facebook_pixel
Carrion – Recension

Carrion – Recension

Jag är blobben i Carrion.

Den köttiga blobben av biomassa vet inte själv varför hen hamnat i en tank i en underjordisk militärbas. Det är säkert de nedriga människorna som ligger bakom. De nedriga människorna har stängt in blobben bara sådär och nu måste de döden dö och bli mellanmål åt blobben, för det är inte mer än rätt.

Det finns en ständig framåtrörelse och enkelhet i livet som blob. Att klicka åt det håll man vill färdas och se ens köttiga kroppsdelar samspela för att ta sig dit känns ofta självklart. Det finns sällan något hinder mellan min intention och blobbens rörelse och så länge det inte finns någon bepansrad säkerhetsdörr i vägen så fungerar all rörelse som ett rinnande vatten.

Bandesignen i Carrion är också smartare än jag först inser. I grund och botten är spelet ett “Metroidvania” – den inte helt stilsäkra benämningen på plattformsspel där spelaren ständigt rör sig på en och samma karta men får tillgång till nya rum och områden i takt med att denne låser upp krafter och utrustning. Vid en första anblick ser de ofta likadana korridorerna ut som ett recept på vilsegång men den underjordiska militärbas som är blobbens tillfälliga hem lyckas nästan alltid leda mig tillbaka exakt dit jag borde vara. Den snitslade banan är så effektivt genomförd att jag sällan märker av när den är som smartast, och det gör att känslan av självsäker framåtrörelse alltid finns där. Jag *är* blobben.

Läs också: Röki – recension

I korthet

Vad är det?

Slaskigt korridorkrypande.

Utvecklare

Phobia Game Studio

Utgivare

Devolver Digital

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

200:-

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Inside

Så många ögon. Så många munnar.

Jag är även blobben när jag sadistslaktar människor. Det polska utvecklarteamet (eller utgivaren Devolver) kallar spelet för baklängesskräck eftersom spelaren styr den stora läskiga grejen som äter folk. Det finns tillfällen då den benämningen känns solklar, som när jag blobbar runt inuti en ventilationstrumma i väntan på rätt ögonblick att slå till. Plötsligt rinner jag ut i rummet, greppar tag i en människa, och glider tillbaka in i mitt gömställe. De två som är kvar i rummet avfyrar sina pistoler mot taket men det är lönlöst. Mannens skrik avbryts tvärt och ersätts av högljutt tuggande. Och jag är fortfarande hungrig.

Även de mer klassiskt pusselaktiga sekvenserna – där jag måste stanna upp och utvärdera tillgången på olika knappar och spakar och villebråd att hjärnstyra – känns som naturliga inslag i vardagslivet för en anskrämlig ansamling biomassa. Carrion använder sina relativt avancerade system för att göra helhetsupplevelsen tilltalande enkel. Med intuitiva kontroller och labyrinter som aktivt leder en framåt blir livet som blob på rymmen ett angenämt sådant.

Förutom några styltigare pussel och risken för kaotiskt viftande i de farligare av spelets strider så är designen alltid ändamålsenlig och självsäker, och tillsammans med den mörka men stilfulla pixelgrafiken och den smygande musiken (samt blobbens kroppsljud som blir något av ett eget soundtrack) blir Carrion en riktigt trevlig – och lagom hemsk – upplevelse.

Läs också: Creaks – recension

Carrion – Recension Reviewed by - .
4.25

UTSLAG

85%
85%
Skicklig och stilsäker upptäcktsfärd genom en oväntat tilltalande underjord.

Om skribenten

Erik Bergérus

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Liknande artiklar