facebook_pixel
Spelresan: Del 2 – 1998

Spelresan: Del 2 – 1998

Musikåret 1998

I förra kapitlet glömde jag ju nämna Spiritualizeds fenomenala album Ladies and Gentlemen We’re Floating in Space. Så jag passar på att nämna det nu. Inte minst som musikåret 1998 faktiskt inte alls är lika starkt som 1997. Men det betyder inte att det saknar stora stunder.

Lauryn Hill släpper sitt hittills enda ordentliga studioalbum, bara en sådan sak. Och den är knäckande bra. Långt före konkurrenterna i genren det här året. Och definitivt mer minnesvärt än kollegan Pras clownigare hit Ghetto Supastar, även om den också har sin charm.

Robbie Williams har sin grisigt stora hit Millennium, men något med den ger mig ångest. Den gav mig ångest första gången jag genomlevde 1998, och den ger mig det nu också. Jag vet dock inte varför. Brolin älskar den dock, förstås. Om än inte lika mycket som han älskar Dr Bombays Calcutta, och Offsprings Pretty Fly (For a White Guy). Naturligtvis är han också helt nere med Hjalle och Heavys skivor om tv-programmet På rymmen. Jag såg inte ens programmet när det begav sig, men jag hörde tillräckligt om det ändå, och hörde definitivt tillräckligt mycket av dalmasarnas musik.

Andra exempel på hits från Brolins blandband från 1998:

  • Cher – Believe
  • Madonna – Ray of Light
  • Aerosmith – I Don’t Want to Miss a Thing
  • Ace of Base – Cruel Summer
  • Vikingarna – Kan man älska nån på avstånd
  • Britney Spears – Baby One More Time
  • Emilia – Big World
  • Meja – All Bout the Money
  • Drömhus – Vill ha dig
  • E-Type – Here I Go Again

För den som vill höra dessa och andra låtar så finns de att höra på The Best of Brolins Blandband 1998.

Cardigans har tagit på sig rockskruden och släppt Gran Turismo, komplett med den där videon där Nina Perssons ”tatuering” kladdade av sig på bilsätet. My Favourite Game är en rätt stor hit, dock. Större än jag mindes den.

Jag hade även glömt att Ceasar’s Palace (sedermera bara Ceasars’) har sin Kick You Out-hit det här året. Men så är det. Silverbullit har släppt en stökig singel i King of the Line, men deras största stunder skulle komma att vänta på sig till 00-talet.

Petter omdanar den svenska hip hop-scenen med Vinden har vänt, och vad man än tycker om den så är den odiskutabelt inflytelserik. Få i den efterföljande svenska hip hop-boomen är på topp fortfarande, men Petter vägrar sluta. Även om han med åldern kommer att börja rappa om vinsamlande – vilket är… en grej man tydligen kan göra. Undrar vad 1998 års Petter säger om jag berättar det för honom. Förmodligen trycker han upp mig mot första närmsta vägg, som han gjorde med Fredrik Strage.

Beastie Boys har en smått osannolik hit med Intergalactic. En lika absurd som fantastisk dänga som egentligen inte har något alls på listorna att göra. Jag älskar den, även om något med den väcker den där oron i mig. Försöker Beastie Boys att säga mig något? Kan jag inte bara få njuta av 1998 ifred, utan märkliga mardrömmar och vaga föraningar?

Fatboy Slim har tagit big beat till listorna på allvar, och vilket kommer att mer eller mindre döda subgenren på samma gång. Inte för att han är kass, men det är bara så det är med något som mår bäst när det är en grej för invigda. När Chemical Brothers och Fatboy Slim på allvar invaderar radions spellistor så är det slutet för big beat. I alla fall för en tid, för inom populärmusiken är ingenting dött för alltid.

Mer lågmäld är Billy Bragg och Wilcos samarbete där de tonsätter gamla texter av Woodie Guthrie. Inte minst Way Over Yonder in the Minor Key är en oemotståndlig liten folksång, och ett litet motmedel när man fått en överdos av Brolins blandband.

Massive Attacks Mezzanine plockar in mer gitarrer, och de tappar något längs vägen när värmen byts ut mot ett något poserande, kyligt mörker. Teardrop är en hit, men albumet som helhet når inte riktigt samma nivåer som deras två första skivor. Fortfarande bra, dock, och definitivt bättre än något de ska komma att få ur sig på andra sidan millennieskiftet.

REM släpper Up. Full med trummaskiner, då Bill Berry lämnade bandet 1997. En säregen liten skiva som sticker ut i bandets diskografi. Även Smashing Pumpkins tar till trummaskiner på sin Adore, men även om jag gillade skivan när den var ny så skulle jag inte säga att den åldras jättebra.
Underskattade Sparklehorse släpper sin andra skiva, Good Morning Spider. En riktigt fin liten skapelse som inte får alls tillräckligt med uppmärksamhet. Mest känd vid den här tidpunkten är väl Sparklehorse som förband till Radiohead.

Neutral Milk Hotel kan kanske inte kallas underskattade, eftersom de hyllats sönder och samman av alla som faktiskt lyssnar på dem. Med rätta, för In the Aeroplane Over the Sea är magnifik. Ett sant mästerverk, lika bra nu som första gången jag hörde den. Att bandet aldrig släppte något nytt album (bara en senkommen EP) efter detta gör skivan än mer speciell. Bara öppningsspåret räcker för att jag ska bli frälst, om och om igen.

Holes Celebrity Skin släpper helt den obehagliga och hypnotiska skitigheten på Live Trough This, för en tillrättalagd studiorockskiva, och även om jag lyssnade på den mycket när det begav sig så är det svårare att uppskatta den nu, när det… öh, beger sig igen. Den är för slipad, för ren, för snäll. Jag saknar 1994 års Hole, även om jag är glad att Courtney Love verkar må bättre. Förhoppningsvis.

En av årets allra, allra bästa skivor är Gang Starrs Moment of Truth, som det här årets mycket riktigt hamnar på förstaplats i tidningen Pops årsbästalista. Och jag tycker nog att det omdömet står sig fint. Sorgligt insomnade Guru är här i sitt mest tillbakalutade esse. Egentligen borde man bli less på en hel skiva som bara handlar om hur bra duon är, men DJ Premier och Guru har täckning för det. Själfullt, svängigt och bara genuint älskvärt. Dessutom har skivan en av hip hop-historiens allra bästa rader i The Militia: ”Gloria Gaynor on you motherfuckers, I will survive.”

Musiken lever i allra högsta grad fortfarande.

Filmåret 1998

Katastroffilmerna är tillbaka, och stekheta. 1997 hade vulkanfilmerna Volcano och Dante’s Peak, och i år är det Armageddon och Deep Impact som gäller. I den förstnämnda måste Bruce Willis rädda jorden från en asteroid, allt medan Steven Tyler ylar om hur kär Ben Affleck är i hans dotter. I Deep Impact dör hur många som helst när asteroiden slår ner i slutet (SPOILER!). Men Frodo och hans flickvän överlever, så det är väl trevligt? Ingen av de här filmerna är bra, men Deep Impact är en halvtimme kortare så den vinner på det.

Andra omtalade filmer är den numera smått bortglömda Arkiv X-filmen. Jag har sett den flera gånger, men kommer ändå aldrig ihåg vad fan den handlar om. Men den var väl rätt bra? Jag såg den nyligen, men jag minns inte. Misslyckade Lost in Space har också biopremiär 1998, men det enda jag minns av den är att Gary Oldman blir en skitful spindelgubbe.

Allt var inte stora, dyra filmer om rymden, förstås. American History X är ännu ett bevis på vilket skådespelargeni Edward Norton är, även om det är en ganska tillrättalagd skildring av en nazists resa mot rehabilitering.

1998 bjuder också på en av världens bästa filmer, någonsin: The Big Lebowski. Jag behöver ärligt talat inte ens kommentera det vidare. Jag dricker i skrivande stund kaffe ur min Big Lebowski-mugg, och ikväll tänker jag se den på bio – precis som jag gjorde som tonåring. Jeff Bridges är helt perfekt, och bröderna Coens komedi är en av få filmer jag aldrig riktigt tycks tröttna på. Om 20 år kommer John Turturro att göra en spinoff-film, The Jesus Rolls, om den smått depraverade bowlaren Jesus. Den kan man skippa. Även om Turturro förstås är fantastisk i The Big Lebowksi.

Vi kan också glädjas åt världens kanske tråkigaste film någonsin. Den heter Möt Joe Black, och det enda jag minns av den är att den aldrig ville ta slut. Döden blir kär? Kan det ha varit intrigen? Det spelar mindre roll, för den är dödligt trist.

År 2020 skulle Mulan, ännu en av Disneys nyinspelningar av sina animerade filmer, haft premiär. Den kom ut första gången 1998, dock. Så… det är väl allt jag har att säga om saken.

Förhandlaren, med Kevin Spacey och Samuel L. Jackson är ett fånigt men underhållande spektakel om en gisslanförhandlare som tar gisslan, för att han är utsatt för en absurd komplott. Min fru brukar säga att hon gillar den för att karaktärerna är så ”trixiga”.

Godzilla är däremot inte alls särskilt trixig. Roland Emmerichs Hollywood-version av den japanska skräcködlan är en absurd kalkonrulle. Jag såg den på bio med min lillebror, när det begav sig. Roligast i filmen var en unge i biosalongen som, när Godzilla skjuts ihjäl med raketer på en bro, pekar mot skärmen och utbrister: ”HA, HA!”. Jag väljer att tro att det var Nelson från The Simpsons som smugit in i salongen.

Det gjordes en del mindre, av olika anledningar minnesvärda, filmer också. Lars von Trier orsakar visst rabalder med sin dogma-film Idioterna. Mest på grund av ”groppeknallet”, eller vad danskarna nu skriker innan de bildar sin bleka ormgrop. Happiness är kanske Todd Solondz bästa film, med en fantastisk Philip Seymor-Hoffman. Svart Katt, Vit katt är en av Kusturicas roligaste filmer, med en scen där en person torkar bort bajs med en gås.

En då förbisedd film var den intressanta science fiction-rullen Dark City. Med tiden fick den mer kärlek på DVD, men i Sverige gick den inte ens på bio. Det är en film om identitet och minne, och vad som gör oss människor. Plus svävande, skalliga utomjordingar.

Inget år utan uppföljare på älskade filmer. 1998 fick vi besvikelsen Dödligt Vapen 4, med en ung Chris Rock och massor av bögskämt. Bride of Chucky gjorde om dockskräckisen till ren komedi, och Tandläkaren 2 var mest mer vidriga gore-effekter som den med tandläkarskräck verkligen bör undvika. Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren, är en onödig uppföljare till en rätt onödig film. Värst är dock Blues Brothers 2000 – en brutalt usel skräpfilm som bara skändar originalet.
Halloween 20 var inget speciellt, men i jämförelse med vissa andra delar i serien får den ändå klassas som okej.

Det är ett ganska sopigt skräck-år överlag, dock. Urban Legends är lam, Vampires (med James Woods i fula jeans) är knappast John Carpenter i sitt esse, och Phantoms är en skrattretande usel Dean Koontz-filmatisering med Ben Affleck och självaste Peter O’Toole. Däremot är The Fallen en underskattad liten ockult thriller med Denzel Washington och John Goodman, om en demon som kan hoppa mellan folks kroppar. Den fick inte ens biopremiär i Sverige, och nämns sällan bland 90-talets bättre thrillers, men det är en underhållande, oslipad liten juvel.

Andra minnesvärda filmer från 1998: Spring Lola, Pleasantville, Rädda menige Ryan, Pi, Lock Stock & Two Smoking Barrels, Rushmore, Ringu och Rush Hour. Jag gillar verkligen Rush Hour.

Sen vet jag att många älskar Fear and Loathing i Las Vegas. Men de har fel.

Spelåret 1998

Om musikåret 1998 är något underväldigande, och full av erbarmlig skit, så är spelåret desto bättre. Chansen är rätt stor att du som läser har åtminstone ett favoritspel som släpptes 1998. Jag har definitivt flera.

Vi börjar med det kanske bästa – Grim Fandango. Äventyrsspelen var inte längre lika givna på topplistorna. Lucasarts och Sierras äventyr hade allt mer kommit att ersättas av framför allt fps. Men Grim Fandango var en sista storsuccé, även om det inte sålde så bra som det borde ha gjort. Det är dock ett estetiskt och manusmässigt fenomenalt mästerstycke med genial dialog och en intressant värld full av sympatiska karaktärer. Äventyrsspelen har levt vidare, men Grim Fandango satte punkt på 90-talets gyllene era med den äran.

Ett mer förbisett äventyr var Sanitarium. Ett psykologiskt skräckspel som bröt ny mark på flera sätt. Det var lite klumpigt och ojämnt emellanåt, men som helhet var det ett förvånansvärt medryckande, gripande och obehagligt äventyr om en person som måste genom lida alla helvetets kval på en mardrömslik anstalt. Förtjänar en mer framträdande plats i spelhistoriens.

För rollspelare är det också ett stort spelår, med både Fallout 2 och Baldur’s Gate. Två odödliga klassiker, och definitivt personliga favoriter för min del. Detta trots att Fallout 2 var så buggigt när det släpptes att det knappt gick att ta två steg utan att snubbla över något tekniskt missöde. Från uppdrag som inte gick att klara, eftersom alla barn tagits bort ur spelet (så att vi spelare inte skulle kunna mörda barn), till att din bil gick upp i rök hela tiden. I vissa utgåvor av spelet var barnen helt borta, så ett uppdrag som gick ut på att leta upp en unge gick inte att klara. I andra utgåvor var ungarna osynliga, så man blev bestulen av små ficktjuvar ibland, men man såg dem aldrig.

Att spela Baldur’s Gate igen gör ju att jag får lust att åka tillbaka till framtiden igen, eftersom trean äntligen är på gång. Men än finns mer 90-talsspel kvar att vältra sig i.
Diverse uppföljare fick vi ju, som alltid. Vissa var bra. Carmageddon 2 hade ännu mer sanslös blodsutgjutelse, Jazz Jackrabbit 2 var ett stiligt plattformsspel, Ceasar 3 var en bra stadsbyggarsimulator, Resident Evil 2 var ännu bättre än originalet, och The Settlers 3 försökte ta serien i en ny riktning. Blood 2, däremot, var en deprimerande dålig och buggig röra som inte alls levde upp till originalet.

Vi fick ett antal andra misslyckade spel också. Descent to Undermountain var till exempel ett trasigt fanskap till spel, och Redguard var en ganska eländig spinoff på Elder Scrolls-serien som aldrig ledde nånstans. Jag gillade Die By the Sword för dess bisarra kontroller, där du kontrollerade armarna på ett väldigt säreget sätt för att hugga och hacka dig igenom fiendehorderna. Men det går inte att säga att det är ett särskilt bra spel, egentligen. Även om jag hade kul med det, kanske just därför.

Starcraft, däremot, får väl sägas vara ett hyfsat spel. Ett litet rts-mästerverk, till och med, och Sydkoreas framtida nationalsport. Dessutom en kul rymdopera, med en kampanj som var smått överlastad med intriger. Dune 2000 och Age of Empires är också bra, men Starcraft måste ju sägas vara rts-kungen 1998.

Jag vill gärna slå ett halvt slag för det märkliga lilla Zelda-liknande äventyret Dink Smallwood – kanske mest känt för att man kunde slå skallen av gäss. Inte jättebra, kanske, men jag vill minnas att jag hade ganska kul med demot.

När Desperados 3 snart släpps tillbaka i år 2020, så är det också värt att nämna Commandos, som gjorde den här Hitman-liknande, isometriska pusselsmygargrejen först. Riktigt bra, men också snuskigt svårt.

Det släpptes en och annan shooter också, förstås. Från voxel-festen Delta Force, till den inte helt lyckade storsatsningen Sin, det allra första Rainbow Six-spelet, samt robotskjutaren Shogo. Men framför allt minns vi så klart 1998 för Half-Life. Nästa stora revolution för fps-genren efter Doom, och alltjämt en omistlig klassiker – vars remake till sist blev klar för inte så längesedan. Det finns inte mycket mer att säga om Half-Life som inte hade sagts redan 1998, dock. Inte mer än att det fortfarande är intressant att återbesöka.

Sista året?

Det är 31 december 1998, och allt går som det ska. Mitt Arsenal leder ligan, och jag älskar att vältra mig i 90-talets kulturutbud. Men något skaver. Snart är det 1999. Sista året innan det otäcka 00-talet. Det känns så slutgiltig, på något sätt.

I brevlådan ligger ett blandband från Brolin. Men jag blir inte så glad som jag borde. Vi borde passa på att njuta av detta 90-talets sista, skälvande månader. Men något skaver fortfarande. Kanske är det bara oron inför att se Arnold gråta i End of Days, nästa år? Eller så smittar oron över millenniebuggen av sig? Ja, så måste det vara.

Snart är det hur som helst dags att festa som om det vore 1999. Igen.

Läs också: Valorant – Recensionen

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar