facebook_pixel
Wasteland 3 – Recension

Wasteland 3 – Recension

I Wasteland 3 är post-apokalypsen en gravt underhållande och burlesk kabaré full av mordiska clowner, Ronald Reagan-sekterister och cybernetiska höns.

En svärande papegoja, en katt i cowboyhatt, en tvehövdad get och en cybernetisk höna går in i en bar. Nej, det är inte början på ett dåligt skämt i någon amerikansk film, det är bara en vanlig dag i den absurda och älskvärda värld som Wasteland 3 målar upp, i bredast möjliga penseldrag. Det här är en klassisk rollspelsupplevelse som inte drar sig för att dra upp alla reglage till elva när så krävs. På gott och ont, men absolut mestadels gott.

Innan du tänker att det Wasteland 3 verkar ha gått fullständigt överstyr och bara blivit nonsens så kan jag lugna dig med att detta, trots all galenskap, är en märkligt trovärdig spelvärld. Det säger kanske deprimerande mycket om tillståndet i världen detta nådens år 2020. Ska man göra samhällssatir och popkulturkritik så finns inget utrymme för det subtila längre – verkligheten är alldeles för skruvad för det.

Utvecklarna har skapat en värld där invånarna försöker att mytologisera spillrorna som finns kvar av det västerländska samhället. Det är vår samtid dragen till sin mest groteska spets, och det är oftast riktigt effektivt. Humor och allvar blandas konstant, på ett härligt vanvördigt sätt – mestadels med fokus på det becksvart komiska.

Läs också: Spiritfarer – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Tredje delen i den smått legendariska rollspelsserien om livet i post-apokalypsens USA.

Utvecklare

Inxile Entertainment

Utgivare

Inxile Entertainment

Webb

Inxile-entertainment.com/wasteland 3

Cirkapris

600kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Fallout 2

Inte alls olycksbådande att Patriarken har byggt sig en tron av gamla missiler.

En sprucken skrattspegel

Allt funkar inte lika bra, förstås. När man tar i från tårna och slår åt alla håll så kommer man att svinga och missa ibland. Det är bara givet. Några sekvenser och karaktärer är oerhört irriterande, snarare än roliga. Som en svärande papegoja vars röstskådespelare tror att han är väldigt mycket roligare än han är, och en märklig amatörteater som gör öronskärande imitationer av bland annat Gilbert Gottfried. Men de här störiga stunderna är ganska sällsynta. Majoriteten av mötena i det välbefolkade ödelandet är underhållande.

Som du märker har jag inte skrivit något om vad huvudintrigen går ut på, för det är inte alls det mest minnesvärda med Wasteland 3. Inte så att huvudkampanjen är dålig, det är mest att det i sant klassisk rollspelsanda är alla sidospår längs vägen som är mest minnesvärda.

Handlingen kretsar hur som helst kring hur du och några andra rangers-kollegor anländer till Colorado för att hjälpa Patriarken, som han kallar sig, att mota bort hotet från hans tre upproriska barn. Längs vägen blir det hela betydligt mer komplicerat än så, och det är föga överraskande att Patriarken inte direkt är någon gullunge. Det finns gott om möjligheter för dig att välja sida och förråda folk till höger och vänster.

Trots den ofta överdrivna satiriska tonen så finns här i grunden en ganska trovärdig värld som hanterar undergången bäst de kan – ofta genom att bli skvatt galna på olika sätt. En liten handelsort styrs till exempel av ett gäng älskvärda stollar i monstermasker, som hittat en gammal inspelning av låten Monster Mash, och tagit den på lite väl stort allvar. Det låter kanske fånigt, men i en galen värld är det kanske inte så ologiskt att klamra sig fast vid de få spillror man kan hitta av en svunnen tid – då saker och ting inte var fult lika komplicerade.

I goda vänners lag

I början av spelet kan du antingen välja mellan några förskapade karaktärer, eller skapa dina egna. Det kan först verka som om systemet är lite som i Divinity: Original Sin 2, där de förskapade karaktärerna har unika historier och dialoger – men så är det inte. Det är mycket bättre att bara skapa sina egna, och rollspela fram vilka de är.

Under spelets gång kan du sedan både skapa fler nya, egna spelkaraktärer och ta med dig några av de kompanjoner som du stöter på längs vägen. Du kan ha sex personer i din grupp åt gången, och högst fyra av dem får vara egenskapade karaktärer. En mix av båda är att rekommendera ändå, med sidokaraktärer som kan bidra med kommentarer och personlighet – och egenskapade figurer som kan fylla ut taktiska luckor.

För att få ut det mesta av äventyrandet behöver du en bred grupp som kan täcka in de flesta av spelets många färdigheter. Som alltid är det viktigt att kunna dyrka upp dörrar och hacka datorer, men min favorit är nog ändå förmågan som låter dig värva in djur i gruppen. Det är inte så himla användbart, då djuren är korkade och mer än gärna springer in i eld och andra faror och dör. Men det är roligt, och det är trots allt huvudsaken. Jag trivs ytterligt bra med min grupp av robothöns, getter, katter, rävar och allt möjligt annat jag kan hitta längs vägen. Till och med den irriterande papegojan är välkommen i min djurkommando-grupp.

De turordningsbaserade striderna är roliga och kan vara ganska tuffa emellanåt, så en välavvägd grupp är viktigt även här. Alla vapenkategorier har sina användningsområden, från revolvrar till långdistansgevär och märkliga science fiction-manicker som en granatkastare som skjuter ut djupfrysta illrar (jo, du läste rätt). Striderna är klart rappare och bättre avvägda än i föregångaren, så till den grad att jag trots att jag har färdigheterna för att undvika slumpmässiga strider på världskartan, sällan gör just det. Jag slåss mer än gärna mot en grupp exploderande, muterade jättepaddor eller varför inte en skräckinjagande mekanisk jätteskorpion eller två? Även om det går åt helvete ibland, inte minst då spelet har en och annan bugg som kan ställa till det. Förhoppningsvis kan de patchas bort snart, för även om det är väntat i den här sortens stora rollspel så är det frustrerande när en karaktär buggar ur och inte längre kan röra sig – något som hände mig flera gånger.

Läs också: Factorio – Recension

De popkulturella referenserna är många, kanske för många, som den här The Shining-mattan.

I Reagans namn, amen

I slutänden är det som sagt inte snedstegen, de tekniska bristerna, buggarna eller den småfula grafiken jag minns, utan de många härligt absurda mötena med olika karaktärer och grupperingar. Min favorit är nog den vansinniga Ronald Reagan-sekten, där en skvatt galen AI-version av den gamle republikanske presidenten styr över ett litet samhälle. Inte nog med att det finns en stor, talande Reagan-staty som skjuter laser ut ögonen, hans fiender är ett robotkollektiv som han uppfattar som sina största fiender – eftersom de hjälper folk gratis och därmed rimligen måste anses vara kommunister.

Sekten styrs dessutom av en grupp kvinnor som alla är gifta med Reagan och har tagit namnet Nancy, efter presidentens fru. Det är hejdlöst, men i ärlighetens namn inte så långsökt som man kanske kan tro – med tanke på hur vissa republikaner mytologiserar och upphöjer Reagan till något sorts konservativ Jesus-figur redan idag. Att det skulle kunna uppstå en bisarr sekt kring detta i en trasig framtid är inte helt osannolikt alls. Naturligtvis är sektens högkvarter fullt av bilder på Ronald och Nancy, bland annat en målning av presidenten ridandes på en velociraptor.

Wasteland 3 är fullt av den här sortens grovkorning och sanslös satir, som hela medvetet skiter i att balansera på löjets gräns och istället kastar sig handlöst ut i ett vansinne som är märkvärdigt underhållande. Det är förlösande att skratta åt de här förvridna resterna av vår samtid, särskilt som de gestaltas i form av ett välkonstruerat och förbannat kul rollspel av den gamla skolan.

Läs också: Battletoads är tillbaka – läs vår recension

Reagan-sektens palats är en studie i fantastisk smaklöshet.

Uppföljaren som gick vilse i ödelandet

Första Wasteland (som för övrigt fick en remaster-version i år) släpptes redan 1988. Det skulle dröja ända till 2014 innan det fick en officiell uppföljare, men det gjordes två försök långt tidigare. Ett av dem var som många av er säkert vet Fallout, som fick byta namn på grund av rättighetsstrul, och istället blev en egen och ännu mer framgångsrik serie.

Men redan 1990 var en uppföljare till Wasteland på gång. I slutänden lanserades det dock som sin egen grej, som inte var direkt relaterad till Interplays klassiker. Spelet i fråga var Fountain of Dreams, som utspelar sig i ett post-apokalyptiskt Florida. Det blev inte alls lika väl emottaget som Wasteland, och har med tiden i stort sett glömts bort.

Wasteland 3 – Recension Reviewed by - .
4.3

Utslag

86%
86%
En klassisk rollspelsupplevelse full av märkliga, minnesvärda och underhållande möten.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar