facebook_pixel
Call of Duty: Black Ops – Cold War – Recension

Call of Duty: Black Ops – Cold War – Recension

Call of Duty: Black Ops – Cold War är en onödig uppföljare som bleknar jämfört med Warzone.

Att diskutera ett nytt Call of Duty med vänner och kollegor har en helt annan klang än när vi pratar om andra spel. Eftersom det är spelserie som kommer ut varje år, i regel med ganska små förändringar, så handlar diskussionerna ofta om petiga detaljer. Detta är definitivt sant för Call of Duty: Black Ops – Cold War – ett rätt okej spel som dock inte når upp till sin föregångare.

Det här inte särskilt kalla kriget begår inga enorma, oförlåtliga synder. Men det hämmas av en serie mer och mindre kännbara brister, som vapenkänslan och flödet i multiplayerkartorna.

Trots välkomna förändringar i create-a-class-läget, samt en kul men kort kampanj, så har Call of Duty definitivt varit bättre än så här. Faktum är att ett bättre spel i serien släpptes tidigare i år – Call of Duty: Warzone. Det var dessutom free to play, och dess popularitet och omspelsvärde gör det än svårare för Cold War att hitta sin plats i utbudet.

Läs också: Dreadlands – svennebanan-postapokalypsen recenserad

I korthet

Vad är det?

Ett Call of Duty som utspelar sig under 80-talets kalla krig.

Utvecklare

Raven Software, Treyarch, Beenox

Utgivare

Activision

Webb

Callofduty.com/blackopscoldwar

Cirkapris

650kr

PEGI

18år

Testas på

RTX 2060

Ryzen 5 2600 3.4GHz

16GB RAM

Kolla även in

Phantom Doctrine

Reagan är inte med särskilt mycket i spelet när det kommer till kritan.

Interna konflikter

Från och med i december kommer Activision dessutom att slå samman spelarnas progression i Warzone och Cold War, så att de får gemensamma ranker, vapen, battle-pass och kosmetiska föremål. Om du går upp i rank i ena spelet så följer den automatiskt med till det andra. Du kan även starta respektive spel från varandras huvudmenyer. Det är en något udda utveckling, där Call of Duty-serien utvecklas mot en slags hoptejpad live service-enhet med Warzone som nav.

På ett sätt är det imponerande att se spelen integrerade på det här sättet, men det är inte en konsekvent spelupplevelse. Spelen har olika utvecklare och motorer, och vapen som dyker upp i båda spelen (som M4 och MP5) har inte samma känsla och rekyl. Tillbehör som ser i princip identiska ut ger ändå olika bonusar.

Att efter några matcher hoppa från Warzone till Cold War är som att hoppa från en cykel till en skateboard. Grundkonceptet är liknande, men de skiljer sig åt på alla sätt som verkligen betyder något. Det är ingen tvekan om vilket av de här spelen som är vinnaren i slutänden (för det känns mer som konkurrens än samarbete). Activision ser definitivt Warzone som framtiden för serien. Cold War är okej, men det är mest en kort distraktion, och inte spelet i serien jag fortfarande kommer att spela om ett år.

Tveksam tidsperiod

Ett av spelets största problem är faktiskt det titulära kalla kriget. 80-talseran har klassiska vapen som MP5 och M4, men utbudet av tillägg och sikten är sämre. Eftersom lasersikten och holografiska sikten var i ett tidigt skede på den tiden så är tillgången mycket klenare än vi är vana vid.

Avsaknaden av saker som underbarrel-granatkastare, vapenbonusar och hybridsikten svider riktigt mycket. I Modern Warfare var vapnen anpassningsbara, men i Cold War känner jag ingen skillnad när jag drar i de reglage som finns. Experimentlustan uteblir, och det är svårare att skräddarsy sin spelstil.

Utöver ett par ganska trevliga 80-talsdoftande destinationer som Miami och Moskva, så känns tidseran mer som ett hinder än en tillgång i multiplayer. Vapenutbudet är en märklig mix mellan högteknologisk och historisk som rimligen inte gör någon riktigt nöjd. Är det för mycket begärt med en AK47 med ett hagelgevärstillbehör och värmesikte? Ja, tydligen. Det är ju 80-talet, trots allt.

Create-a-class är dock lite bättre än förut. Särskilt roliga är som vanligt jokrarna (wildcards), klassmodifierare som bidrar med lite kul galenskap. Jag gillar gunfighter-förmågan, som låter en sätta fast åtta tillbehör på ett vapen (istället för fem). Jag gissar dock att de flesta kommer att hålla sig till greed-förmågan, som ger en tre extra perks.

Just perks har dock inte lika stor inverkan den här gången. Två av dem är reserverade för enklare bonusar, som större motstånd mot granatskada. Det innebär att jag måste använda mitt tredje perk-val till någon förmåga som låter mig undvika UAV. Mitt tredje val hade jag hellre lagt på en roligare förmåga, som att kunna springa och skjuta samtidigt.

Trötta skjutvapen och pigga odöda

Killstreaks är tyvärr är en stor grej igen. Cold War kör med Treyarchs typiska poängräkning, där alla intjänade poäng räknas in för killstreaks. Men räkningen nollställs inte när en spelare dör, vilket förtar hela poängen när man de facto inte alls måste döda ett visst antal spelare i rad utan att själv dö. Du får killstreaks snabbare om du inte dör, men även en sopa som jag kan napalmbomba kartan minst en gång varje match. Om detta låter som ett recept på totalt kaos, så beror det på att det är just det. I fyra matcher i rad sköt jag ner helikoptrar, bara för att se nya flyga in tio sekunder senare. Och sedan en till efter det. Det är sämst och jag hatar det!

Även ballistiken är ett problem den här gången. CoD-serien har alltid haft problem med en låg ”tick rate”, vilket innebär att du kan bli träffad även efter att du redan tagit dig bakom skydd. Men i Cold War är det värre än på många år. Skjutandet känns trögt, och det tar  mellan fem till sju bildrutor efter att du avfyrat ditt vapen innan träffen registreras. Jämför det med Modern Warfare, som konsekvent låg på en fördröjning på tre bildrutor i mina test. Det är dock svårt att avgöra om det beror på servrarna eller lägre hastighet på kulorna.

Vapnen har fler problem, dock. Föregångarna satte ribban högt med sina bastunga ljudeffekter – där maskingevären dundrade på så högt att man knappt kunde höra sina lagkamrater, och missade skott ven runt öronen. I jämförelse känns Cold Wars vapen som plastleksaker. Min AK47 rasslar mest som en tom sprayburk. Till och med XM4 låter lite ihåligt som den gjort sedan första Black Ops. Även de missade skotten har ett otillfredsställande, mjukt ljud.

De typiska multiplayerlägena, som Team Deathmatch och Domination, finns här i oförändrad form. Det är dock där jag lagt mest tid, eftersom de nya tilläggen inte är särskilt bra. VIP Escort är ett spelläge där du bara har ett liv på dig, och ditt lag måste eskortera en specifik person till en helikopter. Det här är ett spelläge som kan fungera – i andra spel. Men i CoD infinner sig sällan något vidare samarbete. De flesta matcherna handlade mest om att hoppas innerligt att VIP-spelaren inte skulle rusa rakt in i första bästa hagelskur.

Jag föredrog förra årets Cyber Attack mycket mer. Det läget var en kul dragkamp där det övertaget ofta växlade flera gånger mellan lagen under varje match. VIP är inte en värdig ersättare. Vi får också ett annat nytt läge kallat Dirty Bomb, som mest är en trist röra som jag inte lär återvända till.

Något jag däremot kommer att återvända till är det nya zombieläget, förvånansvärt nog. Jag är inte speciellt förtjust i hur omständligt det populära spelläget har blivit de senaste åren, så jag uppskattar att Cold War går tillbaka till rötterna. Istället för en röra av power up-föremål så finns nu maskiner där man kan köpa bonusförmågor, plus ultimata förmågor som kan uppgraderas permanent mellan matcherna.

Det finns bara en zombiekarta än så länge, men den tycks innehålla gott om påskägg att utforska. Till skillnad från gamla zombiekartor finns här också gott om öppnare områden där du kan ge dig själv lite utrymme att klippa några odöda typer på avstånd. Det känns mer som Left 4 Dead än någonsin, vilket är en bra sak.

Alla presidentens män

Det är nästan imponerande hur nära Call of Dutys kampanjer kommer att göra något eget, utan att någonsin förändras alls. När Cold War först utannonserades så hoppades jag att detta skulle bli ett tillfälle att röra sig bortom helikopterkrascher, skjutgallerier och slow motion-sekvenser där man sparkar in en dörr. Men allt detta är närvarande återigen, även om kampanjen inte är helt befriad från spioninslag.

Ett tidigt uppdrag utspelar sig nästan helt på Östberlins gator, där man letar efter spelets skurk – den sovjetiske agenten Perseus. Du får chansen att smyga runt, slå ut fiender i det dolda och till och med ägna sig åt lite låsdyrkning av Fallout-snitt. Det hela är dock över på några minuter, och övergår så klart i en typiskt bombastisk eldstrid. Senare i spelet får du även infiltrera KGB-högkvarteret i Moskva. Även det börjar intressant, men slutat snart i ännu en eldstrid av standardsnitt, där vågor av fiender väller ut från alla håll och kanter. Kampanjens bästa delar är underutnyttjade eller outvecklade.

Mellan uppdragen kan du, om du vill, snacka med dina allierade – komplett med förgrenande dialogträd beroende på vad du säger. Det är ett trevligt sätt att lära känna karaktärerna lite bättre, men det är för lite och för kort.

Kampanjens två sidouppdrag är tämligen meningslösa. En av dem återanvänder till och med en multiplayerkarta. Det är väldigt synd, för sätter du låser upp de här sidouppdragen är coolt. Tekniskt sett kan du spela de här uppdragen tidigt i kampanjen, men du uppmanas att förbereda dig genom att lösa pussel som i sin tur ger dig mer information. Lösningarna på pusslen finns utspridda på banorna under spelets gång, och det är en kul detalj som tyvärr inte leder någon vart.

Mellan de flyktiga höjdpunkterna är kampanjen mestadels en serie lättglömda standarduppdrag. Intrigen är mest förbryllande. Utan att säga för mycket så var jag inte imponerad av storyns twister, som mest leder fram till multipla slut som är så abrupta att de känns ofärdiga. För att vara en berättelse som börjar med att en nyvald Reagan skapar en olaglig dödspatrull, så är det en tämligen tam historia.

Apropå Reagan så är han knappt med i spelet. Trots att han figurerar i spelets trailer så är han bara med i en enda mellansekvens i hela spelet. En dålig sådan, dessutom. Att höra mannen bakom Iran-Conta-affären, som finansierade krigsbrott, prata om ”nödvändiga åtgärder” och hjältar som inte får något tack, gav mig inte direkt den patriotiska gåshud som Raven förmodligen hoppas på. Men så är detta samma serie där Oliver North, även han känd för sin inblandning i samma skandal, figurerade redan i Black Ops 2.

Activisions framtidsvision för Call of Duty är något förvirrande för tillfället, där de både håller fast vid Warzone som ett service-spel, samtidigt som man också vill fortsätta de årliga utgåvorna. Det känns mest som om de försöker sälja Cold War som en slags expansion, fast för fullpris. Jag är nyfiken på hur serien kommer att arta sig de kommande åren. För tillfället är den mest rafflande konflikten i Call of Duty den interna som serien har med sig själv.

Av: Morgan Park

Läs också: Assassin’s Creed: Valhalla – Stor recension

Call of Duty: Black Ops – Cold War – Recension Reviewed by - .
3.45

Utslag

69%
69%

Cold War är inte mycket mer än en duglig distraktion från betydligt bättre Call of Duty-spel.

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar