Total War Saga: Troy – Recension

Homeros gamla epos stöps om i klassisk strategiskrud i Total War Saga: Troy.

Redan de gamla grekerna visste hur man knåpar ihop en episk hjältesaga. Creative Assembly, å sin sida, vet hur man gör episk, historisk strategi. I Total War Saga: Troy möts de två, i ett ambitiöst sidospår som förmodligen mest roar de som är svaga för Homeros gamla hjältedikter i allmänhet, och Illiaden i synnerhet.

De gamla grekiska hjältarna är inte direkt hjältemodiga i våra moderna ögon. Snarare är de ett gäng mäktiga, självupptagna fanskap som lever efter den starkes rätt. Således rövar, plundrar och mördar de tusentals – ofta helt enkelt av själviska anledningar, eller av någon form av konstig pliktkänsla.

Det är nog därför jag föredrar Odysséen framför Illiaden. Odysseus gör gott om tveksamma grejer, men hans mål är tydligt och lätt att ställa sig bakom – karln vill bara hem och slappa, och så kommer det en massa oknytt och dryga gudar och förstör. Jag tror nog att vi alla kan relatera till det.

Läs också: Horizon: Zero Dawn – läs vår recension

Känslostormande krig

Konflikten i Illiaden, och därmed även Total War Saga: Troy, initieras av att ett gäng gubbar bråkar om en snygg tjej – Helena. Det är lite svårt att ta dem på allvar när de hamnar utanför Homeros dramatiska diktande. De behöver det där patoset, annars blir det smärtsamt tydligt vilka töntar de är. Särskilt Akilles är ett arsel som styrs av sina känslostormar. Bokstavligen, då hans humör dikterar hur hela hans rike mår, och vilka bonusar de har.

Han är komiskt usel på diplomati också, då inte ens hans allierade orkar med honom. Så han var så klart mitt förstaval att spela som. Och det är definitivt roligt att bara gå bärsärkagång och erövra så mycket som möjligt – Akilles hela självbild kretsar kring honom som den främste hjälten, så om du slutar slåss blir han rastlös och suktar efter ära.

Jag testade också att spela som den mer balanserade och sympatiske Hektor. Hans kampanj går i mångt och mycket ut på att visa sig värdig att få ta över styret i Troja, genom att göra bättre ifrån sig än hans bror Paris (som är den som orsakar kriget genom att kära ner sig i Helena).

Om Total War Saga: Troy har en stor fördel så är det just att det är kul att prova de olika hjältekaraktäreran, alla med sina förutsättningar och personligheter. Odysseus har en prekär startpunkt på sin lilla ö, till exempel. Och den där kärlekspojken Paris måste hela tiden vara nära sin sköna Helena för att fungera på topp.

I övrigt är sig mycket likt här. Det är ett sidospår, om än ett ambitiöst sådant, som låter dig leka med Illiadens klassiska saga. Det är kul, även om det också känns något begränsat, och det märks att det hela är något av ett mellanspel.

Några bra nyheter, som lera som sölar ner dina trupper och buskage som kan gömma dem, och fler resurser att balansera, men i stort är det en familjär berättelse i ett familjärt strategiformat. Det räcker ändå ganska långt.

Läs också: Guide till Destiny 2: Season of Arrivals