facebook_pixel
Watch Dogs: Legion – Recension

Watch Dogs: Legion – Recension

Du är alla och ingen är någon i Watch Dogs: Legion.

Hacktivisterna har rensats ut och rensats bort. I ruinerna av Dedsec och i skuggan av ett totalitärt London är det upp till invånarna att resa sig igen. Watch Dogs: Legion har ingen frälsare till protagonist. Istället är det upp till byggarbetare, spioner, advokater och tanter att slå tillbaka.

Watch Dogs: Legion är Watch Dogs igen. Den här gången med en lite råare ton i fuktiga London än i soliga San Francisco. Bomber har briserat och in på scenen rullar en privat militärgrupp som ska hålla ordning – till varje pris. Fötrycket är totalt. Förutom att London i en nära framtid genomsyras av fascism blir det etter värre när kameror följer varje steg och storebror noterar varje klick.

Syndabocken för terrorn blir hacktivisterna Dedsec. De jagas, dödas och fängslas.

Grejen™ med Watch Dogs: Legion har varit att det inte finns någon skräddarsydd protagonist, och när Dedsec ska byggas upp från grunden blir det med tanter, spioner, huliganer, poliser, sköterskor och advokater. Vem du än ser på Londons gator kan rekryteras, alla med sina styrkor och svagheter.

En “bobby” kan promenera in på polisstationer, även om hen för all del får passa sig för att göra något misstänksamt. Då kan jag distrahera genom att hacka kameror eller mobiltelefoner. Sköterskor gör  sjukhusvistelser kortare så att, säg, en slagskämpe som dunkats gul och blå i en turnering piggnar till snabbare. Då de är betydligt bättre på att veva är risken å andra sidan liten att de ska hamna på akuten.

Problemet (jo, för det finns ett sådant) är inte att spela som dem, utan hur de vävs in i narrativet. Det fungerar egentligen inte särskilt bra alls. Alla har samma åsikter, alla är lagom, och de jag ska ömma för blir en beige jämntjock soppa. När de agerar mot varandra blir det mest besvärande att se på. Det finns tack och lov en ensemble bortom den jag själv limmar ihop, och de gör att berättelsen ändå håller.

På ett sätt känns systemet inte nödvändigt för idén. Du hade med lätthet kunnat klistra på alla kostymer, styrkor, extra gadgets och så vidare på en eller en handfull vasst skrivna Watch Dogs-hjältar. Att kunna promenera till Trafalgar Square och rikta min smartphone mot vem som helst för att kunna leja han, hon, fan och hans moster är en kul gimmick, men inte mycket mer.

Läs också: Assassin’s Creed gästar Watch Dogs: Legion i dlc

I korthet

Vad är det?

Ett Watch Dogs utan vare sig tydliga hjältar eller tydlig identitet.

Utvecklare

Ubisoft Toronto

Utgivare

Ubisoft

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

600:-

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Assassin’s Creed Syndicate

Med rätt uniform kan du slippa in nästan var som helst.

I spel av den här digniteten tenderar å andra sidan en annan slags puls slå hårdare. Vem behöver kött och blod när vi har Liberty City, Rapture, Gotham City och New Vegas? Legions London lyckas tyvärr inte riktigt nå igenom bruset. Stötvis finns läckra återgivningar med en “watchdogisk” twist. Att iklä sig Albion-uniform och diskret infiltrera hjärtat av Towern – White Tower – är rafflande. Kommer jag för nära Albion-vakter blir de misstänksamma. Springer jag blir jag upptäckt.

Bortom enskilda bitar blir emellertid London inte en jättelyckad helhet. Staden blir en fond men inte en öppen värld som är värd att plöja ner varken sin själ eller tid i. Det hjälper inte att AI:n inte vet hur den ska bete sig. Jag kan rulla sakta, sakta på gatorna men tanterna och gubbarna ska likväl skriandes i högan sky kasta sig rakt ut i vägbanan. Tröttsamt. Illusionen bryts gång på gång.

Samtidigt, även om både spelarkaraktärerna och staden är jagsvaga, så är Legion ett ganska starkt spel. Watch Dogs-konceptet tar inga sjumilakliv framåt men tweakas på sinnrika vis som gör att jag tar mig an uppdragen med entusiasm. Med en halt spiderbot genomför jag en slags hinderbana genom ett korrupt New Scotland Yard. En drönare flyger genom superskurken Mary Kelleys luxuösa högkvarter samtidigt som jag hackar mig genom pussel som för mig mot sanningen. Jag pusslar ihop AR-scener, överlever drönarbakhåll, kamouflerar min spionbil för att göra vilda biljakter mindre vilda, och dras in spelets övergripande mysterium. Vem var’e? Vem var’e som sprängde London?

När uspen fått en pil i knäet är det tur att Watch Dogs-konceptet levererar nagelbitande nöje. Samtidigt är “vem som helst”-konceptet inte vad som helst. Gameplay-mässigt är det egentligen ganska kompetent. Narrativt spricker det däremot i sömmarna och blir ofrivilligt tragikomiskt.

Nästa gång vill jag skratta med och inte åt hjältarna som ska bära upp Watch Dogs.

Läs också: Systemkraven täcker allt mellan himmel och jord


London brinner, de håller i bensindunkarna

Protagonisterna saknar personlighet. Låt oss heja på antagonisterna istället!

Watch Dogs: Legion – Recension Reviewed by - .
3.6

UTSLAG

72%
72%

Ett stabilt Watch Dogs vars usp brister mer än den levererar.

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar