facebook_pixel
Spelar just nu – Hypnospace Outlaw, Crossout, Dark Souls II, Pendula Swing

Spelar just nu – Hypnospace Outlaw, Crossout, Dark Souls II, Pendula Swing

”Varför ska en bil ha fyra hjul när den kan ha tio?”

CROSSOUT är en kombination av Twisted Metal och Mulle Meck.

Om jag varit tjugo år yngre hade jag hökat över Steams sektion av gratisspel som en svältfödd spädgris, i väntan på de julaftnar och födelsedagar som förde med sig riktiga spel. Nu är jag istället trettiotvå och har knappt tid eller ork att ens spela de titlar jag faktiskt betalat för. När en kamrat föreslog Crossout som helgunderhållning på distans var jag därför skeptisk.

Crossout är en kombination av Twisted Metal och Mulle Meck och är betydligt mer tekniskt kompetent än vad ett gratisspel har rätt att vara. Genom att delta i korta, explosiva bataljer och levla på åtminstone tre olika sätt samtidigt samlar vi på oss delar att bygga våra vrålåk med, och jag har ständigt fri lejd att bygga hur löjligt jag vill. Varför ska en bil ha fyra hjul när den kan ha tio, eller ett stort traktordäck baktill, täckt av pansar, och två formel 1-hjul framtill? Jag kan rent praktiskt bygga en femton meter lång enhjuling med en överdimensionerad kanon och mycket begränsad framkomlighet. Detta är förstås inte en särskilt effektiv strategi, och de många främmande ryssar som blir mina lagkamrater under striderna kan då visa prov på viss indignation.

MOTORSTOPP

Spelet bygger på en stabil grund av dynamisk fordonsfysik där styrning, vikt och tyngdpunkt kan förändras totalt under striden om hjul eller karosseri skjuts bort av fienden. Det är den här detaljkänslan och inbjudan till fritt bilbyggande som jag velat se i ett mer storydrivet spel, som Mad Max. Crossout är tyvärr ett “gratis” spel, och det blir förr eller senare ett ofrånkomligt faktum. Trots att jag betalar en hundring för ”premium membership” som ökar tillgången på loot och xp så åker jag till slut in i en bildlig vägg och den exponentiellt ökande mängden råvaror som behövs för att bygga ny utrustning känns inte längre värd besväret.

Att knåpa ihop min bedrövliga borrtraktor och se den slitas sönder av ryska kanoner på internet var ändå värt den där hundralappen och åttio timmar av min karantäntid. Jag har betalat betydligt mer för långt sämre spel i mina dagar.

Erik Bergérus

Läs också: Spelar just nu – Slay the Spire, Return to Jurassic Park m.fl!

Denna månad

Sprängde bepansrade lådbilar och samlade loot, skrevjag ju!

Spelade också

Unrailed


”En längtan tillbaka till det lågupplösta, fula, jämlika”

HYPNOSPACE OUTLAW är fula, roliga internet innan det blev fina, tråkiga internet.

Hypnospace Outlaw bjuder in oss till ett fiktivt år 1999, där vi får återbesöka det fula internet – innan det begränsades av stilrena gränssnitt och förskönande filter. I stället för femtio nyanser av Facebook-Twitter-Linkedin-blått sprakar alla sidor av färg, rörelse och maximalism. Det här är ett nät där man för en stund får vara sig själv med extra allt.

Spelarens roll är att vara moderator för Hypnospace, ett onlinecommunity som folk är inloggade på medan de sover. Tanken är att man ska finkamma användarnas hemsidor efter fuffens och hålla allting rumsrent och legalt. Mycket av min tid läggs dock på att lära känna människorna som befolkar Hypnospace. Som moderator får man inte interagera med någon direkt, men det står mig fritt att läsa kärlekspoesi, ladda ned hemgjorda 3d-sprites eller ta del av tankar kring tidernas bästa filmer. Kristendom och konspirationsteorier delar plattform med fans av nischade musikgenrer och interaktiva skräckhistorier: Hypnospace har plats för alla.

Inspirationen kommer förstås direkt från vårt eget nittiotalsinternet, med Geocities i spetsen. Jag är född lite för sent för att själv ha minnen av det, men jag kände av ringarna som det lämnade på vattnet. Jag minns mina gamla profiler på diverse hemsidor, där bara kreativiteten satte gränserna för hur de fick se ut. Att få lite HTML-text att röra sig över skärmen kändes, för en elvaåring, som en ingenjörsmässig bedrift.

EN EGEN STIL

Dagens sociala medier gör grovjobbet åt oss, och besparar oss både möda och frihet. Vi begränsas till lättlästa typsnitt på ljus bakgrund och bilder som automatiskt hamnar på behagligt avstånd till varandra. Snyggt, men opersonligt. Anpassningsbarheten var en möjlighet att uttrycka vem man är, och ibland kommer jag på mig själv med att sakna den. Jag får inte ens byta textfärg när jag chattar längre. (Tänk om jag är på neonrosa humör idag?)

Nittio- och tidiga tvåtusentalets gränslösa designmöjligheter var onekligen gräsliga och stack i ögonen som en chilibestruken gaffel. Men det fanns någonting härligt uppriktigt i hur folk vågade ta ut svängarna. Man gjorde en ful skruttsida med femtusen roterande gifs, Wordart-rubriker och en asjobbig låt på autoplay, helt enkelt för att det var najs. Idag svämmar nätet över av polerade Instagramprofiler, och megatjänster som Tiktok blir påkomna med att dölja innehåll från användare som inte är tillräckligt snygga, rika eller annars tilltalande. Därför framkallar de stunder jag tillbringar i Hypnospace en längtan tillbaka till det lågupplösta, fula, jämlika. Lite klumpigt, lite pinsamt, men också lekfullt och ärligt. Hypnospace Outlaw är en välbehövlig påminnelse om att vi bör våga vara lite för mycket ibland.

Charlie Mårtensson

Denna månad

Försökte spela Overcooked på distans, men fick inte för min taskiga uppkoppling.

Spelade också

Inte Overcooked.


”Alla i Drangleic vittnar om ett liv i misär, men för mig känns tillvaron mest som en uppiggande skogspromenad”

DARK SOULS II: SCHOLAR OF THE FIRST SIN är ett närande mellanmål istället för en tärande brakmiddag.

Dark Souls är och förblir en klassiker (vi utsåg det till ett av 10-talets bästa spel tidigare i år), men den omedelbara uppföljaren har alltid betraktats som trilogins svarta får. Det var åtminstone min andrahandsbetraktelse. För mig, som kom in i den här serien på allvar nästan tio år i efterhand, är dock Dark Souls II: Scholar of the First Sin inte en besvikelse, snarare en positiv överraskning och ett fint komplement till dess storebror.

Liksom fallet var med Dark Souls Remastered mellan 2018 och 2019 har jag beslutat mig för att liveströmma min fullständiga genomspelning av Dark Souls II på internet under 2020. I skrivande stund har jag lagt ner 27 speltimmar och har alldeles nyligen besegrat The Duke’s Dear Freja, den monstruösa, men ganska söta spindeln som vaktar den första av de fyra ”ursprungliga båleldarna”. Med andra ord har jag – förmodligen – en bra bit kvar, men jag har redan lärt mig uppskatta spelets egenheter jämfört med föregångaren.

FRIGJORT

Dark Souls II känns mer välkomnande. Den gassande solen i Majula tar alltid emot mig med öppna armar, och det faktum att man redan från början kan snabbresa till upplåsta båleldar (i Dark Souls fick man förmågan först mot slutet) gör att jag när som helst kan återvända till min fristad, levla och klappa den talande katten. Snabbresandet gör det också enkelt att hoppa mellan de olika ”stigarna” vilket gör att jag aldrig behöver stånga pannan blodig mot en envis boss, då ett annat område att utforska alltid finns ett fåtal knapptryck bort. Nivådesignen är mer avgränsad än i originalet, på gott och ont.

Visst, jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte föredrar originalspelets skräckinjagande, kompromisslösa design, men på det här sättet får Dark Souls II en mer säregen känsla, som låter mig fatta mer spontana beslut. Det känns också som att spelet vill att jag ska experimentera mer med vapnen, då jag nu har tillräckligt med resurser för att uppgradera flera olika tillhyggen sida vid sida.

Miljöerna är dock tyvärr inte lika minnesvärda som i föregångaren, men i gengäld är nivådesignen betydligt jämnare vilket gör att jag ständigt tuffar vidare. Originalet innehöll en del områden som rent ut sagt kändes ofärdiga. Alla i Drangleic, kungariket som spelet utspelas i, vittnar om ett liv i misär, men för mig känns tillvaron mest som en uppiggande skogspromenad utan verkligt problematiska fartgupp – hittills. Måhända inte vad den typiska spelaren är ute efter när de dyker i From Softwares ökänt hänsynslösa katalog, men ibland smakar det faktiskt bättre med ett lätt mellanmål istället för en tung brakmiddag.

Benny Holmström

Denna månad

Kollade på digitala formel 1-lopp i brist på verkliga.

Spelade också

Trials of Mana, Snowrunner


”Att se små troll demonstrera för lika rättigheter känns förvånansvärt naturligt”

Utforska en annorlunda fantasyvärld i svenska äventyret PENDULA SWING.

Det är alltid klurigt att försöka få in budskap i fiktion. Tar du i för mycket blir det gärna predikande, och du stöter bort även de som annars håller med dig. Övertydliga budskap är i sig inte nödvändigtvis dåligt, det beror på hur det förs fram. Om det är gravallvarligt och självupptaget så är det svårare att förlåta övertydlighet.

I en lekfull inramning kan tydlighet dock närmast vara en styrka. Star Trek har till exempel alltid haft mycket att säga, men det gör det med en nyfiken och äventyrlig ton, snarare än ett uppläxande allvar. Då är det lättare att svälja lite tillrättalagda budskap och övertydlig symbolik då det passar in i konceptet.

Jag nämner detta, för Pendula Swing har i allra högsta grad ett och annat att säga om tillståndet i världen, och om människors (och dvärgars, alvers och så vidare) fördomar. När jag läste beskrivningar och pressmaterial av spelet blev jag lite orolig. Det känns ibland lite sisådär när ett spel försöker sälja in sig genom att skryta om vilken mångfald det har. Som om det vore en sensation att en huvudperson är homosexuell.

Själva spelet har dock inte alls den tonen, tacksamt nog. Brialynne är en gammal (väldigt gammal) dvärg. Du går in i rollen som henne, en superstjärna och hjälte, känd i hela världen för sina äventyr och erövringar. Det finns en väldigt stilsäker animerad film om henne, och hon är rik och berömd och blir igenkänd mest hela tiden. Samtidigt har tiderna sprungit ifrån den (väldigt) gamla dvärgen. I den här världen är hon inte politiskt korrekt längre. Det är inte okej att bara gå fram och hugga ner ett troll eller en orch på gatan. De lever i relativ fred med människor, dvärgar och alver nu – och det hela är förvirrande för Brialynne, som varit avskärmad från omvärlden en längre tid.

Premissen är intressant, och utvecklarna vänder och vrider på fantasykonventionerna på ett underhållande sätt. Visst är det övertydligt som sagt, men det är det på ett lekfullt och underhållande sätt. Att se små troll demonstrera för lika rättigheter känns förvånansvärt naturligt i den här inramningen. Det är visserligen inget nytt grepp; Harry Potter-böckerna gjorde något liknande med sina svartalver. Icke desto mindre fungerar det bra här.

Spelmässigt är det ett ganska simpelt peka och klicka-spel. Du kan plocka upp det mesta, men det är inte allt som går att använda till något vettigt. Det finns också mycket att titta på och roa sig åt som inte har med den något trögstartade huvudstoryn att göra.

Pendula Swing verkar ha haft svårt att hitta en publik, vilket är synd. Det är ett ganska bra äventyr med ett kul koncept och en läcker 1920-talsestetik. Grafiken är extremt ojämn, med väldigt fula karaktärsmodeller, men helt okej miljöer. Och det är tekniskt svajigt. Kan man ha överseende med bristerna så är detta dock ett förbisett och lekfull litet fantasyspel som förtjänar ett bättre öde än att falla i glömska.

Joakim Kilman

Läs också: Spelar just nu – Outer Wilds, The Outer Worlds m.fl!

Denna månad

Orkar inte nämna corona utan säger sommar. I maj snöade det.

Spelade också

Conglomerate 451, Jagged Alliance, Deep Rock Galactic

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar