facebook_pixel
Dreadlands – Recension

Dreadlands – Recension

Dreadlands är mer inbjudande och charmigt än skräckinjagande, trots att det handlar om en blodig post-apokalyps.

Jag ligger pyrt till. Alla utom ledaren i mitt gäng är golvade, och de två kvarvarande, oskadda fienderna närmar sig trädet där jag står och trycker. Jag frammanar tre bombförsedda råttor som rusar mot första bästa fiende. De är opålitliga, men potentiellt dödliga. Och den här gången har jag tur. Råttorna spränger den ena av fienderna i bitar, och mitt hemmasnickrade skjutvapen gör processen kort med den andra.

Dreadlands är ett svenskproducerat, turordningsbaserat strategirollspel som utspelar sig i samma universum som Krater. De svenska influenserna är inte lika tydliga den här gången, och föregångaren var ett actionrollspel, men i övrigt har spelen mycket gemensamt. Båda är charmiga, och målar upp en ganska egen post-apokalyps. Men båda är också ganska ojämna spelmässigt, och når inte riktigt upp till konceptets fulla potential.

Den här gången får du välja mellan tre olika gäng, alla med sina för- och nackdelar. Scrappers är ett lättspelat lagom-alternativ som är okej både i närstrid och eldstrider, Tribe-kin är en blodtörstig variant av naturälskande hippies, och Skarbacks är något slags cyborger som tål mer stryk än de andra gängen.

Läs också: Assassin’s Creed: Valhalla – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Ett strategirollspel i samma universum som Krater.

Utvecklare

Blackfox Studios

Utgivare

Fatshark

Webb

playdreadlands.com

Cirkapris

200kr

PEGI

Ej klassificerat

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Krater

Ingen muckar med Lord Bacon. Ingen.

En skönt oskön ny värld

Min största invändning mot Dreadlands är hur repetitivt det blir efter ett tag. I takt med att du utforskar kartan, upptäcker fler och fler bosättningar och utför både huvud- och sidouppdrag så blir det allt tydligare att spelet har en ganska begränsad och snäv struktur. Detta hade inte varit något stort problem om striderna varit lite mer slipade och dynamiska. De är absolut kul i lagom doser, men jag tror att spelet hade funkat bättre i långa loppet om ens gäng hade utvecklats i rappare takt.

Det blir nämligen bitvis något tjatigt att utföra mängder med dussinuppdrag för att levla upp sitt gäng, samt få in resurser för allsköns uppgraderingar. Särskilt i början hade det gärna fått gå lite snabbare, för det är först när du börjar kunna sätta ihop ett mer dynamiskt gäng som spelet blir kul.

Dreadlands försöker att utmärka sig gentemot konkurrenterna genom att inkludera ett kortsystem. I början har du ganska simpla och begränsade kort, med enstaka roligare förmågor, som de där bombråttorna. De hjälper absolut till ibland, men de tillför inte så mycket till spelet som de borde. I slutänden kan jag inte låta bli att gilla spelet, trots bristerna. Det är ett välgjort litet spel, ändå. Men precis som med Krater är det svårt att skaka av sig den gnagande känslan att det här kunde ha varit något större.

Läs också: Ring kycklingsnuten i Chicken Police

Du kan få bosättningar på din sida om du hjälper dem.
Dreadlands – Recension Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Ett charmigt, svenskt turordningsbaserat strategirollspel som hade mått bra av mer puts.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar