facebook_pixel
Cyberpunk 2077 – På gång

Cyberpunk 2077 – På gång

Äntligen har vi fått leka med årets mest spännande rollspel.

När du skapar en karaktär i Cyberpunk 2077 så får du välja mellan tre bakgrundshistorier. Du kan vara ett gatubarn, en företagsyuppie eller en kringvandrande nomad. Detta bestämmer inte bara din utgångspunkt i berättelsen, utan hur din relation till din hemstad, Night City, ser ut.

– Det var klurigt att designa, säger spelets huvudförfattare Tomasz Marchewka. Vi ville ge spelaren så mycket frihet som möjligt att bestämma vilken sorts cyberpunkare de vill vara. Man kan välja hur man vill se ut, och till viss del även vem man vill vara. Men så tänkte vi att det väl vore coolt om det fanns några bakgrundshistorier att välja mellan?

Företagsyuppien, gatubarnet och nomaden har alla olika bakgrunder, men enligt Marchewka påverkar valet också hur du interagerar med världen – och några interaktioner är specifika för olika klasser och bakgrunder. Gatubarnen har till exempel en djup förståelse för gatans ekosystem.

– Alla har sin plats i spänningarna mellan gängen, polisen, politiken och företagen, säger Marchewka. Ett gatubarn förstår sin plats, men också vad som går att manipulera för att finna genvägar i livet.

Nomadernas liv handlar i sin tur mer om nära, personliga relationer. Marchewka förklarar:

– Du måste inte spela så, men en nomad har förståelse för det sättet att leva. Du har tillbringat ditt liv med att resa tillsammans med en grupp människor. Det kanske inte riktigt gick som det var tänkt, och nu försöker du hitta din plats i den här världen. Samtidigt förstår du de människor som söker för en familj eller en tillhörighet att känna sig hemma i. Oavsett vilken bakgrund du väljer så är en detalj alltid densamma, oavsett vilken version av huvudpersonen V du skapar: du lever utanför samhället, och försöker bryta dig loss från systemet.

Läs också: Kolla in systemkraven och två trailers för Cyberpunk 2077

I korthet

Utvecklare

CD Projekt Red

Utgivare

CD Projekt

Webb

Officiell sajt

Release

19 november

Night City är en våldsam plats, hör och häpna.

Jag väljer nomadbakgrunden, vilket betyder att jag får börja i Badlands, en stor öken utanför Night Citys murar. Det här ljusa, öppna området känns mer Mad Max än Blade Runner. Jag tillbringar lite tid med att sladda omkring med en rallybil som hämtad från 80-talet. Jag gillar att körkänslan har en skön tyngd. Jag är egentligen här för att utföra ett jobb, men den lokala sheriffen är inte särskilt förtjust i mig.

Välkommen till storstan

– Det är en helt annan sorts plats än Night City, säger Marchewka. Men de är fortfarande tätt sammankopplande. Staden du börjar i kontrolleras av storföretagen, och sheriffen jobbar för dem. Night Citys tentakler sträcker sig långt utanför stadens gränser.

Efter prologen hoppar spelet fram sex månader i tiden, och jag flyttar in i staden tillsammans med vännen och kollegan Jackie Welles. Det är här Cyberpunk 2077 börjar på allvar, och snart släpps jag lös i den öppna staden – fri att utforska som jag vill. Jag kan fortsätta huvudkampanjen tillsammans med Jackie, eller så kan jag hoppa in i min uppgraderade turbobil och leta efter sidouppdrag.

Min nya bil känns helt annorlunda jämfört med min gamla rallybil i öknen. Den är mer som en trimmad sportbil, och jag älskar hur den låga tredjepersonsvyn när jag kör bidrar till fartkänslan. Att susa fram längs stadens gator i det här vrålåket känns sensationellt bra. Inte minst tack vare den ganska förlåtande fysiken, som låter mig skrapa upp lacken mot vadhelst jag nu råkar köra in i, utan att förlora mycket fart.

– Night City är inte bara en plats full med spelinnehåll, säger Marchewka. Vi vill att staden ska kännas som ett levande ekosystem, full av organisationer och individer som påverkar varandra. Du kommer att bli inblandad i gängkrig och företagsspioneri, och interagera med världen på många nivåer. Night City är enorm, och det finns alltid något nytt runt varje hörn.

Jag får ett smakprov på detta när jag kör omkring, och ser uppdragsmarkörer och andra platser av intresse på min radar. Jag såg också några gängkrig organiskt bryta ut på gatorna. Valfria uppdrag kommer i många olika former, men det verkar finns två huvudsakliga typer av sidouppdrag. De stora, storydrivna sidouppdragen (i stil med dem i The Witcher 3) kallas för ”gig”. De kortare uppdragen kallas ”side jobs” (eller extraknäck, som vi tänker kalla dem hädanefter), och kan till exempel handla om att ta hand om någon som lider av cyberpsykos på grund av för många implantat. Du kan också hacka dig in i polisens databas för att hitta efterlysta skurkar att jaga.

– Ibland är inte storyn helt uppenbar, säger Marchweka. Det kan börja som en typisk sammandrabbning mellan två gäng, men när du börjar undersöka saken så visar det sig ligga mer bakom.

Sidouppdrag som kändes innehållsrika, oförutsägbara och givande är något som CDPR gjorde extremt bra i The Witcher 3, och jag är glad att de tar detta med sig till Night City, där ett till synes enkelt jobb kan eskalera till något mer komplext.

Även om vi bortser från uppdragen är det underhållande att bara köra omkring i staden. Jag är i det Asien-influerade och väldigt detaljerade och livfulla Watson-distriktet. Mängder av fotgängare i alla möjliga former och färger, utsmyckade i futuristiska kläder, stryker omkring längs gatorna. Jag ser gränder fulla av små nudelstånd, och korsningar som sjuder av ljud och liv.

Stadsliv

När jag bara utforskar staden så känns Cyberpunk 2077 som Grand Theft Auto. I själva uppdragen, däremot, så har spelet mer gemensamt med Deus Ex. I ett tidigt uppdrag flydde jag från det tungt cybernetikutrustade Maelstrom-gänget, efter att en affärsuppgörelse gått åt pipan. Jag växlade mellan att smyga då jag höll mig utom synhåll och slog ut ensamma fiender ljudlöst, och att använda mig av spelets tunga slagsmålssystem. Jag experimenterade även med hackande och detonerade granater i motståndarnas bälten, samt använde elektronik för att distrahera dem. Variationen av möjligheter är riktigt jä-la imponerande.

Läs också: Vår tidigare förhandstitt av Cyberpunk 2077

Utan en robotarm är du inte cyberpunk på riktigt.

I ett senare uppdrag använde jag en teknik som kallas ”braindancing” (hjärndans) för att spionera på en företagsledares lyxvåning – som jag planerar att råna. Braindancing är den mest populära formen av underhållning i Night City, då den låter dig uppleva folks känslor och minnen genom ett headset (ungefär som i den underhållande 90-tals-
filmen Strange Days). Tekniken används dock även i mer kriminella syften. Jag tar på mig mitt headset, och vips så befinner jag mig i VD:ns lägenhet. Jag ser allt genom ögonen på Evelyn, en av mina allierade, som spelade in sitt senaste besök. Jag kan spola fram och tillbaka i hennes minne, och pausa för att titta på detaljer och identifiera föremålet jag vill stjäla.

Jag kan också växla mellan tre olika lägen: visuellt, ljud, och värme. I praktiken ikläder jag mig i rollen som en detektiv som måste leta ledtrådar till var ens offer kan ha gömt det åtråvärda föremålet. Vid ett tillfälle talar VD:n i telefon. Jag läser av den för att kunna lyssna på samtalet. Lite senare har jag fastslagit att föremålet förvaras i låg temperatur, och kan då använda värmeläget för att söka efter kalla områden i lägenheten. Det är en trevlig variant av det där klassiska detektiv-filtret vi sett i många spel vid det här laget. Jag uppskattar att jag också kan flytta kameran fritt, oberoende av personen som faktiskt spelade in minnet, för att söka efter ledtrådar.

Både det här uppdraget och Maelstrom-uppdraget jag nämnde tidigare var en del av en större stöt jag ska genomföra. Frustrerande nog slutar demor innan jag hinner genomföra den. Mina sista tio minuter ägnar jag istället åt att köra omkring lite till i staden. Solnedgången kastar ett gyllene sken över Watsons myllrande gator. Jag ser hur solljuset blänker i bilens metall när jag susar förbi palmträd och bordeller. Jag får små glimtar av livet i Night City, och det är en fantastisk syn.

Att döma av det jag fått se så är Cyberpunk 2077 ännu ett kvalitetsrollspel från CDPR. Helt klart i nivå med The Witcher 3 vad gäller frihet, världsbygge, atmosfär och uppdragsdesign. Det känns däremot inte särskilt revolutionerande – mer som en slipad, utökad och extremt lyxig version av sådant vi har sett förut i den här sortens rollspel. Något som kan få spelet att sticka ut lite extra är de konsekvenser som dina beslut får för staden. Om det är så djupt som CDRP själva antyder så kan det finnas mycket mer under ytan än vad jag hann upptäcka under min korta tid med spelet.

Andy Kelly

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar