facebook_pixel
Hades – Recension

Hades – Recension

Det mästerliga lilla actionspelet Hades bjuder på en resa genom ett både farligt och fantastiskt dödsrike.

I den antika grekiska versionen av himmelriket, Elysium, lever alla i harmoni. Till och med minotauren lever sida vid sida med sin baneman Theseus. Kanske beror harmonin på att alla är rörande överens om att jag måste dö. Oavsett vilken del av dödsriket så blir jag antastad från alla möjliga och omöjliga håll. Hades är ett benhårt men ack så underbart actionspel dör döden är i allra högsta grad levande.

I Supergiant Games senaste spel lyckas de kombinera allt det de gjorde rätt i sina tidigare spel. Resultatet är Hades – som struntar i att återuppfinna hjulet och istället förfinar allt till en massivt underhållande helhet. Först och främst är det ett extremt välkonstruerat actionspel, och ett roguelite som prickar in precis rätt balans av tempo, belöningar och utmaning för att säkerställa att det aldrig känns irriterande eller meningslöst att börja om varje gång man dör. Varje spelomgång är ju förbannat rolig, så varför skulle jag inte vilja spela en till?

Du ikläder dig rollen som dödsrikets prins, och därmed Hades son. Men du har ingen lust alls att lyda farsgubbens förmaning om att bliva vid din läst. Istället är ditt mål att fly, till varje pris. Vägen ut ur dödsriket är dock lång och full av diverse monster som vill döda dig, plus ett antal elaka bossar. Första världen är relativt enkel, särskilt med lite träning, men lagom till tredje etappen, ovan nämnda Elysium, börjar det bli riktigt jävligt.

Läs också: Serious Sam 4 – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Ett isometriskt actionspel som har finputsats till perfektion.

Utvecklare

Supergiant Games

Utgivare

Supergiant Games

Webb

Supergiantgames.com/hades

Cirkapris

200kr

PEGI

12

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Bastion

Redan de gamla grekerna förstod tjusningen i ett bra automatgevär.

Odödlig vänskap

Lyckligtvis vill inte riktigt alla ta kål på dig. Du har också gott om vänner bland gudomligheterna, som du kan fördjupa relationerna med. I gengäld kan du få olika föremål eller förmågor som ger olika bonusar och fördelar. Varje avklarat rum rymmer en belöning, antingen i form av resurser eller gåvor från någon gud. Det är hela tiden en avvägning vad du behöver mest just nu. Vill du satsa på att komma så långt som möjligt, eller på att försöka samla ihop tillräckligt för att kunna låsa upp en ny förmåga när du oundvikligen dör?

Narrativet är sparsmakat men effektivt. Dialogerna består inte av utdraget babbel, utan mejslar snabbt och fint ut de olika personligheterna. Det är snarast en belöning att få gå runt och prata lite med mina bundsförvanter hemmavid när jag dör. Bara en sådan sak som att jag kan klappa den förrädiskt söta, flerhövdade hunden Kerberos (i alla fall ett av huvudena) gör det värt att komma hem för en stunds lugn och ro mellan actionstormerna.

Kontrollerna är väldigt enkla att lära sig, men att faktiskt använda dem effektivt nog att överleva de tuffa bataljerna är en annan femma. De isometiska striderna är väldigt intensiva, och kräver att du gör blixtsnabba beslut hela tiden.

Du har en vanlig attack, en superattack och en slags specialförmåga som drivs av kristaller. Alla dessa kan uppgraderas på olika sätt under spelets gång. Utöver det har du också möjligheten att kasta dig ur vägen, samt ibland att åkalla specifika gudars vrede på olika sätt. Afrodite kan charma fiender så att de hjälper dig, medan Zeus skickar blixtar i skallen på dina motståndare.

Med andra ord kan du bli riktigt mäktig, om du lyckas samla på dig rätt kombination av krafter. Men det behövs, om du ska ha någon chans i de svårare världarna. Det är förbannat kul att experimentera med olika krafter för att se hur de samverkar, och vilka som är mest effektiva. Lägg till detta även de sex olika vapnen som du låser upp allt eftersom. Mina favoriter där är det snabba spjutet, den förvånansvärt användbara skölden och det antika automatgeväret som kan kasta granater, eftersom varför inte?

Hades är i grund och botten att ganska typiskt rouguelite-spel. Det råkar bara göra det mesta rätt – från den fantastiska musiken och estetiken till de utmärkta kontrollerna. Döden har sällan varit så här kul.

Läs också: Unrailed – Recensionen

En dryg snubbe och hans tjur.
Hades – Recension Reviewed by - .
4.5

Utslag

90%
90%
Ett supertajt och intensivt roguelite-actionspel som gör väldigt mycket med enkla medel.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar