facebook_pixel
Curious Expedition 2 – På gång

Curious Expedition 2 – På gång

Det är snart dags att ge sig ut på nya, märkliga expeditioner.

När jag var liten hade jag en grannpojke som var smått besatt av Nicke Nyfiken. Han snackade om den där apan hela tiden, som om den fanns på riktigt. Av olika anledningar kommer jag att tänka på både pojken och hans favoritapa när jag spelar Curious Expedition 2. I spelet är dock mina främsta bundsförvanter en åsna och en sjungande munk, snarare än en apa.

Utöver att både spelet och apan har ordet ”curious” i namnet (Nicke Nyfiken heter Curious George) på engelska, så finns inte många gemensamma nämnare, egentligen. Det finns dock något i den smått naivistiska attityden i spelet som väcker en barnslig nyfikenhet i mig.

Curious Expediton 2 börjar med en kort tutorial, där du släpper lös en katastrof på en paradisö. Efter att ha fipplat med en manick du aldrig borde ha fipplat med, så sprids en märklig, lila dimma över hela platsen. Du flyr hals över huvud, och först efter det börjar spelet på allvar.

Läs också: Death Stranding – Recensionen

I korthet

Releasedatum

2020

Utvecklare

Maschinen-Mensch

Utgivare

Thunderful Publishing

Webb

curious-expedition.com

Notera hur mystikern rodnar när munken limmar på honom. Bedårande.

Ekumenisk kärlek

Precis som i föregångaren handlar det om att sätta ihop en liten trupp äventyrare, och ge sig ut på havet i jakt på en paradisö att plundra. Du måste så klart inte stjäla allt du kommer över, och infödingarna blir gladare om du låter bli att förstöra deras fornminnen.

Det är en svår balansgång, dock. Utan värdesaker att byteshandla med kan det vara svårt att få tag i förnödenheter när de tryter. I Curious Expediation 2 är det inte svälten som hotar, när maten tar slut. Som i föregångaren är det istället galenskapen som tilltar ju mer du utforskar. Enda sättet att få tillbaka sinnesfriden är att vila på särskilda platser, eller äta mat. Det är väldigt lätt hänt att hamna i en smått omöjlig sits, och då är det bättre att fly än illa fäkta. Så länge du överlever så kan du alltid åka på en ny expedition, trots allt.

Det bästa med spelet, redan i det här early access-stadiet, är alla små fina detaljer. Inte minst vad gäller ens följeslagare. Jag har en grupp med en hund, en åsna, en munk och en mystiker. Under en av mina expeditioner så blev min munk blir kär i min mystiker. Det är rätt gulligt, då de är ett par äldre herrar som rodnar när de småpratar med varandra runt lägerelden. Det hela är extremt minimalistiskt gestaltat. Det är mest några korta repliker i bakgrunden, och ett meddelande om att nu är gubbarna minsann kära i varandra. Men det lyckas ändå vara smått bedårande, kanske just för att spelet inte gör någon stor grej av sina små romanser. De bara händer. Kanske, om jag ska vara lite cynisk, för att du ska fästa dig vid dem och få lite lagom mycket skuldkänslor när de nästan oundvikligen går och dör förr eller senare.

Och nog funkar det. Jag vågar knappt ens åka iväg på nästa expedition, för jag vill inte att det ska gå åt helvete nu när jag har min lilla grupp med åsnan, hunden och mina ekumeniska kärleksgubbar. Samtidigt är spelet så pass roligt även i det här early access-stadiet, så jag lär inte kunna låta bli att lätta ankar igen inom kort. Om min grupp till sist går vilse för gott i den lila dimman, så har jag i alla fall minnena.

Läs också: Griftlands är bra redan i early access

Kartan är färggrann och påminner om gamla brädspel.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar