facebook_pixel
Gabriel Knights pussel – Jag älskar dig

Gabriel Knights pussel – Jag älskar dig

Vi lek och pysslar med detektiven Gabriel Knight, lär oss skillnaden på bra och dåliga pussel, och varför jag älskar båda sorterna.

Enda sedan jag först testade Deja Vu på Commodore 64 har jag varit såld på klassiska peka och klicka-spel i alla möjliga och omöjliga former. Ofta har genrens ofta omständliga och absurda pussel hamnat i skottgluggen och bespottats som föråldrade och ologiska – ibland med viss rätt. Men jag älskar dem, och ett av de bästa exemplen på pusselbriljans i äventyrsspel är Gabriel Knight-serien.

Allra bäst är förstås det första spelet, med undertiteln Sins of the Fathers. Jag är även väldigt förtjust i den extremt fula men finurligt konstruerade och intressanta tredje delen i trilogin. Det andra spelet, FMV-spektaklet The Beast Within, har jag fortfarande inte spelat igenom efter alla dessa år. Men jag ska ta tag i det en vacker dag. Jag lovar.

Det finns emellertid mer än tillräckligt av både fantastiska och fantastiskt befängda pussel i del ett och tre, så de räcker fint.

Första spelet handlar om en voodoo-sekt i New Orleans som utför blodiga mord för att väcka liv i en gammal häxa. I Gabriel Knight 3: Blood of the Sacred, Blood of the Damned åker vår tituläre hjälte till Frankrike i sökandet efter ett kidnappat barn. Väl där trasslar han in sig i intriger kring en gammal tempelriddarskatt och vampyrer. I Sins of the Fathers så är pusslen svåra men relativt rättframma. Jag kan springa igenom det utan att snubbla särskilt ofta numera, men så har jag spelat igenom det så många gånger att det vore konstigt om jag inte kunde det utantill. GK3, däremot, är på tok för komplext och komplicerat för att åtminstone jag ska kunna komma ihåg hela utantill. På gott och ont. Det har en unik pusselstruktur som spelar i en egen liga, både när det gäller de bra och de sämre pusslen. Men vi återkommer till det.

Läs också: Warcraft Adventures: Blizzards förlorade äventyr

I korthet

Releasedatum

17/12 1993

Utvecklare

Sierra

Utgivare

Sierra

Webb

gog.com/game/gabriel_knight_sins_of_the_fathers

Ett riktigt bra pussel drar in dig i spelvärlden. Det kan vara så enkelt som att det får dig att skratta, i ett mer komiskt äventyr som Monkey Island eller Space Quest. Eller så kan det, som i Gabriel Knight, vara pussel som får dig att fundera över hur spelvärlden fungerar och sedan använda det du lärt dig om den till din fördel. Det du får lära dig om hur voodoo-sekten fungerar kan du nämligen använda mot dem. De kommunicerar genom olika sorters koder. Trummare skickar meddelanden med sina rytmer, som du kan lära dig att avläsa. Du kan även vid några tillfällen i spelet lämna dina egna kodade meddelanden till sekten för att få dem dit du vill. Det får allt att kännas organiskt, som om du faktiskt löser ett riktigt mysterium i en riktig värld, och inte bara följer en utstakad bana (även om du ju gör det).

Jane Jensen, skaparen av GK-serien, är väldigt påläst. Det märks tydligt redan i första spelet, men det tar sig smått extrema uttryck i det tredje. Jag måste väl erkänna att Gabriel Knight 3 är ett ganska ojämnt spel. Inte minst är det sanslöst svårt, både de bra och de sämre pusslen.

Bland annat har spelet ett av de mest ökänt usla pusslen i spelhistorien, där du ska göra en lösmustasch av katthår för att lura en mopeduthyrare. Inte nog med att pusslet är otroligt utdraget och långsökt, med väldigt många bisarra steg, målet är dessutom totalt befängt. Det visar sig nämligen att Gabriels bästa kompis Mosely har bokat den tuffaste motorcykeln, så du måste försöka skapa ett fejk-id för att komma åt den. Gabriel vägrar köra en töntig vespa – det är hela anledningen till det vansinniga pusslet. Och jag kan inte låta bli att älska det, på ett sätt. Det är korkat och det skär sig mot spelets mer realistiska framtoning, men det lättar också upp. Den där sortens bisarropussel har en sorts aha-upplevelse som gamla vanliga grådaskiga logikpussel saknar. De är genuint överraskande. Kattmustasch-pusslet hade kunnat beskäras ordentligt, och det skär sig rejält mot resten av spelet, men jag fattar varför det är där – och jag skulle ljuga om jag sa att det inte roar mig.

Peka och pussla

Lucasarts gjorde många av genrens allra bästa pussel. Här är tre minnesvärda.

Större delen av Gabriel Knight 3 är annars ett långt pussel där du löser en gåta vid namn La Serpent Rouge. Det är ett gammalt dokument fullt av mystiska ledtrådar till var tempelriddarnas mytomspunna skatt är gömd. Det är kluriga saker, där du måste forska i spelets inbyggda databas, ta fram och placera geometriska former på en karta och vända upp och ner på hela den lilla franska staden för att lösa den komplicerade gåtan. Det är underbart, men väldigt utmanande.

Gabriel Knight-serien innefattar allt det jag älskar med äventyrsspel och dess gåtor. Från bra narrativ, till smarta pussel som världsbygge, pussel som komik och verklighetsflykt. Därutöver är La Serpent Rouge så innovativt och komplicerat att det aldrig riktigt haft något motstycke – varken förr eller senare.

Läs också: Recension: Thimbleweed Park

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar