facebook_pixel
Battletoads – Recension

Battletoads – Recension

Battletoads återvänder efter tjugo år, och vi önskar att 90-talet kunde ringa och kräva tillbaka sina gamla skämt.

Först och främst vill jag få skrytet ur världen – ja, jag klarade original-Battletoads till NES när det begav sig. En gång, det räckte mer än väl. Men den gången har jag levt på i över tjugo år, alldeles uppenbarligen, då jag fortsätter att tjata om det. Nu får serien en omstart, men vårtorna består.

Handen på hjärtat så var Battletoads aldrig något mästerverk. Originalet var väldigt snyggt för ett NES-spel, men det byggde mestadels på ganska tjatig trial and error där du fick nöta in bana efter bana tills den satt i ryggraden. Det blev några fler spel, där främst arkadversionen var ganska lyckad, medan Battletoads in Battlemaniac på SNES mest var mediokert.

Ganska snart slukades de tre stridspaddorna dock av tiden, och även om de aldrig helt glömdes bort så var det inte direkt så att folk gick och suktade efter mer grod-action. Men nu är det precis vad vi har fått ändå.

Läs också: Mer 90-talsnostalgi i vår recension av Beyond a Steel Sky

I korthet

Vad är det?

En omstart av en ökänt svår spelserie om tre paddor med grava attitydproblem.

Utvecklare

Dlala Studios

Utgivare

Microsoft

Webb

rare.co.uk/games/battletoads

Cirkapris

200kr

PEGI

7

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Streets of Rage 4

En av Pimples attacker förvandlar honom till en varulvs-mandrill, av oklar anledning. Tumme upp!

Flugviktsstrider

I grund och botten är Battletoads, precis som sina föregångare, ett klassiskt beat ’em up. Det som ska få seriens paddfajter att sticka ut är de överdrivna animationerna, där huvudpersonerna (alla med småäckliga namn som Rash, Zitz och Pimple) får enorma knytnävar, får bockhorn och stångas, och trollar fram exploderande arkadmaskiner. Bland annat.

Och för all del, spelets animationer är välgjorda och varierade. Men till syvende och sist är det inte lika imponerande längre. Det gäller även attityden och humorn, som kan bli påfrestade emellanåt. På 90-talet behövde vi åtminstone inte höra dem (annat än i den kortvariga och bisarra animerade tv-serien), men nu är det ofta enerverande att höra paddornas tjatter. Enstaka skämt landar, men mest försöker de få oss att ryckas med av nostalgin i alla självrefererande skämt. Men den grodtungan slickar inte mig medhårs alls, för att använda ett vanligt och allmänt accepterat uttryck.

Utvecklarna har moderniserat det hela en del, förstås, med en kantig barnprogramsestetik som väl fungerar okej. Så himla snyggt är det kanske inte, men frågan är om det går att göra Battletoads så värst mycker mer tilltalande. Det är trots allt en del av poängen att de är fula, uppkäftiga och…tönt-coola?

Spelet börjar väldigt segt, med flera utdragna banor innan storyn tar fart och blir lite roligare när de tre paddorna möter sin gamla nemesis, The Dark Queen, och börjar samarbeta med henne mot en ny fiende. Vid det här laget har spelet dock redan börjat kännas utdraget och segt, trots sin hysteriska ton och alla nya små minispel som det kastar i ansiktet på spelaren hela tiden.

För det första så är beat ’em up-banorna på tok för långa, överlag. I det betydligt mer lyckade Streets of Rage 4 känns allting hela tiden rappt, och alla action har ett driv framåt. I Battletoads känns det mest som om jag otåligt stampar vatten innan jag till sist får möta de ofta ganska underhållande bossarna.

Striderna är också lite för odynamiska och röriga för att erbjuda någon större variation. Det handlar mest om att urskilja vad fan som händer när det blir en enda röra på skärmen. Om man spelar med vänner, vilket verkligen rekommenderas, så blir det ännu mer kaotiskt – men också mindre statiskt och långtråkigt.

Animationerna kan man inte klaga på.

Maximerade minispel

Minispelen och sidospåren borde bidra med variation, men även de återkommer gärna lite för ofta eller håller på för länge, vilket gör att de snarare bidrar till den utdragna känslan. I NES-originalet finns ju den ökända svävar-sekvensen på den tredje banan. Ett svårt parti där man måste undvika att krocka i takt med att svävaren åker allt snabbare. Det är riktigt utmanande, men när du väl vet hur du ska göra så tar det hela bara några minuter att klara.

I nya Battletoads finns en ny variant av svävarsekvensen, den här gången med ett nytt perspektiv. Det är inte alls lika utmanande, men ändå krockar jag hela tiden. Det beror på att skiten aldrig vill ta slut. Banan bara fortsätter och fortsätter i vad som känns som en smärre evighet – utan att något spännande händer. Till slut tappar jag koncentrationen av ren tristess, och så börjar jag krocka om och om igen.

Det finns en lovande grund till ett kul co-op-beat ’em up i den här kaotiska röran av halvfärdiga idéer och ogenomtänkta infall. Till och med mellansekvenserna blir lite roligare när den mörka drottningen dyker upp. Men det saknas ordentligt driv i banorna, striderna är för tunna och den övergripande strukturen är alldeles för segdragen för ett spel av den här typen. Battletoads är egentligen inte ett ovälkommet återseende, och ambitionerna är det inget fel på. Men paddorna verkar vara lite för glada över att vara tillbaka så de klamrar sig ständigt fast i rampljuset lite för länge, och försöker lite för hårt. Resultatet blir en vattnig soppa som någon envisas med att endast servera i för stora portioner.

Läs också: Risk of Rain 2 – Recensionen

Fienderna signalerar ofta sina attacker tydligt, men det blir kaotiskt ganska snabbt ändå.
Battletoads – Recension Reviewed by - .
2.75

Utslag

55%
55%
Nya Battletoads gapar efter mycket, och resultatet blir en enerverande röra av lovande men halvfärdiga idéer.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar