facebook_pixel
Assassin’s Creed Valhalla – Hands-on

Assassin’s Creed Valhalla – Hands-on

Assassin’s Creed med plusmeny av mjöd.

Renässans, revolution och industrialism. Assassin’s Creed var med bestämda kliv på väg rakt mot framtiden (eller åtminstone samtiden). I revanschspelen Origins och Odyssey gjorde man dock en helomvändning och vred klockan långt, långt tillbaka, till forntida Egypten och antikens Grekland.

Det visade sig vara lyckokast, men förutom att vrida klockan bakåt såg man också till att bromsa den.

Mellan Assassin’s Creed II och Syndicate släpptes (minst!) ett spel om året, och då räknar vi inte med alla spin-offs, böcker, filmer, uppslagsverk och serietidningar. Nu har det gått två år sedan Odyssey, vilket i sig inte är en evighet men ändå en välbehövlig andningspaus för Ubisofts flaggskeppsserie.

I och med Assassin’s Creed Valhalla har serien också börjat röra sig framåt genom tidsåldrarna igen. Från att ha äventyrat hundratals år f. Kr. är vi framme i slutet av 800-talet och med ens inte alltför långt ifrån originalets 1191 i det heliga landet. När jag landstiger i 873 års anglosaxiska England har exempelvis en av seriens äldsta och mest klassiska byggstenar återinförts: kyrkor. Klocktorn att bestiga, spiror att blicka ut från, och förstås med lämpligt utplacerade höskrindor att dyka ner i.

“Vafalls!”, invänder du kanske. “Ska inte detta vara ett Assassin’s Creed med mjöd, vikingatölpar och Oden snarare än några himla kyrkor!?” Jag hör din hedniska protest och du har också rätt. Delvis, alltså.

Valhalla är definitivt ett vikingaspel, där framför allt inledningen utspelar sig på den karga norska kusten. Omständigheterna är i nuläget något oklara men för att du ska förtjäna en plats i Valhalla lämnar du den isiga världen i norr för att bygga ett nytt hem i England “till vilket pris som helst”. Gränsen mellan nybyggare och erövrare är inte alltid lätt att dra.

Läs också: Valhalla kommer med förolämpningsstrider

I korthet

Utvecklare

Ubisoft Montréal

Utgivare

Ubisoft

Webb

Assassinscreed.com

Release

Sent 2020

För Assassin’s Creed-vikingar har kyrkor ett enda syfte: att klättra i.

Skägglurk eller sköldmö

Och vem är du? Du är Eivor, en skäggig viking eller en muskulös sköldmö.

Jag inleder som skägglurken och när min historia börjar kan allting paradoxalt nog redan vara över. Ett just nu oklart händelseförlopp har tagit oss till ett samförstånd mellan Eivors stam och folket i Östangeln. De vill tillsammans se England förenas, som här och då är ett splittrat land. Allting har dock omkullkastats då en annan vikingastam dräpt han som skulle bli ett enat Englands första kung.

Även om Rued på sätt och vis har vunnit finns hotet från hans stam kvar, och under mina tre timmar med Valhalla är det mitt jobb att samla styrkor nog för att inta hans borg (och i samma huj förslagsvis ta hans huvud).

Om detta samtalar Eivor och hans förtrogna Finnr när de en tidig morgon rider längs en väg, fortfarande leriga efter nattens regn, mot en liten stad för att finna nya allierade. Att det är en särdeles orolig tid blir vi snabbt varse för det ryker här och där ur ruiner, och strandade vagnar vittnar om banditer. Och se där, en bit från vägen har just två sådana slagit läger mycket belåtna med morgonens fångst.

Minuten som följer ger ekon från både gamla och nya Assassin’s Creed. Den ena banditen dräper jag snabbt och beslutsamt från busken med mitt gömda blad, som här är tillbaka i full blom. Den andra väljer jag att möta utan krusiduller, så som åtminstone jag föreställer mig att vikingar agerar i strid.

Tyrs spark, en av många förmågor, skickar min överrumplade motståndare bakåt mot ett träd. Jag var redo (och sugen, ärligt talat) på en hård duell men banditen blir liggande på marken och med några resoluta steg är jag framme vid honom, rycker skölden ur hans grepp och krossar honom med den.

En snabb galopprusch därifrån ligger Thetford, som likt allt annat jag ser i Östangeln bär spår av tuffa tider. Byns reeve (denna tids motsvarighet till sheriff) är tveksam till att riskera stadens sista krafter på att störta Rueds klan, men via snabba replikbyten når vi en kompromiss. Lyckas jag befria en närliggande stad med tillhörande kloster lovar han att hjälpa oss att storma fiendens fästning.

Gammalt stealth, nytt vikingaös

Alla är inte lika tveksamma som vår käre reeve och på väg ner mot hamnen stoppas jag av en man som redan nu slår följe med mig, vilket ur ett spelmekaniskt perspektiv innebär: fler mänskliga sköldar! Det är långt ifrån enda “spontana” eventet jag springer in i under min resa. En nunna förfäras över att jag rycker “heliga” pilar ur en tron och jag hjälper en pojke fånga en förvildad katt, som självklart blir min skeppskatt. Nu verkar den inte fylla någon mer funktion än att sova, så katter har inte nämnvärt ändrat sin inställning på 1 150 år.

När jag seglar längs kusten med mitt långskepp anar jag skeppsvrak, men viktigare saker pockar på min uppmärksamhet och med berättelser och vikingavisor ringandes i öronen ror vi in i en liten flod.

Min plan blir att först ta byn, sedan klostret. Det är svårt att till fullo greppa Valhallas ännu mer aggressiva strider, särskilt då det var ett par år sedan jag spelade Odyssey, men första intrycket är gott. Skrik liksom avhuggna händer fyller den friska morgonluften, och det är något särskilt att anfalla med en yxa i vardera hand, eller rentav att ösa på med två sköldar. Då jag ännu inte är varm i kläderna spelade jag dock mestadels ut det säkra kortet yxa plus sköld, och bara det visade sig bjuda på tuggmotstånd.

Även om jag bet i gräset (for till Valhalla?) fler gånger än vad jag vågar erkänna anar jag den köttiga potentialen. Snygga, effektiva standardgrepp – så som lyckade kontringar och nedslagna fiender – fyller på mätaren för specialare. Tyrs kick är nämnd, men här finns också en vildsint rusch som får Eivor att plocka upp en fiende som han, eller hon för den delen, kan meja ner motståndet med. Att hiva iväg en rad kastyxor visade sig vara perfekt när jag var omringad. Det var jag ärligt talat rätt ofta.

Jag närmar mig klostret på ett mer klassiskt Assassin’s-vis; klättrar längs baksidan av en låg byggnad för att få en bra överblick. Förutom närstrider kan Eivor även anfalla från mer trygg distans. Hans korp kan distrahera men allra mest fastnade jag för “mark of death”, som visade sig vara ett fullständigt logiskt namn.

Med den aktiverad sveper jag med pilbågen över en rad intet ont anande vakter. När jag avlossar pilarna har jag ihjäl fyra fiender inom loppet av ett kort ögonblick. Tillfredsställelsen, ändå.

Ett dödligt lönnmord från ovan och vips finns bara någon enstaka sate kvar utanför klostret. Slutligen kan jag bestiga klostertornet för att blåsa i hornet på toppen för att markera min fullständiga triumf.

Motståndets gnista har tänts.

Läs också: Assassin’s Creed Valhalla-regissören stiger åt sidan

Om det finns pluppar? Som om du ens behöver fråga.

Dimmiga mjödblickar

Även om spelen blandat och gett genom åren har Assassin’ Creed ständigt levererat bländande världsbyggen. Valhalla är definitivt inget undantag, med sin sargade och utmärglade tolkning av Östangeln. Att The Witcher 3 varit Ubisofts stora influens i de två senaste spelen är ingen hemlighet, och här blir det tydligare än någonsin. Samtidigt är Valhalla sin grej och jag blir extra förtjust i ett bröllop som förenar anglosaxiska anor med fornnordiska riter. Det är en kristen ceremoni, men en som avslutas med dimmiga mjödblickar, älskog och lekar (som förstås innebär ännu mer mjöd).

Valhalla kastar mig bryskt mellan denna frid, och fullskaligt krig.

Blixtarna lyser upp en stormig natt och Rueds borg, som vi kraschar rakt in i, och blottlägger tack vare ett långskepp bestyckat med explosiva tunnor. Vad som tar vid liknar slagen i Odyssey, men med reglaget uppdraget till elva. Samtidigt som vi skjuter en murbräcka framför oss anfaller fiender i alla storlekar – kvicka vesslor, tunga jättar – från alla håll. Pilar från ovan sätter fyr på oljepölar och även om kaoset får mig ner på knä lär jag mig av misstagen, och börjar smälta samman med min Eivor.

I nuläget är det svårt att sia om Valhallas del i Assassin’s Creed-historien. Jag behöver mer. Kommer bosättningen det nya landet kännas som vårt hem? Hur stor kontrast är den norska kusten? Kommer Layla till sist att kliva ur Desmonds skugga och göra samtidsstoryn till något att äntligen bry sig om igen?

Svaren jag i alla fall får, intrycken som landar, vittnar om ett Assassin’s Creed med köttigare strider, som förenar det gamla med seriens senare delar, och allt detta med extra mycket mjöd innanför västen.

Om skribenten

Fredrik Eriksson

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Liknande artiklar