facebook_pixel
Assassin’s Creed: Valhalla – Recension

Assassin’s Creed: Valhalla – Recension

Assassin’s Creed: Valhalla är en mustig vikingaskröna som inte klingar särskilt sant, men som är väl så underhållande.

Ubisofts långa Assassin’s Creed-serie har aldrig varit känd för sin realism. Det är i princip en märklig hybrid mellan fantasy, sci-fi och historisk fiktion, snarare än sanna skildringar av gamla tider. Men miljöerna och atmosfären känns ofta väldigt autentiska, även om berättelserna och karaktärerna inte gör det. Så även i Valhalla, som målar upp både ett snöigt Norden och ett regnvått England för oss att utforska.

Det är skillnad på realism och att något känns autentiskt, trots allt. I ett spel som detta är definitivt en autentisk känsla av att jag faktiskt utforskar en svunnen tid viktigare än att karaktärer eller historia känns trovärdig. Inte minst då det är spelmekaniken snarare än narrativet som är det starka kortet i Assassin’s Creed: Valhalla.

Intrigen funkar för all del som drivkraft för att ge oss en anledning att härja runt, plundra och gå bärsärkagång i största allmänhet. Men huvudpersonen Eivor (som heter så oavsett vilket kön du väljer), hennes adoptivbror Sigurd och resten av figurerna runt dem är mest underhållande karikatyrer av hur vikingar ska vara. De pratar i princip bara om att slåss, supa och få komma till Valhalla när de dör. Lite tjatigt blir det. Vikingar är lite som klingoner – de är bäst i lagom doser, åtminstone när de får feeling och inte kan sluta harva på om hur fantastiskt det är att dö på slagfältet.

Nu behöver dock inte vikingarna vara djuplodande karaktärsporträtt för att funka. I sammanhanget lyckas Ubisoft gestalta den där klassiska mustigheten i dem, så om man bara låter sig själv ryckas med så är det lätt att glömma att det egentligen inte handlar om så mycket mer än ett gäng stollar som gillar att klyva folks huvuden med yxor. Jag gillar dock att du under spelet gång får göra olika val i dialoger, och till exempel välja att döda eller skona vissa karaktärer.

Läs också: Nytt Mass Effect bekräftat!

I korthet

Vad är det?

Ubisofts historiska lönnmördarserie går bärsärkagång i vikingatiden.

Utvecklare

Ubisoft Montreal

Utgivare

Ubisoft

Webb

ubisoft.com/en-gb/game/assassins-creed/valhalla

Cirkapris

500kr

PEGI

18 år

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Hellblade: Senua’s Sacrifice

Striderna är riktigt kul, inte minst under räderna.

Två yxor är fler än en

Det är dock tur att våra kära vikingar är på krigsstigen, för spelmässigt är Assassin’s Creed: Valhalla starkt. Precis som föregångarna är det mycket grind inblandad i att bli starkare, men vägen mot större vikingamuskler är rakare. Det är på det stora hela onödigt att rida runt och skjuta hjortar och hålla på. Så länge du plundrar och skövlar kloster och byar, och ser till att komma åt de skattkistor du stöter på, så kommer du snart att se framsteg.

Du behöver olika resurser för att uppgradera din utrustning, som här är mer permanent än tidigare. Det finns betydligt färre vapen (men ändå många), och de du får behåller du och uppgraderar, snarare än byter ut mot ny dussin-loot hela tiden. Det passar bra, och man få chansen att verkligen hitta sina favoritvapen. En riktig viking har så klart sina favorityxor som följer dem genom livet.

Utöver detta kan du också låsa upp specialförmågor som ofta är väldigt användbara och kräver adrenalin för att kunna utföra. Och sist men verkligen inte minst har du också ett enormt färdighetsträd som är oöverskådligt, rörigt och komplext. Men du kan när som helst ta bort uppgraderingar och omfördela dina poäng, så på några minuter kan du gå från en bågskyttsexpert till en närstridstank om du vill.

Själva systemet påminner en del om färdighetsträdet i Final Fantasy X, med sitt vindlande spindelnätsupplägg. Det är för all del kul att leka med, men helt intuitivt är det inte. Det är svårt att avgöra exakt vad en poäng i plus ett i attack faktiskt ger. Själv fokuserar jag på att hitta snabba vägar till de olika specialförmågorna som finns här och var i trädet, och det har funkat fint för mig.

Jag har mest tagit flest poäng i smygarträdet, då det har roliga förmågor. Men den skönaste förmågan hittills är en närstridsförmåga som låter mig använda dubbla tvåhandsyxor, en i varje hand. Du kan redan från början använda två enhandsvapen samtidigt, och kan kombinera som du själv vill. En yxa i ena och en stridshammare i den andra? Det går fint. Men att röja runt som en mänsklig helikopter med två enorma yxor är tamejfan ren och skär vikingapoesi. Man kan sätta mjödet i vrångstrupen för mindre.

Beroende på vilka vapen du väljer, och i vilken hand du stoppar den så blir dina attacker och rörelser lita olika. Det är väldigt ambitiöst och mångsidigt, och himla kul att experimentera med.

Mjöd och holmgångar

Naturligtvis finns även minispel att delta i, som tärningsspel och ett dryckesspel där man ska hälla i sig mjöd snabbare än sin motståndare. Överhuvudtaget har spelet gott om den här sortens charmiga klichéer, som ger lite färg åt vad som annars hade kunnat vara en ganska eländig och sadistisk historia.

Vi har nämligen gott om karaktärer som mördar och torterar med breda leenden, och spelet stannar inte upp för att moralisera över detta (tack och lov). Men spelet ser till att vi förstår att även om det är dramatiska händelser som involverar verkliga personer (som den legendariska vikingen Ragnar, vars söner har en stor roll i handlingen) så har spelet ett ovanligt gott humör för att vara ett Assassin’s Creed-spel.

Missförstå mig inte nu, den där typiska svulstigheten finns så klart här också, men vikingarna har en glimt i ögat som är ganska smittande. Det är dock svårt att på allvar bry sig om någon. Det handlar trots allt om ett gäng självrättfärdiga mördare som invaderar ett land för att de inte tycker att de får tillräckligt med makt hemma, och trots vissa karaktärers prat om att bekämpa ondskan så är det svårt att hitta några ordentliga hjältar här. Det är förvisso en intressant aspekt, som utvecklarna hade kunnat göra ännu lite mer med i slutänden. Kort sagt, jag uppskattar det amoraliska kaoset, men har samtidigt svårt att verkligen relatera till någon på grund av det.

Relationen mellan huvudpersonen Eivor och hennes bror Sigurd, till exempel. De pratar hela tiden om hur tajta de är, och hur de är för evigt bundna till varandra. Men jag känner det inte, för de släpper aldrig garden. De har alltid den där vikingafasaden uppe, på gott och ont.

Miljöerna är ofta fantastiska.

Plundra för livet

Som vanligt kan du smyga omkring och ta kål på vakter i tysthet, och det är som alltid roligt. Däremot är mer öppna strider och regelrätta räder mot byar och kloster ett val också, och det är minst lika roligt eftersom stridssystemet är så pass bra den här gången. Ubisoft har jobbat hårt med den biten de senaste åren, och här får det arbetet utdelning.

Ovan nämna specialförmågor ger dynamik och möjlighet till olika stilar, från en tank med skölden uppe till en galning med dubbla stridshammare som bara vevar frenetiskt, eller en bågskytt som håller sig mer på avstånd. Oavsett hur man spelar är det frenetiskt och intensivt.

Att plundra är också viktigt för att kunna bygga upp sin egen lilla by. Du kan nämligen uppgradera ditt nya hem med nya byggnader som inte bara är för syns skull utan låter dig göra olika saker. En smedja uppgraderar vapnen, och ett stall kan träna upp hästarna (eller den gigantiska vargen jag rider på).

Valhalla har helt enkelt en riktigt kul gameplay-loop, som känns mer varierad än tidigare. Det är inte ett riktigt lika stort spel som sina föregångare, men ändå väldigt stort – och framför allt känns det mer omväxlande spelmässigt.

Bugga loss

Spelet har förstås brister, inte minst i form av buggar. En del av dessa har Ubisoft utlovat att fixa i en dag 1-patch, men huruvida de kan åtgärda alla återstår väl att se. Framför allt är AI:n opålitlig, och kan balla ur på olika sätt.

Fienderna kan frysa och stå och glo på istället för att anfalla, och dina kompanjoner kan vägra hjälpa dig att öppna dörrar och kistor när de behöver göra det. För det mesta kvicknar AI:n till efter ett tag, men jag har fått ladda om senaste sparfilen några gånger för att jag inte kan plundra den sista kistan i ett kloster – för ingen av mina kompisar hjälper mig att öppna den (osäker på varför spelet ens är designat så att man behöver invänta en AI-kompanjon för detta, förstås).

I slutänden har jag dock riktigt roligt med Assassin’s Creed: Valhalla. Som vanligt är miljöerna väldigt träffsäkra, med en atmosfär så tätt att man kan klyva den med en stridsyxa. Det känns som om jag är på plats där i vikingatidens England. Jag strosar över regnvåta, gröna ängar medan vinden sliter i håret. Jag går med facklor i borgarnas dragiga, fuktiga källargångar. Jag smyger runt i byarnas leriga gränder och undviker patrullerande vakter. Och inte minst – jag glider nerför en flod med mina vikingavänner, på jakt efter ett kloster att plundra. Jag måste bygga en fiskestuga, trots allt, och munkarna har ingen användning för det där guldet ändå, jag lovar.Assassin’s Creed: Valhalla må fastna i typiska vikinga-klichéer, men spelet använder dem samtidigt på ett underhållande sätt, och skapar en charmigt mustig skröna där du – och dina yxor – står i centrum. Det är en skitig, blodig och bitvis väldigt vacker värld att gå bärsärkagång i. Det finns sämre tidsfördriv.

Läs också: King’s Bounty 2 – På gång

Assassin’s Creed: Valhalla – Recension Reviewed by - .
4.2

Utslag

84%
84%

Fantastiskt bra vikinga-action och tät atmosfär, samt en kul skröna som kanske inte riktigt går, eller bör, tas på allvar.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar