facebook_pixel
The Dark Pictures Anthology: Little Hope – Recension

The Dark Pictures Anthology: Little Hope – Recension

The Dark Pictures Anthology: Little Hope börjar lovande, men går vilse bland häxklyschor och tama monster i sin förvisso atmosfäriska spökskog.

Jag är väldigt förtjust i idén med en skräckantologi i spelform, så jag hoppas alltjämt att The Dark Pictures-projektet ska pricka riktigt rätt. På förhand såg Little Hope atmosfäriskt och lovande ut, och det är definitivt ett litet steg åt rätt håll jämfört med det snustorra Man of Medan. I alla fall till en början.

Little Hope bygger upp sitt mysterium på ett ganska effektivt, men klantar sig lite med några onaturliga sekvenser som i längden gör det hela allt för förutsägbart i slutänden. Trots det låter jag mig ändå ryckas med i våra huvudkaraktärers umbäranden när de efter en busskrasch strandas i den övergivna staden Little Hope.

Det hela börjar med en sekvens med en familj som möter ett tragiskt öde, och huvudkaraktärerna är dubbelgångare till den familjen. Ganska snart visar det sig också att det finns fler dubbelgångare, vilket förståeligt nog gör dem inte så lite förbryllade och ganska så uppskrämda.

Läs också: Man of Medan – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Andra delen i Supermassives skräckantologi.

Utvecklare

Supermassive Games

Utgivare

Bandai Namco

Webb

Thedarkpictures.com

Cirkapris

300kr

PEGI

18 år

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Sanitarium

Den täta dimman påminner om Silent Hill. Inga jämförelser i övrigt.

Mesiga monster

Under spelets första timmar är det atmosfäriskt och ganska lågmält, vilket ger oss spelare utrymme att börja forma karaktärerna med våra val. Är de omtänksamma eller dryga? Eftertänksamma eller förhastade? Våra val kan leda till att de antingen lever eller dör i längden, men det är inte speciellt svårt att få alla att överleva om man nu vill det. Trots att de ibland är lite väl konfrontatoriska och gnälliga så gillar jag överlag huvudkaraktärerna här, särskilt jämfört med de härskna idioterna i Until Dawn och de mördande trista träbockarna i Man of Medan.

När monstren börjar dyka upp så består deras attacker som vanligt i Supermassives spel av ganska sketna quicktime-sekvenser. De är inte svåra alls, även om det är lätt att förhasta sig och trycka fel ibland. Enstaka misstag i quicktime-sekvenserna spelar dock mindre roll än de mer övergripande valen – vem du väljer att hjälpa och om du hittar ett vapen, när du i så fall använder det vapnet och hur. Den sortens grejer.

Monstren är dock inte särskilt skräckinjagande, både på grund av den tämligen oinspirerade designen och på hur valhänt regisserade mötena med dem är. Karaktärerna som inte är inblandade står mest och glor lite vid sidan om tills det är över, och om man spelar ensam hoppar det ofta fram och tillbaka mellan ett par personer som kämpar för sina liv. Det funkar bättre i multiplayer, men otäckt blir det aldrig.

Utvecklarna försöker knyta ihop det hela tematiskt, men trots goda ansatser lyckas det inte helt. Det är himla synd att spelets andra hälft haltar så betänkligt. Trots spelets korta längd så borde det ha kapats ner ytterligare, med färre menlösa möten med monster, för utfyllnaden gör mest att atmosfären går förlorad i upprepningar. Möjligen hade även slutet varit en mindre besvikelse om man kapat bort allt överflödigt och fokuserat på kärntematiken. Little Hope är ändå ett bättre försök än föregående del i The Dark Pictures-antologin, även om det inte når hela vägen i mål. Mest på grund av ett tafatt manus, med en repetitiv struktur där man inte får alla delar att riktigt smälta samman i slutänden. Jag hoppas ändå att Supermassive fortsätter att försöka, för konceptet har potential. De kan konstruera enskilda effektiva scener, nu gäller det bara att de får till en solid och ryslig helhet nästa gång.

Läs också: Watch Dogs: Legion – Recensionen

Den här mannen gillar verkligen inte dörrförsäljare.
The Dark Pictures Anthology: Little Hope – Recension Reviewed by - .
3.2

Review Overview

64%
64%
Ett litet steg åt rätt håll, men spelet tappar fokus och snubblar under andra hälften.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar