facebook_pixel
Death Stranding – Recension

Death Stranding – Recension

Death Stranding är stort, litet, pretentiöst, långtråkigt, magiskt, irriterande, fascinerande, mediokert, och genialt ibland.

Jag har så mycket att säga om Death Stranding, men ändå är jag mållös. Hideo Kojimas första spel efter att ha lämnat Metal Gear-serien bakom sig är så fullt av idéer och till synes omaka infall att det känns omöjligt att samla mina intryck. Alla ansatser att sammanfatta helheten känns otillräckliga.

Det börjar på en strand som är gränslandet mellan livet och döden. Spöken hänger i luften via svarta navelsträngar och valar simmar genom olja. En bebis monterad på min torso gråter medan regnet sakta bryter ner paketen på min rygg. Guillermo Del Toro är här. Han pratar om döden. Var ska jag ens börja?

Låt mig inleda med att besvara den vanligaste frågan om Death Stranding: vad är det för typ av spel, egentligen? Svaret är faktiskt inte så konstigt som spelets bisarra trailers gjort gällande. Det går helt enkelt ut på att leverera paket genom en karg, farlig post-apokalyptisk värld. Spelet namn kommer från ett fenomen som suddat ut gränsen mellan liv och död, vilket låter döda ta sig tillbaka till vår värld. Om en sådan gast i sin tur dödar en levande människa orsakar det en atombombsliknande explosion.

Folk har alltså all anledning att hålla sig inlåsta. Dock har detta lett till att samhället splittrats när isolationen gjort det möjligt att kommunicera, än mindre skapa band med andra människor. Därför krävs det någon som vågar sig ut i den ogästvänliga vildmarken. Det är ditt jobb. Du är Sam.

Som Sam bär du utrustning och förnödenheter mellan de avskilda bosättningarna, samtidigt som du skapar ett nätverk för att koppla den överlevande befolkningen samman. Make America Whole Again, som din president/syster gillar att säga.

Läs också: Persona 4 Golden – Recension

I korthet:

Vad är det?

Leverans- och fotvandringssimulator signerad Metal Gear-skaparen Hideo Kojima.

Utvecklare

Kojima Productions

Utgivare

505 Games

Webb

bethesda.net/game/doom

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Journey

Bild från Death Stranding.
Varje rutt måste planeras noga innan du ger dig iväg.

Packa pappas kappsäck

Den spelmekaniska kärnan bygger på att vandra genom de kala spillrorna av Amerika från kust till kust. Dessa strapatser kräver dock mer än bara tålamod. Där de flesta spel hanterar karaktärens rörelser åt dig genom att du bara behöver trycka styrspaken i rätt riktning, är du här ansvarig för Sams varenda manöver. Du måste undvika att halka eller snubbla på ojämn mark, du måste hålla balansen i svår terräng och när du korsar ett vattendrag. Du måste vila så Sam inte tappar andan av utmattning. Om du gör fel och faller pladask skadar du både dig själv och din dyrbara packning.

Denna bör du i sin tur planera med omsorg. Givetvis måste du ha med dig paketen som beställts, men du behöver också utrustning som rep, stegar, stövlar, och annat som hjälper dig på vägen. Men var försiktig. Varenda pryl tar upp dyrbar plats och tynger ner dig mer, vilket gör Sam långsammare och svårare att kontrollera.

Förvånansvärt nog är det faktiskt varken så komplicerat eller långtråkigt som det låter – åtminstone inledningsvis. Tvärtom är det riktigt medryckande tack vare den fantastiska kontrollen. Man känner verkligen varje extra kilo och minsta lilla gupp på vägen. När man snubblar till hoppar hjärtat upp i halsen samtidigt som man instinktivt pressar ner knappen för att grabba tag i sina spännen och återfå balansen. Sucken av lättnad efteråt är mer tillfredsställande än det mesta jag upplevt i spelväg på länge. Jag skulle närmast beskriva det som Spintires där truckarna byts ut mot Norman Reedus.

Allt eftersom du börjar bemästra de branta kullarna och den kämpiga terrängen minskar dock nöjet i att övervinna dem. När du dessutom uppgraderar din utrustning för att låta dig bära mer, röra dig snabbare, och förbättra balansen blir resorna mer tidskrävande än utmanande.
Om miljöerna förändrades mer, genom att till exempel introducera nya väderfenomen eller en dag/natt-cykel, hade den här känslan av att kämpa mot en illvillig värld nog dröjt kvar. Istället blir transportsträckorna oftast just transportsträckor.

Bild från Death Stranding.
Nu hörs ju inte det när du tittar på den här bilden, men soundtracket är magnifikt.

Livet före döden 

Svårbemästrad terräng är dock bara en av farorna du måste handskas med. Dels har du rivaliserande budbärargäng som attackerar och snor din packning om du kommer för nära. Dessa kan vara irriterande, speciellt om deras läger ligger mellan dig och ditt mål. Deras mediokra AI gör dem dock sällan till något riktigt hot, åtminstone på normal svårighetsgrad. Även om de får korn på dig kan du lätt ta dig an dem eftersom de sällan anammar en mer avancerad taktik än att bara springa rakt mot dig.

Värre är dock när hotet kommer från andra sidan graven. Vissa områden är nämligen infekterade av så kallade BTs. Dessa är vålnader som håller sig kvar på jorden för att attackera de levande som vågar sig nära deras revir. Här kommer också Kojimas karaktäristiska stealth-sektioner in i bilden. Sam kan nämligen inte själv se en BT utan måste använda en psykisk bebis med tillhörande robotarm (det är en lång historia) för att veta var de befinner sig.

Sektionerna när du smyger dig genom BT-infekterade områden är till en början extremt nervpirrande, rentav skrämmande. Du har inget försvar om de skulle upptäcka dig och måste röra dig långsamt och ständigt hålla andan för att inte dra på dig uppmärksamhet. Tyvärr bibehåller de här konfrontationerna inte samma spänning i längden, speciellt när man får tag i anti-BT-vapen. Den initiala skräcken blir snabbt vardag, varpå deras närvaro snarare fick mig att sucka i irritation än darra av nervositet.

Läs också: Kerbal Space Program 2 – En rymdodyssé

Kojima utan Snake

Hideo Kojima är mest känd för sin långa Metal Gear-serie, men han har faktiskt legat bakom ett gäng andra spel i en rad olika genrer. Här är en titt på några av de mest intressanta.

Snatcher (1988)
Bild från Snatcher.

Kojimas andra spel någonsin var ett peka-och-klicka-äventyr i cyberpunk-miljö. Trots att det släpptes på ett halvt dussin plattformar är det idag oerhört svårt att få tag på, men det är väl värt besväret.

Boktai: The Sun is in Your Hands (2003)
Bild från Boktai.
Ett rollspel till Game Boy Advance där man dödar vampyrer med ett vapen drivet av solljus. Detta laddar man upp genom att faktiskt spela utomhus, då kassetten har en inbyggd solsensor.

P.T. (2014)
Bild från PT.

Det som var menat som en teaser inför kommande Silent Hills är nu inget mer än en förlorad bit spelhistoria. Trots detta är P.T. fortfarande en av de mest skrämmande spelupplevelserna någonsin.

Sidor: 1 2

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en katt och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar