facebook_pixel
Metal Gear – Recension

Metal Gear – Recension

Äntligen kan vi spela Kojimas första Metal Gear på moderna datorer, men håller det verkligen fortfarande?

Det heter ofta att Metal Gear, från 1987, var det första smygarspelet, men det är inte riktigt sant. Dels det hyfsat liknande Infiltrator på Commodore 64 året innan, och dels även Castle Wolfenstein, från 1981, som var ett slags rudimentärt smygarspel. Men ingen av konkurrenterna ynglade av sig en lång, hyllad spionserie.

Det heter ofta att Metal Gear, från 1987, var det första smygarspelet, men det är inte riktigt sant. Dels det hyfsat liknande Infiltrator på Commodore 64 året innan, och dels även Castle Wolfenstein, från 1981, som var ett slags rudimentärt smygarspel. Men ingen av konkurrenterna ynglade av sig en lång, hyllad spionserie.

Hideo Kojimas första stapplande steg i Metal Gear-världen har fortfarande en påtaglig charm, trots att det rent spelmekaniskt är ytterst stelbent och avskalat. Själv är jag mycket mer bekant med den ökända NES-portningen av spelet, men när jag spelar det här originalet känner jag mestadels igen mig.

Faktum är att den där NES-versionen är ganska trogen, och faller på att den är för ambitiös. Alla nya saker den portningen lägger till förstör spelet, snarare än tillför. Som dödsfällor i golven, och en inledande djungelsekvens som är bortom usel. Det mesta som utspelar sig inuti själva militärbasen som Solid Snake ska infiltrera, är sig likt. Så de av oss som slet vårt hår och tog oss igenom NES-versionen kommer att känna igen sig.

Läs också: Spelunky 2 – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Första delen i den långvariga spionserien, nu för första gången på pc.

Utvecklare

Konami

Utgivare

Konami

Webb

gog.com/game/metal_gear

Cirkapris

60kr

PEGI

7

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Infiltrator

Shotmaker låter mer som en bartender än en superskurk.

En charmerande åldring

Jag har alltid varit svag för de gamla Metal Gear-spelen, innan serien blev solid i en tredje dimensionen. Jag hör till dem som håller NES-uppföljaren Snake’s Revenge högt, och jag spelade igenom Kojimas egen uppföljare när den var tillgänglig i någon Metal Gear Solid-samling. Men just det här originalet har jag inte spelat igenom tidigare, och trots att det har åldrats rejält sedan 80-talet (något annat vore konstigt), så är det förvånansvärt spelbart. Särskilt jämfört med många andra datorspel från den tiden.

Naturligtvis har spelet gott om brister. Vakterna är blåsta, och det är svårt att avgöra när de kommer att se en och inte. När det väl blir action, som i bossfajterna, så är de brutalt stela och usla. Bästa sättet att klara sig är att se till att alltid ha radiostyrda raketer att skjuta på fienden från nån säker plats i rummet. De vanliga fienderna gillar att springa rakt in i dina kulor, så de är lättare att hantera.

Spelets största förtjänst ligger i bandesignen. Det är helt enkelt fortfarande rätt kul att smyga runt i den stora militärbyggnaden, befria krigsfrångar, leta nya vapen och ammunition, och framför allt föremål som hjälper en att ta sig vidare. Det är för all del frustrerande att jonglera alla passerkorten till de många låsta dörrarna, men det är sådant man får räkna med i uråldriga spel av det här slaget.

Metal Gear är inte alls ett lika bra spel idag som 1987, men för oss som gillade de tidiga spelen så är det kul att äntligen få spela igenom originalet. Som en bit spelhistoria är det fascinerande, och som spel är det klumpigt, stelbent och bitvis frusterande – men också avväpnande charmigt.

Läs också: Hades – ett dödligt litet mästerverk

En av fällorna är den här enorma brödkaveln.
Metal Gear – Recension Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%

En något krum och klumpig åldring som fortfarande har lite spionkrut kvar i lederna.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar