facebook_pixel
Halo 4 – Recension

Halo 4 – Recension

Med Halo 4 väljer 343 Industries att modernisera serien, men de sprintar åt fel håll.

Nya miljöer! Nya fiender! Nya vapen! En ny sprintknapp! Allting verkar så modernt och spännande på förhand, som att studioskiftet och de fem år som gått mellan Halo 3 och Halo 4 har gett ett fräscht resultat. Det här är inte samma gamla dammiga (läs: välfungerande) Halo som vi är vana vid, men är förändringarna något bra?

Redan när Cortana väcker Master Chief ur hans cryosömn, möts jag av 343 Industries största blunder: jag kan numera COD-sprinta i spartanens skor. Initial känsla: Wow! Vad härligt att kunna springa snabbt! Men vänta lite… Så fort Master Chiefs stamina tar slut och han återgår till vanligt lunkande, känner jag mig frustrerad. Sprintknappen är en förbannelse.

Problemet ligger förstås i att sprintandet har införts överhuvudtaget (det fanns delvis i Halo Reach men var då bara en specialförmåga), vilket gör att jag avskyr varje sekund som uthålligheten tar slut. Sprintknappen blir ett kliande beroende och jag finner mig längtande tillbaka till de gamla spelens avskalade spelbarhet. Läs mina recensioner av tidigare Master Chief Collection-titlar så får du se hur mycket jag hyllar Bungies enkla spelmekanik, som än idag känns klockren. När 343 Industries tar över facklan stirrar de sig blinda på vad andra moderna förstapersonsskjutare håller på med. Därav: sprintknappen.

Läs också: Call of Duty: Black Ops – Cold War – Recension

I korthet:

Vad är det?

Det sjätte och sista spelet att släppas i supersamlingen Halo: The Master Chief Collection.

Utvecklare

343 Industries

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

xbox.com/games/halo

Cirkapris

100:- (400:- för hela samlingen)

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i7-4790K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Call of Duty: Modern Warfare, övriga (bättre) delar i Halo: The Master Chief Collection

“Crawlers in my skin! These dogs they will not heeeeal” (men Promethean Knights kommer göra det…)

Silverhundar och pew pew-vapen

Kriget mot Covenanterna, Brutes och The Flood är över, men eftersom Halo är en kassako så kan man alltid hitta på något nytt som Master Chief ska slåss mot. När han kraschlandat (som alltid…) på den uråldriga Forerunner-planeten Requiem, dyker den nya fiendetypen Prometheans upp. Designmässigt stinker de “trist sci-fi” med sina intetsägande silverkroppar, och inte blir det roligare när eldstriderna mot dem pågår alldeles för länge.

Att utrota fiendevåg efter fiendevåg blir snabbt enformigt när jag krigar mot hundliknande Crawlers som svärmar över från alla håll. Dessutom måste jag deala med seglivade Promethean Knights, vilka är stryktåligare än Covenant-eliterna och kan återupplivas om jag missar att skjuta sönder deras flygande revive-mackapärer. Inte kul, bara drygt!

Deras vapen är inte heller något att hänga i Halo-granen. Först och främst måste jag klaga på ljudet: Promethean-puffrorna låter Pew Pew istället för det härliga PANG BOOM! som UNSC-motsvarigheterna stoltserar med. Jag säger motsvarigheter, eftersom de flesta av de nya silvervapnen mest känns som skins på de krutpåkar som redan existerar i Halo-universumet. Scattershot är detsamma som en vanlig UNSC-shotgun, Bolt Shot påminner om den ikoniska Magnum-pistolen och Z-130 Suppressor är rena rama Assault rifle. Skins, som sagt. Med fjuttigare ljudeffekter.

Cortana till undsättning

Som att det inte vore nog med att de nya Prometheans och deras vapenarsenal är tråkig, så är även själva Requiem en rätt platt plats. Bokstavligen. Mörka grottor blandas med silvriga (vad annars?) korridorbanor som trots skinande ljuskällor – tänk tandläkarlampa – saknar all form av personlig lyster. Anlita aldrig en Forerunner till att designa ditt hem!

Jag förstår inte varför 343 Industries väljer att lägga så stort fokus på sterila inomhusbanor, när det är de pampiga utomhusmiljöerna som alltid varit de mest minnesvärda i Halo-spelen. Det finns förvisso några storslagna fordonssekvenser och korridorfria kartor även i Halo 4, men de är på tok för oinspirerade jämfört med Halo: Combat Evolved och Halo 3. Dessutom är motion blur-effekterna extremt överdrivna både när man kör Ghost och avfyrar pansarskott från Scorpion, ännu ett modernt inslag som ingen bett om.

Något som dock fått sig ett oväntat uppsving, är den känslomässiga punch som storyn levererar. Master Chief är förstås lika stel som vanligt (han är hälften maskin, dammit!) men däremot får vi äntligen se en mänskligare sida av AI-kompanjonen Cortana. Hon har börjat haverera och under spelets gång får hon fler och fler utbrott, då hennes bäst före-datum gått ut och hennes förintelse närmar sig. Cortanas förfall och hennes filosofiska funderingar gör faktiskt storyn gripande på ett sätt som Halo aldrig varit tidigare.

Men så är hon också den enda ljusglimten i detta CODifierade Halo. Nya miljöer, nya fiender, nya vapen och ny spelmekanik brukar jag uppskatta, men i Halo 4 känns alla dessa nymodigheter bara fel. Detta är inte Halo längre, utan i mina ögon försvann spelseriens själ i samma veva som originalstudion lämnade skeppet.

Efter två mediokra försök med Halo 4 och Halo 5 Guardians, hoppas jag på en återgång till den ursprungliga Halo-känslan när Halo Infinite väl släpps nästa år. Tredje gången gillt för 343 Industries? Jag hoppas verkligen det.

Halo 4 – Recension Reviewed by - .
1.95

UTSLAG

39%
39%

Halo-serien dog när Bungie drog, Cortana är den enda riktiga behållningen i denna trista, onödiga uppföljare.

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar