facebook_pixel
Ghostrunner – Recension

Ghostrunner – Recension

Ghostrunner låter mig smaka nederlagets beska medicin om och om igen, vilket gör segern så fantastiskt söt när den väl kommer.

Det tar ett tag innan jag kommer in i min nya roll som cyberpunkninja. Jag måste rusa runt, studsa mellan väggarna och hugga ner drivor av fiender. När jag inte dör, alltså, vilket är för det allra mesta. Men i Ghostrunner är döden inte bara smärtsam. Den driver också på och får mig att vilja försöka igen och igen.

Första gången jag spelade Ninja Gaiden på NES kände jag mig inte direkt som en ninja. Snarare som en trebent hund på nyspolad is. Jag känner ungefär samma sak i början av Ghostrunner. Och i slutet, ärligt talat, för utmaningen är hög rakt igenom. Men när man väl kommit in i och lärt sig spelets system handlar det mer om att slipa sättet man tar sig av varje specifikt rum, varje pussel, varje fiende, till perfektion.

Allra mest gemensamt har nog spelet med titlar som Hotline Miami och Super Meat Boy, där man snabbt lär sig grundmekaniken men ständigt måste klura ut nya sätt att använda sin verktyg för att överstiga allt jävligare utmaningar. Släng in en stor slev Mirror’s Edge också, och vi har Ghostrunner.

Läs också: Little Hope – en skräckinjagande recension

I korthet

Vad är det?

Förstapersonsaction som kräver både snabba fingrar och snabb tankeförmåga.

Utvecklare

One More Level, 3D Realms, Slipgate Ironworks

Utgivare

505 Games

Webb

ghostrunnergame.com

Cirkapris

300kr

PEGI

16 år

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Mirror’s Edge

Bildtext.

Ninjamasochism

Det finns en story, och den berättas tacksamt nog i bakgrunden under tiden som du ägnar dig åt att springa längs väggar, lösa plattformspussel och leka cyberninja i största allmänhet. Storyn i sig är inget märkvärdigt, men den funkar fint som mer övergripande drivkraft och mål bortom de enskilda rummen du måste ta dig igenom. På ett sätt är Ghostrunner lika mycket pusselspel som actionspel, även om det ofta finns flexibilitet i exakt hur du löser varje problem.

Till en början har du mest förmågan att springa på väggar och hugga ner fiender med ditt svärd. Men du får också leka med förmågor låter dig undvika skott i slow motion och kasta dig framåt en bit i luften, eller låter dig flyga fram och hugga ner flera fiender om de bara står i rad.

Motståndet blir som sagt värre ju fler verktyg du får, och ju bättre du blir på att använda dem. Vissa fiender kastar sig mot dig för att krossa dig i närstrid (en träff räcker för att du ska stendö, för övrigt), andra skjuter hejvilt omkring sig, och några har sköldar – vilket tvingar dig att försöka ta dig runt dem snabbare än de hinner vända sig.

Ghostrunner handlar i grund och botten om trial and error-action, men det är så slipat och väldesignat att det sällan känns irriterande – snarare sporrande, som i Hotline Miami. Jag må dö hundratals gånger under spelets gång, men jag känner mig ändå som en fullfjädrad ninja större delen av tiden.

Läs också: Åk skateboard i Hogwarts

Bildtext.
Ghostrunner – Recension Reviewed by - .
4.1

Utslag

82%
82%

Snabbt, snorsvårt och skitbra actionspel som får en att känna sig som en riktig ninja när det väl sitter.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar