Yakuza: Like a Dragon – Recension

Yakuza: Like a Dragon är en modig och fräsch tolkning av Segas anrika gangstersvit.

På pc är Yakuza-serien en relativt ny bekantskap. På konsol däremot sträcker sig rötterna ända tillbaka till 2005, med få verkliga förändringar längs vägen. Fram tills nu, det vill säga, då Yakuza: Like a Dragon representerar en verklig nystart, samtidigt som fansen fortfarande kan känna igen sig.

Kazuma Kiryu, seriens ordinarie och långvariga huvudroll, har fått stryka på foten för den helt nya hjälten Ichiban Kasuga. “Hjälte” är ett extra passande ordval i det här fallet då Ichiban växte upp i en förklädd bordell, utan föräldrar och med Dragon Quest-serien som främsta barnvakt. Även i vuxenlivet har Square Enix klassiska rollspelsgigant satt sina spår då Ichibans vilda fantasi utmålar honom som en bokstavlig hjälte, som gör upp med skurkar i turordningsbaserade strider, utforskar grottor och tids nog även rekryterar fler “hjältar”.

Med andra ord har Yakuza: Like a Dragon genomgått ett fullständigt genrebyte, då de traditionella, realtidsbaserade slagsmålen helt och hållet lyser med deras frånvaro. Även Persona-serien har influerat Yakuzas nya jrpg-inriktning, då Ichiban kan “levla upp” delar av sin personlighet, och samtala med de andra hjältarna för att levla upp även dem under synnerligen social link-doftande möten i en av de lokala tavernorna.

Läs också: Recension: Yakuza Kiwami

Fortfarande Yakuza

Nyheterna till trots känns ändå Yakuza: Like a Dragon som ett Yakuza-spel. Den seriösa och melodramatiska huvudberättelsen samsas med närmast slapstick-artade sidouppdrag och -aktiviteter, precis som i de tidigare spelen. Därtill har Ichiban Kasuga (liksom Kazuma Kiryu) ett hjärta av guld, trots att han under äventyrets första timmar livnär sig som yakuza.

Berättelsen inleds i Kamurocho, de tidigare spelens främsta skådeplats. Inom kort tas vi dock till helt nya Yokohama, där Ichiban får prova på livet som hemlös, samtidigt som han bekantar sig med de lokala gängen, och hur de förhåller sig till varandra. Det ena leder till det andra, och snart befinner sig Ichiban mitt i en vidsträckt konspiration, som hotar förändra staden för alltid. Klassiskt Yakuza-drama så det förslår, med mängder av vändningar som håller mig investerad i berättelsen och dess otaliga personligheter.

Kul i Yokohama

Yakuza: Like a Dragon bjuder på otaliga sidoaktiviteter och minispel. Här är fem av dem.

Små skönhetsfläckar

Jag har dock en del invändningar att komma med. Yokohama är betydligt större än Kamurocho, och de långa avstånden (snabbresor till trots) samt den höga fiendefrekvensen gör det lite tradigt att ta sig från ställe till ställe. De nya sidosysslorna (mer om dem ovan) känns också mindre intressanta än normalt, även om de fortfarande bjuder på utmärkta distraktioner. Och så känns det som att jobbsystemet (hjältarnas olika klasser med tillhörande, unika attacker) inte kommer till sin rätt då det är på tok för jobbigt(!) att byta roller, vilket resulterar i att jag kör vidare med det som funkar.

Som helhet är dock Yakuza: Like a Dragon ännu en triumf för Sega och Ryu Ga Gotoku Studio, och den nya självklara startpunkten för aspirerande fans tack vare den nya huvudrollen och det icke-existerande kravet på tidigare kunskap (överraskande nog finns det knappt några referenser alls till de tidigare spelen). Om man är ett obildat monster så kan man även spela med engelska röster den här gången (som är helt okej) vid sidan av de japanska originalstämmorna (som jag har spelat med under 99 procent av tiden).

Yakuza: Like a Dragon drar i smilbanden och hjärtsträngarna om vartannat, och nyheterna får betraktas som lyckade. Om man kör vidare med den här formeln skulle jag gärna se mer flexibilitet i upplägget (främst med genvägar i menyerna till sidoaktiveter och liknande), så att transportsträckorna kan minimeras. Å andra sidan är Yokohama väl värt att utforska till fots också, för alla förunderliga människomöten som väntar dem som har ögonen öppna.

Läs också: Recension: Yakuza Kiwami 2