioner. De är korta, men de ger olika ingångar i den späckade spelvärlden. Jag hade gärna sett att de här inledningarna var lite längre, men även detta är välkommet.

Den bästa av de tre är den för företagsyuppien (eller corpo, som det kallas här), då den känns mest cyberpunkig. Men poängen är att alla tre ger väldigt olika startbilder av Night City. Nomaden är utbölingen, och så har vi före detta gängmedlemmen som har vuxit upp i stadens gränder, och sist men inte minst företagstypen som har sålt sin själ till storföretagen för ett liv i relativ lyx (men verkligen inte frihet).

Sprickor i fasaden

Till skillnad från CD Projekt Reds tidigare spel, de mästerliga Witcher-spelen, så är Cyberpunk 2077 ett förstapersonsspel (för det mesta, du kan tacksamt nog ändra perspektiv när du kör bil). Det innebär att spelet hamnar lite i samma fack som de senare Fallout-spelen; alltså öppna rollspel med gott om action och skjutande. Jag skulle dock mer säga att spelet påminner om Deus Ex i sitt väldigt öppna förhållningssätt. Det är lättare att undvika att döda folk här, du kan smyga dig igenom farliga situationer, och du kan ta dig an uppdragen på ganska olika sätt.

En hacker kan använda omgivningen på olika sätt för att ge sig själv fördelar, locka bort vakter och så vidare. Eller så litar du på dina mjuka fötter och smyger dig fram som en vessla. Eller så tar du bara fram den största puffran du har och skjuter hejvilt. Det senaste är det minst roliga alternativet, dock. Striderna är inte dåliga, men de är inte heller spelets starkaste kort.

Inte minst märks spelets buggighet av i striderna. AI:n kan vara lite väl blåst ibland, och en del grafikbuggar kan göra så att fiender fastnar eller ballar ur på andra vis. Buggarna är överhuvudtaget spelets absolut största problem i skrivande stund. En del av dem kommer att fixas i en dag ett-patch, tacksamt nog, men en del andra lär nog ta längre tid att fixa.

De flesta av problemen tycks vara grafikbuggar. I alla fall är det sådana jag har stött på i första hand. Karaktärsmodeller som fastnar i konstiga lägen eller svävar runt istället för att gå. Jag har inte stött på många spelförstörande buggar, och heller inga krascher. Vid ett par tillfällen har jag behövt ladda om min senaste sparpunkt för att ett föremål har försvunnit eller en karaktär har fastnat, men det är allt. Med det sagt så är alla grafikglitchar absolut störande, då de kan få en att tappa fokus under i övrigt väldigt välskrivna sekvenser. Det är så synd på ett spel som i övrigt är så förbannat skarpt på många vis.

Även om Cyberpunk 2077 har ett överlag väldigt starkt manus så kan även det trampa lite snett av och till. Mest i form av lite väl gulliga replikskiften som tar den där värmen jag talade så gott om ett steg för långt, och istället blir lite tillrättalagt. Det är emellertid bara enstaka replikskiften som klingar lite falskt ibland.

Självklart kan det också bli lite skitnödigt när det slår över åt andra hållet och cynismen drar över i parodi, med idel hårdkokta repliker som nog borde ha stramats upp. Men som sagt – det här är enstaka undantag, och ett cyberpunkspel utan hårdkokta attityder och repliker av och till vore närmast otänkbart. Ett spel som skiftar så mellan olika tonlägen, teman och känslolägen kan dessutom förlåtas för enstaka snedsteg. Det är snarare förvånande att det inte sker avgjort oftare. Överlag håller manuset en god nivå på den ack så viktiga och älskvärda cyberpunk-cynismen.

I stort är det en fascinerande värld att dyka ner i, full av engagerande berättelser och karaktärer. Jag älskar sättet hur spelet hanterar flera klassiska cyberpunk-teman, inte minst identitet – något jag inte vill gå in på närmare för att undvika spoilers. Cyberpunken är en genre som gärna pendlar mellan det lågmält subtila och det och överdrivna. Cyberpunk 2077 lyckas väldigt bra med att fånga genrens alla nyanser, och kastar sig ständigt mellan högt och lågt, mellan vemodiga, eftertänksamma dialoger och explosiva actionsekvenser och attitydstinna oneliners – på gott och ont. Men allra, allra mest gott. Det lär orsaka en del diskussioner om högt och lågt, men det är så god science fiction ska vara. Om det inte finns något att säga om den har den inte gjort sitt jobb. Det finns gott om sprickor i Cyberpunks fasad, men det är inte sällan i just de där sprickorna men hittar de mest intressanta sakerna.

Läs också: World of Warcraft: Shadowlands – Recensionen

En andra åsikt

Inget spel håller jag högre än The Witcher 3. Jag är nästan lite kränkt över att PC Gamer bara satte 94 % när det begav sig. Nåväl. Den berömda tiden får utvisa om Cyberpunk 2077 hotar min “bäst någonsin”-plats, men här och nu är det fantastiskt. Det är ett lysande verk med ett bultande svart, cyniskt cyberpunkhjärta. Ja, det finns glitchar som skaver och som tidvis sänker stämningen.  Men de är snart borta (rajt?) och då finns istället ett myllrande Night City kvar där du bygger din egen V och stakar ut din väg. En cyberninja? En katanakämpe? En prickskytt? Lite av varje? Ständigt med ängeln/djävulen Keanu “Reeves” Silverhand vid din sida. En kampanj har avverkats och jag har redan tryckt på new game igen. Nu ska jag spela om i lugn och ro. Jag har varit en nomad, nu tänker jag leva streetkid-livet. Eller corpo…? Äsch, spela det bara, och inse hur satans mycket bättre 2077 är än 2020.

Fredrik Eriksson.

 Utslag: 95 %

Cyberpunk 2077 – Recension Reviewed by - .
4.35

Utslag

87%
87%

Underbar cyberpunk-atmosfär. Trots en del skavanker når spelet hisnande höjder när det är som bäst.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar