facebook_pixel
Grattis XCOM, till ett kvarts sekel i spelarnas tjänst

Grattis XCOM, till ett kvarts sekel i spelarnas tjänst

25 (okej, 26) år av kamp mot invaderande utomjordingar.

En av spelvärldens mest ikoniska och inflytelserika strategiserier har roat oss ända sedan mitten av 90-talet. Senast i våras fick vi det senaste spelet i serien, spinoff-titeln Chimera Squad – som en något försenad present på seriens 25-årsjubileum förra året. Men 26-årsjubiléet är faktiskt snäppet bättre, då det ju objektivt är en siffra högre. Så vi passar också på att fira mer än två decennier av strategigodis genom att sammanfatta serien – hittills.

De fem delarna i huvudserien har alla varit konsekvent bra, medan
sidospåren har varit avgjort rangligare. Vi fokuserar naturligt nog på huvudserien, och varför de spelen är så briljanta.

Läs också: XCOM: Chimera Squad – recension

X-COM: Ufo Defense (1994)

Originalet hette från början UFO: Enemy Unknown här i Europa. Det var inte direkt något grafiskt mästerverk ens när det släpptes, men de grovhuggna pixlarna lyckades gestalta en extremt tät atmosfär, och det var utan tvekan det mest gastkramande och spännande strategispel jag någonsin spelat. Utmanande, engagerande, intelligent och bara fantastiskt roligt – även om det ofta slutade med jordens undergång. Att hålla sina soldater vid liv, förhindra att rika nationer förråder jorden och böjer sig inför rymdvarelserna, och balansera budgeten var en tuff men förbaskat kul uppgift att tampas med. Spelet var helt rätt i en tid då Arkiv X åter hade populariserat temat, och idén med grå rymdvarelser med stora ögon som invaderar jorden.

X-COM: Terror from the Deep (1995 )

Uppföljaren gjorde ganska många besvikna, och jag kan förstå varför. I princip är det en expansion mer än en regelrätt uppföljare. Den stora skillnaden är, som titeln antyder, att du nu mestadels slåss på havsbottnen – och att spelet är ännu svårare. Fienderna är aggressiva och tål löjligt mycket ibland (de där krabborna är inte kloka), vilket kan bli frustrerande. För den som är ute efter en rejäl utmaning och bara vill ha mer av samma smaskiga X-COM-strategi som i originalet, är Terror from the Deep ett gediget spel.

Spelet där allt en gång började.

X-COM: Apocalypse (1997)

Lagom till det tredje spelet så visste utvecklarna att de behövde mixtra lite med receptet för att inte serien skulle köra fast i gamla hjulspår. Resultatet var det innovativa och intressanta Apocalypse. Den här gången försvarade du inte hela planeten utan en stor stad. Hotet kom från en annan dimension snarare än yttre rymden, och du behövde hålla dig väl med olika fraktioner med makt i staden. Det var inte ett vackert spel att titta på, men det var ett lyckat experiment som vågade sig på flera nya saker – som att kunna välja mellan turordningsbaserade och realtidsstrider.

XCOM: Enemy Unkown (2012)

Efter en outhärdligt lång väntan utan några nya delar i huvudserien så återupplivade äntligen Firaxis XCOM på bästa möjliga vis. Förutom att skippa strecket i titeln strömlinjeformade de även gränssnittet och mekaniken för att skapa det kanske mest fartfyllda och actionstinna turordningsbaserade strategispelet någonsin. Det var inte en karbonkopia på Julian Gollops original, men det fångade essensen perfekt och satte en ny ribba för moderna TBS. Spelet blev dessutom ännu bättre med expansionen Enemy Within.

XCOM 2 (2016)

Den där högt lagda ribban överträffades faktiskt av Firaxis själva några år senare med en uppföljare som är en smått perfekt balans mellan att behålla det som var bra i föregångaren, jämte nya idéer och inslag. Bara premissen gjorde mycket för att sätta en egen ton i spelet. Utgångspunkten denna gång var att mänskligheten istället förlorade kriget, och nu slog ur ett ännu större underläge. Expansionen War of the Chosen förbättrade grundspelet på alla sätt och vis – så pass att XCOM 2 nyligen hamnade på vår lista över 10-talets bästa spel.


Sidospåren

X-COM: Interceptor (1998)
En flygsimulator med enklare strategiska inslag, som lät oss flyga seriens olika flygfarkoster och uppleva kriget på närmare håll. Ett helt okej spel för sin tid, om än inte i närheten av huvudseriens kvalitet.

X-COM: Email Games (1999)
Förenklad variant av originalspelet, gjord för att spelas i multiplayer medelst e-post (!). Det var ingen hit då, och har inte direkt blivit mer relevant med åren.

X-COM: Interceptor är en flygsimulator.

X-COM: Enforcer (2001)
Det första försöket att omvandla X-COM till tredjepersonsaction blev tämligen platt. Tanken på att få tampas med seriens slemmiga rymdvarelser på ett mer handgripligt vis var ändå lockande, men resultatet var en stelbent och ful soppa.

The Bureau: XCOM Declassified (2013)
Det andra försöket att omvandla serien till 3d-action föll även det ihop som ett korthus. Fansen var tidigt tveksamma, och när spelet efter omarbetning och förseningar till sist släpptes visade sig deras farhågor vara berättigade. The Bureau visade sig tyvärr vara en medioker och trist prequel-historia.

XCOM: Chimera Squad (2020)
Ett sidospår med småskaliga strider och mer fokus på berättande. Inte dåligt, men repetitivt, ojämnt och aldrig ens i närheten av samma höjder som XCOM 2.


Andlig arvtagare

Xenonauts (2014)
Värt att nämna i sammanhanget är också Xenonauts, som faktiskt är avgjort mer troget andan i Julian Gollops original-X-COM än Firaxis modernisering. För den som vill ha ett nyare spel i den stilen är det väl värt att kolla upp.

Läs också: XCOM: Long War-skaparnas Terra Invicta kickstartat

Xenonauts ligger närmare gamla X-COM än vad nya XCOM gör.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar