Unrailed! – Recension

Unrailed sätter hjärtat i halsgropen på ett mysigt sätt.

Har du sett Buster Keaton-filmen The General? Säkert är du åtminstone bekant med sekvensen där Keatons huvudkaraktär hänger längst fram på ett lokomotiv i rörelse. Spåret är täckt av diverse skrot och Keaton måste maniskt rensa upp det bara sekunder innan tåget spårar ut. 

Den sekvensen är Unrailed – om du ersätter Buster Keaton med dig själv och tre kompisar. Ett tåg måste fram men rälsen det åker på är inte färdig, så det är bara att illa kvickt börja hugga trän och hacka järn för att lägga ny räls innan allt bokstavligt talat spårar ur.

För att åstadkomma det måste hela gruppen jobba tillsammans i närmast perfekt synk. Bäst går det om varje person tar på sig en specifik syssla, som att hugga ner trän, lägga rälsen, eller hålla koll på loket så det inte överhettar.

Att beskriva Unrailed som ett spel där det viktigaste är koordination och effektivt delegerande av uppgifter är förvisso korrekt, men det undervärderar också hur febrilt skoj det kan bli. Hur samordnade man än är kastar spelet ständigt ut överraskningar som sabbar de mest vattentäta planer. Natt och dimma sänker sikten, kor och andra djur ställer sig i väggen, och jordbävningar kastar omkull kartan – oftast vid precis fel tillfälle.

Läs också: Marvel’s Avengers – Recension

Tågaparty

Allt detta skapar en balans mellan lugn och stress som få multiplayer-spel åstadkommer; inte lika meditativt upprepande som Minecraft men heller inte exakt så kaotiskt som Overcooked. Istället skapar det en rytm där man ena sekunden har allt under kontroll men där ett nödläge kräver omedelbar handlingskraft och samarbete.

Tillsammans med vänner är det också riktigt underhållande, men det märks att spelets är väldigt specifikt balanserat för just fyra spelare. Annars blir den där bekvämt ivriga rytmen blir mer stressig, och om bara en av er inte är mer på noterna så är hela gruppen dödsdömd. Att spela med främlingar känns heller inte optimalt. Speciellt då spelet i skrivande stund i princip är öde. På fyra dagar har jag inte lyckades starta en enda match utan istället suttit ensam i en öppen lobby. Förhoppningsvis kan det förbättras nu när early access-perioden är över.

Unraileds nisch är tämligen trång och det kräver både rätt medspelare och sinnesstämning för att vara värt besväret. Att kravla sig några extra meter i endless-läget har verkligen sin charm och de slumpgenererade banorna och varierade uppgraderingarna gör också sitt för att öka omspelningsvärdet. För min del kommer Unrailed vara ett spel jag plockar fram då och då när jag är på ett väldigt specifikt humör, när jag vill ha en utmaning men ändå kunna förlora mig i småprat med kompisar.

Läs också: Factorio – Recension