facebook_pixel
Little Nightmares 2 – På gång

Little Nightmares 2 – På gång

Gulliga monster med obehagliga hattar charmar oss än en gång i Little Nightmares 2.

Varför är det så få spel som låter mig hålla folk i handen? Eller rättare sagt: varför är spel i allmänhet så fruktansvärt usla på att framkalla andra känslor än hat och rädsla? Någon gång ibland händer det att ett spel får mig att känna ömhet och värme och då hajar jag nästan till av överraskning. Little Nightmares 2 är ett av de spelen.

Jag borde inte bli förvånad, egentligen. Har du spelat ettan så vet du redan att Tarsier är en utvecklare som bemästrat berättande utan ord. Lilla Six kryper omkring i sin regnrock genom en värld full av monstruösa människor och vi fattar direkt vad som sker, hur världen fungerar och vår uppgift i det. Så är det även här.

Mono, en liten kille med en papperspåse på huvudet, vaknar upp mitt ute i en kuslig skog och börjar röra sig mot civilisationen i ett klassiskt plattformsspel av modellen ”dö, starta om och dö inte den här gången”. Redan från början genomsyras allt av en melankolisk stämning, understruken av det faktum att det inte finns ens en antydan till gränssnitt, hälsomätare eller annat krafs som stör.

Läs också: Vid Oden! Vi har spelat Assassin’s Creed Valhalla

I korthet

Utvecklare

Tarsier Studios

Utgivare

Bandai Namco

Webb

Little Nightmares 2

Release

Vinter/vår 2021

Hilda Lidén, lead designer och AI-designer på Tarsier, säger att hon tycker det är rätt skönt att skapa ett spel utan alla dessa visuella element. Hon gillar utmaningen i att försöka berätta en historia och få spelaren att begripa vad den ska göra utan att behöva bryta illusionen med en massa text eller dialog. Man får tänka utanför boxen (att hon och hela Tarsier kan det har de onekligen redan bevisat). Däremot är det svårt att bygga en levande värld, säger Lidén. I Little Nightmares-spelen har man försökt skapa en levande värld, där de stora figurer som hotar dig lever och verkar.

Känslan av att du är en objuden gäst här är stark, särskilt när jag spelat en stund och stöter på en rundnätt typ som börjar jaga mig med hagelgevär. Nu har jag med mig Six, huvudperson i det första spelet, och trots att mina beskyddarinstinkter får mig att dra runt henne i handen är det hon som visar mig var vi kan gömma oss eller hur hon kan hjälpa mig över ett alltför högt hinder. Interaktionen oss emellan är väldigt simpel, men det räcker för att omedelbart skapa ett band som får mig att verkligen bry mig om denna ändå inte helt hjälplösa lilla varelse.

Det är skönt att ha sällskap i denna obehagliga, obekanta värld. Jag vänjer mig snabbt vid att ha Six vid min sida, och blir i all enkelhet glad när hon visar mig något som hjälper mig att lösa ett knepigt pussel. Det tar inte många minuter förrän jag ser henne som en riktig vän – vilket förvisso kanske säger mer om mitt ömtåliga psyke än om spelet i sig. Men att det här är minst lika stämningsfullt, knepigt och vackert som föregångaren är det ingen tvekan om.

Här finns en solid story som berättas utan ett ord, samt med största sannolikhet en twist eller två. Att pusslen är av den sort där man ofta tror att de är omöjliga tills lösningen uppenbarar sig sekunden innan man är redo att ge upp, är också en bonus. Den korta stund jag får spela lämnar ett litet hål i min spelarsjäl, som inte lär fyllas förrän jag får ta mig an resten.

 

 

Om skribenten

Liknande artiklar