facebook_pixel
Spelar just nu – Umurangi Generation, Broken Sword, World of Warcraft, Deep Rock Galactic

Spelar just nu – Umurangi Generation, Broken Sword, World of Warcraft, Deep Rock Galactic

”Vad vill jag egentligen att varje foto ska förmedla? Hur vill jag återgå den här platsen och tidpunkten?”

UMURANGI GENERATION säger mer än tusen ord.

Den legendariska fotografen Robert Frank sa en gång att ”Det finns en sak ett fotografi måste innehålla: mänskligheten i ett ögonblick”. En vacker, talande tanke i isolation, och en han följde med att säga: ”Den här typen av fotografi är realism. Men realism är inte nog – det måste finnas en vision, och de två tillsammans kan skapa ett bra foto.”

Om man skulle ta citatet och göra ett spel av det skulle det förmodligen bli Umurangi Generation. Det är knappast det första spelet om fotograferande men kommer närmast när det gäller att fånga de kreativa och dokumentära aspekterna av processen i spelform.

Kort och gott är du en fotograf. Med din DSLR-kamera ska du ta ett visst antal foton i olika miljöer. Du har ett par motiv som ska fångas men exakt hur slutresultatet ser ut är upp till dig. Om du exempelvis efterfrågas att fota ”tre bänkar”, hur gör du? Väljer du helt sonika tre slumpmässiga bänkar och fotar dem rakt av utan krusiduller? Eller kanske använder du ett fisheye-objektiv och drar upp färgen och kontrasten för att addera en psykedelisk ton till ett såpass alldagligt motiv? Möjligen vinklar du bilden så att du också får med den kravallutrustade polisen i bakgrunden?

Spelet bedömer inte dina bilder, så varje kreativt beslut är i dina händer. Jag älskar hur det här pushar mig att tänka efter vad jag prioriterar i mina bilder. Vad vill jag egentligen att varje foto ska förmedla? Vad ska jag visa? Hur vill jag återge den här platsen och tidpunkten, och hur går jag till väga för att göra det med de objektiv och redigeringsverktyg jag har till hands?

Å ena sidan är Umurangi Generation ett nästan meditativt spel som jag älskar att hoppa in i någon kvart åt gången. Knäpp och redigera några coola bilder till tonerna av härlig lo-fi-hiphop och chillwave. Men det är också ett spel om balansgången mellan realism och vision som använder magisk realism för att kommentera samtiden. Ett spel som tvingar mig att tänka på hur fotografier inte bara återger verkligheten, utan även formar vår uppfattning om den.

Rikard Olsson

Läs också: Spelar just nu – Slay the Spire, Return to Jurassic Park m.fl!

Denna månad

Finns tid ens längre?

Spelade också

Röki, Engare


”Jag återvände till ett favoritspel och upptäckte att det var nytt”

BROKEN SWORD är ett nostalgiskt äventyr som skapar nya minnen.

Ibland vill man bara få selektiv minnesförlust och glömma det där favoritspelet för att kunna spela det för första gången igen. Det är förstås omöjligt, och förmodligen ingen bra idé att ändå ge det ett (desperat) försök med en välriktad ishacka genom ögongloben.

Ändå var jag med om just detta igår. Nej, jag menar inte ishackan utan det andra: jag återvände till ett favoritspel och upptäckte att det var nytt.

Alla vet ju att Broken Sword (som kuriöst nog recenserades i allra första numret av den här tidningen) börjar med lintotten George Stobbart, ett café, en clown och ett explosivt mord. Fel, fel, fel! Broken Sword inleds med Nico Collard, en lägenhet i barockstil, en mimartist och ett iskallt mord.

Det låter som trolleri, men förklaringen är logisk. 2009, 13 år efter originalreleasen, släpptes The Director’s Cut till Nintendo-format och ordningen återställdes med pc-versionen året därpå.

VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?

Jag kände visserligen till den här men trodde på sin höjd att det där famösa getpusslet gjorts om, att viss dialog var utbyggd och att kanske någon scen klippts in. Det ska dock dröja 90 freakin’ minuter innan jag når det som brukade vara Broken Swords intro. Kommer det änu mer nytt? En wiki-tjuvtitt svarar: ja.

Även om förklaringen är logisk känns det ändå ganska magiskt, ärligt talat. Nicos intro känns så självklart och vävs sömlöst in i en berättelse som redan kändes färdigsydd. Nico har av någon skum anledning fått en intervju med en av Paris mäktigaste mediamän och/eller gubbslem. Ett par minuter in i mötet är mordet ett faktum, och en digital rafflande bladvändare tar sin början.

Kodcylindrar, sörjande(ish) änkor, dolda kassaskåp och oväntade samband till Nicos förflutna. Lösenord, förseglade portaler och ett gömt fascistnäste under Paris gator. Vad är det som händer?! Jag hoppas verkligen inte att sömmarna ska spricka senare under äventyret, för det är en sak att bygga på med ett nytt intro och en annan att skohorna in bitar pö om pö. Risken finns att fler Nico-bitar sinkar George-tempot.

Broken Sword var inte trasigt till att börja med, så varför ska man egentligen laga det? Jag får helt enkelt spela och se.

Samtidigt har jag förtroende för Charles Cecil och kompani. York-studion slant visserligen hit och dit med bastardspelen The Sleeping Dragon och The Angel of i ett par tafatta 3d-försök under 00-talet, men desto fler gånger har de grävt fram och förädlat rent äventyrsguld.

Det var – bevisligen – länge sedan jag spelade Broken Sword. Jag älskar det, jag älskar tvåan, och som i ett led till att äntligen spela femman (trean och fyran pratar vi som bekant inte om) tänkte jag att en promenad längs minnenas allé var rimlig. Inte kunde jag anat att en smärre skog med nya träd vuxit upp här.

Fredrik Eriksson

Läs också: Spelar just nu – Hypnospace Outlaw, Dark Souls II m.fl!

Denna månad

Njöt av en ganska gingervänlig sommar. Mer sånt!

Spelade också

Horizon Zero Dawn, Spiritfarer


”Ett gammalt härdat mmorpg-hjärta står ut med det här självplågeriet””

Det är okej att ha lite tråkigt i WORLD OF WARCRAFT.

Att grinda är som bekant ett mmorpg-fenomen som innebär att göra en ganska tråkig syssla väldigt många gånger, för att slutligen få någon form av belöning. I vanilj-World of Warcraft grindade jag till exempel ihop till en raptor på min orc-jägare. Detta var långt innan det fanns ett helt menageri fyllt med färgglada riddjur som alla hade tillgång till. Det var med andra ord en ovanlig och ganska häftig bedrift, som krävde ett kalkylerat folkmord på alver för att samla deras värdefulla tygbitar och lämna in till någon skummis. Jag slaktade de stackars fagra varelserna då och då i flera månader, till den dag då den häftiga dinosaurien äntligen var min.

Jag har länge sett tillbaka på den där bedriften som en ungdomssynd. Att jag inte visste bättre och inte hade något annat för mig. Utan arbetets bojor var jag fri att lägga tiden på sådana där korkade grejer. Självklart har det varit ett självbedrägeri att tänka så.

Idag befinner vi oss i den där tidsperioden i WoW då många väljer att pausa sina prenumerationer. Den sista raiden i nuvarande expansionen Battle for Azeroth är avklarad, och nu väntar alla på nästa äventyr i Shadowlands. Jag är en av de som valt att stanna kvar. Och jag blickar bakåt. Betar av några gamla achievements som missats, samlar roliga prylar och inser att väldigt lite har förändrats sedan vaniljdagarna.

DEN BEHAGLIGA TRISTESSEN

Det var i den heta Uldum-öknen som självinsikten smög sig på som en slug liten goblin rogue. Vad är det egentligen jag håller på med? Grind, så klart. Samma gamla grind. Istället för en raptor är det dock ett gäng kameler som hägrar när jag blivit tillräckligt bra polare med det kattliknande folket som lever i sanden. Grinden i dagens WoW är måhända inte lika brutal som åren efter den ursprungliga lanseringen, men den finns där. Det finns så mycket grejer att samla att det liksom aldrig tar slut. Innan kamelerna var det grisar i en djungel. Innan dess blev jag kompis med ett svampfolk. Innan dess … Ja, ni fattar.

För en utomstående måste det låta otroligt tråkigt. Och det är det ju på sätt och vis. Men ett gammalt härdat mmorpg-hjärta står ut med det här självplågeriet. Har kanske till och med lärt sig att älska det. För det är något stillsamt fridfullt i att ”bara vara” i den här världen som jag tycker så väldigt mycket om. Gammalt content med gameplay som numera inte kräver något annat av mig än tålamod. Hjärnan går på autopilot när jag glider runt i fina, välbekanta miljöer och förstrött mördar allt som råkar hamna i min väg. Någon gång då och då trillar det in en fin liten belöning för besväret. Ingen rafflande action på något sätt, men ett trivsamt trist tidsfördriv i väntan på nästa stora WoW-äventyr. Ibland är det faktiskt helt okej att ha det lite tråkigt.

Mattias Frost

Läs också: Spelar just nu – WoW Classic, Mutant Year Zero m.fl!

Denna månad

Spelhöst och höstdepp i ohelig allians.

Spelade också

Fall Guys, Control


”Borrar sig in i min gamersjäl”

DEEP ROCK GALACTIC är precis rätt spel att grotta ner sig i just nu.

Deep Rock Galactic är precis rätt spel för mig, under rådande omständigheter™.

Nej, jag pratar inte om pandemin. Jag pratar om flytten till Skåne. Jag och min ljuva sambo har i skrivande stund precis flyttat ner till Sveriges sydligaste ställe, där hennes familj bor och nya äventyr och vardagar väntar för oss båda. Det har varit otaliga packlådor, turer till soptippen och total nermontering av den gamla lägenheten (datorn var sist ner, först upp). Mycket stress och jäkt, ”hej då” till gamla jobb och ”vi ses snart igen” till vänner och min familj uppe i Sörmland.

Inte mycket tid eller ro till att spela, alltså.

Visserligen fick jag ett par fantastiska dygn med min gamla Norge-roomie Jimmie strax innan flytten, ovärderlig tid som vi ägnade åt LAN-häng med Rainbow Six Siege, men flyttkaoset har hela tiden svävat över mig som ett … jag ska inte säga orosmoln. Snarare har det varit ett förändringarnas luftskepp som jag de senaste månaderna, med viss bitterljuv feeling, har längtat efter att få kliva ombord på.

FLYG IVÄG

Det har gått en vecka sedan flytten och vi håller fortfarande på att landa. Datorn är uppackad och jobbsökandet ska just dra igång på allvar. Det är mycket att tänka på, fixa med, ordna. Men man kan bara söka så många jobb på en dag och ägna så många timmar åt att umgås med Elizas familj. Sedan kommer kvällen och med den: det där spelsuget som jag delar med dig, kära läsare.

Vad är då det rätta spelet för att kunna landa i Skåne? Inte tusan är det att bli frustrerad över den egna noobigheten i Siege. Nej, allra bäst är faktiskt att bokstavligen gräva ner sig i det avkopplande co-op-tidsfördrivet som är Deep Rock Galactic. Jag har hittills hackat sten i blott tre timmar tillsammans med Rikard ”Rockydennis” Olsson, men jag kan redan nu börja förstå det skyhöga betyget som han gav DRG i sin recension nyligen.

Det är något djupt meditativt med att hitta, hacka loss och samla en massa material i de slumpgenererade tunnlarna som DRG bjuder på, samtidigt som spelet också ger oss actionfyllda stunder då jättespindlar och andra vidriga insekter anfaller. Pulshöjande ögonblick som förvandlar hela upplevelsen till något liknande den intensiva Moriasekvensen då brödraskapet måste slåss mot dussintals vättar och det där grottrollet i Sagan om ringen. Extra kul blir det när vi är olika sorts dvärgar med olika slags förmågor och vapen, som vi Torin Ekenskölde-girigt uppgraderar efter varje avslutat grottdyk.

Precis som hur Ubisofts indiedoftande Grow Home växte raka vägen in i mitt hjärta med sin simpla estetik, enkla premiss och älskvärda huvudkaraktär, är Deep Rock Galactic på god väg att borra sig djupt in i min gamersjäl tack vare dess avkopplande utforskning, strålande co-op och variationsrika gameplay. Tack, Rikard! Näst på tur: Stardew Valley?

Jerry Fogselius

Läs också: Spelar just nu – Outer Wilds, The Outer Worlds m.fl!

Denna månad

Grävde jag guld i US … eh, Deep Rock Galactic.

Spelade också

The Last of Us Part II, Rainbow Six Siege, Halo 3

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar