Mafia: Definitive Edition – Recension

Mafia: Definitive Edition är mycket mer än ett nytt lager färg.

Det kommer en tid i varje pc-spelares liv då den individuella smaken har utvecklats tillräckligt mycket för att man ska kunna begripa när ett spel är fantastiskt och speciellt på riktigt – ett verk som verkligen griper tag i en, och som man redan där och då vet att man kommer minnas för evigt.

För mig var det här spelet Mafia. Jag inhandlade det så fort jag kunde när det släpptes sensommaren 2002, och mitt 16-åriga jag blev fullständigt överrumplad av Illusion Softworks magnifika tolkning av 30-talets USA. Jag hade fortfarande inte spelat Grand Theft Auto 3 (som hade släppts till pc ett fåtal månader tidigare) så detta var mitt första möte med en vidsträckt, tredimensionell spelstad, och magin fullständigt osade från skärmen.

18 år senare har 2K Games och Hangar 13 släppt en fullfjädrad remake, och det känns som att jag återvänder till mina tonår. Det spelar ingen roll att gangsterklyschorna slår som spön i backen – för mig är detta den ursprungliga maffiaberättelsen – och gång efter annan slås jag av hur väl jag fortfarande minns uppdragen och miljöerna.

Karaktärerna och mellansekvenserna har dock skrivits om rejält (på ett bra sätt), och kryddats med mängder av ny dialog som mer effektivt förankrar vardagslivet, depressionen och förbudstiden. Här finns också helt nya radioreportage, tillsammans med broschyrer, brev och textdokument som fördjupar världen ytterligare. Röstskådespeleriet och animationerna håller mycket hög klass, och lyckas sälja varje individuell scen.

Läs också: Recension: Mafia II: Definitive Edition

I korthet

Vad är det?

En pånyttfödd gangsterpärla.

Utvecklare

Hangar 13

Utgivare

2K Games

Webb

mafiagame.com

Cirkapris

420:-

Pegi

18

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Mafia III

Befriande linjärt

Till skillnad från Grand Theft Auto 3 var dock Mafia aldrig ett egentligt sandlådespel, och detta känns ännu mer påtagligt i remaken. Stadsgatorna finns enbart till för att ta dig från plats till plats (samt en och annan biljakt), ett faktum som föreföll bakåtsträvande då, men känns uppfriskande nu. Det är oerhört befriande med ett linjärt, tio timmar långt actionspel under 2020, där berättelsens framåtrörelse prioriteras framom sidoaktiviteter, livslängd och live service-krokar. Kort är fortfarande gott, har det visat sig.

Bilkörandet och striderna har uppdaterats en hel del sedan sist, även om tyngden i bägge fallen har tummats bort till förmån för ökad tillgänglighet. Bilarna är betydligt mer medgörliga och rappare (speciellt under spelets tidiga delar, som utspelas under 30-talets första hälft), medan cover-mekanik och autosikte (med handkontroll) underlättar skottväxlingarna, tillsammans med småkorkad AI (förmodligen inget man eftersträvade). Här finns även en handfull acceptabla smygsekvenser, som tack och lov hålls korta och simpla, i sällskap med märkligt halvbakad och QTE-doftande närstridsmekanik.

Möt familjen

Här är berättelsens viktigaste och mest framträdande ansikten.

Atmosfär som håller

Precis som i originalspelet tenderar dock spelmomenten falla åt sidan till förmån för den fortfarande trollbindande atmosfären. Jag älskar att bara vara i Mafia, och trots att man numera kan hoppa över en del av de oviktiga transportsträckorna så låter jag bli att göra det, bara för att få dröja kvar i den här världen lite längre. Bilkörandet är också en viktig del av spelets utmärkta och finslipade tempo, då det låter mig dra efter andan inför nästa hektiska konfrontation, och pusta ut när de sista polissirenerna och k-pistarna har tystnat.

Tekniskt imponerar Mafia: Definitive Edition rejält, med hyperdetaljerade bilar, karaktärsmodeller och omgivningar, som på ett oklanderligt sätt lyckas dölja källmaterialets ålder. Även den stämningsfulla musiken övertygar, trots att jag finner mig sakna de olika stadsdelarnas bakgrundsmusik, som användes istället för radiostationer i originalspelet.

Allt sammantaget är Mafia: Definitive Edition en triumf; det bibehåller originalets identitet med nästan skrämmande noggrannhet, men räds ändå inte förändringar, som i stort sett alltid är till det bättre. Om du ännu inte har upplevt Mafia så är det sannerligen dags nu.

Läs också: Empire of Sin – Brätten och bly