facebook_pixel
Destroy All Humans – Recension

Destroy All Humans – Recension

Destroy All Humans är remaken som ingen behöver.

Vissa spel förtjänar verkligen remake-behandlingen. Destroy All Humans är inte ett av dem. Jag har förvisso aldrig spelat Pandemic Studios kultförklarade originalspel, men jag har svårt att föreställa mig att jag skulle ha funnit det särskilt underhållande ens då, för femton år sedan.

På många sätt känns Destroy All Humans som gamla Assassin’s Creed innan gamla Assassin’s Creed; paketeringen och premissen är beundransvärd och fantasieggande (bered vägen för en utomjordisk invasionen av 1950-talets USA) medan spelmomenten väldigt snabbt börjar återvinna sig själva, speciellt om man även tar sig an sidouppdragen.

Här finns frustrerande stealth-uppdrag där man inte får döda någon (lite udda i ett spel som trots allt heter Destroy All Humans) och tillfällen då man måste skugga fordon och karaktärer på avstånd. Ibland ombeds man även samla X antal föremål av typen Y, eller besegra fiendevåg efter fiendevåg som försöker förstöra objekt Z. Det hela blir snabbt oerhört enformigt.

Läs också: Recension: Death Stranding

I korthet:

Vad är det?

Ett actionspel som inte har åldrats med värdighet.

Utvecklare

Black Forest Games, Pandemic Studios

Utgivare

THQ Nordic

Webb

destroyallhumansgame.com

Cirkapris

310:-

Pegi

16 år

Spelat på

i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Spela hellre

Devil May Cry 5

Gedigen restaurering

Black Forest Games har ändå gjort ett bra jobb med nyversionen – grafiken är rätt fin och kontrollerna har moderniserats, säkerligen till det bättre – men den krassa sanningen är helt enkelt att Destroy All Humans inte är särskilt roligt att spela.

Oftast blir jag alltför uttråkad för att orka spela längre än två timmar åt gången (förutom mot slutet, då jag blev så frustrerad av de två sista bosstriderna att jag vägrade stänga av spelet innan sluttexterna var nådda) och utöver nostalgiska fans ser jag ingen egentlig målgrupp för detta. Nya spelare har inget att hämta här, förutom något enstaka lyckat skämt eller småfestlig trasdockehumor, tillsammans med ett och annat fnitterframkallande vapen.

Spelaren tar rollen som Crypto, en utomjording som är grå och inte grön (en återkommande observation), som under spelets gång får uppdrag av befälhavaren Pox. Mellan uppdragen får man uppgradera Cryptos olika vapen och förmågor (inklusive arsenalen för hans flygande tefat), vilket förvisso är tillfredsställande, då det alltid är roligt med vapen som blir mer och mer effektiva. Varje uppdrag äger rum i små men öppna sandlådenivåer, vilket säkert kändes nydanade under 2005, men under 2020 framstår som en missriktad kompromiss.

Black Forest Games har faktiskt också färdigställt en nivå som inte togs med i originalspelet (baserad på alla skrönor om Area 51), men även här lyckas ett uppdrag reta gallfeber på mig, då man ombeds eskortera en lastbil som bara måste köra rakt genom ett minfält. Jag ropar och svär och mosar pannan mot handflatan, och känner mig främst lättad när övningen är över. Precis som med resten av Destroy All Humans, med andra ord.

Läs också: Halvtidsvila! De 13 bästa pc-spelen hittills 2020

Destroy All Humans – Recension Reviewed by - .
2.6

UTSLAG

52%
52%
Destroy All Humans borde ha stannat i historieböckerna.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar