facebook_pixel
Disintegration – Recension

Disintegration – Recension

Disintegration har svävare och robotar, men lyckas ändå inte engagera med sina högst mediokra strider.

På förhand kändes ändå Disintegration som en möjlig frisk fläkt. Jag minns fortfarande vilket starkt intryck Descent gjorde på mig när det släpptes – även om en av de starkaste känslorna var åksjuka. Men trots att du rustas med en svävare och stora vapen så är det här debutspelet förvånansvärt statiskt.

Det är synd på en potentiellt intressant premiss, och en uppenbart talangfull debutstudio, men Disintegration kan bäst beskrivas som slentrianmässigt. Både speldesignen och storyn misslyckas med att ta vara på de lovande aspekterna i konceptet.

I en mörk framtid har människor, frivilligt och ofrivilligt, börjat sätta sina hjärnor i robotkroppar för att ha en chans att överleva. Detta har så klart inte lett till en utopi, utan stridigheter mellan olika fraktioner. Du spelar en svävarförare som i början rymmer från en anstalt och ansluter dig till en motståndsrörelse. Väl där skickas du ut på diverse uppdrag för att avstyra hotet från de jätteonda, rödögda fienderna.

Läs också: Beyond Blue – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Ett actionspel där du flyger svävare och kommenderar marktrupper.

Utvecklare

V1 Interactive

Utgivare

Private Division

Webb

Disintegrationgame.com

Cirkapris

500kr

PEGI

12

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Descent

Den här slentrianmässiga minibossen får du missnöjet att slåss mot ett antal gånger.

Svävar iväg

Jag har faktiskt lite svårt att hänga med i berättelsen, trots att den är så simpel. Den är både trist och klumpigt berättad, och karaktärerna är knappt urskiljbara från varandra. Särskilt huvudkaraktären är blek som ett tomt pappersark. Jag tappar helt enkelt intresset, och kan omöjligen uppbåda någon som helst entusiasm över vad hjältarna tar sig för. Särskilt som uppdragsstrukturen är densamma oavsett vad berättelsen säger att målet är.

Allt du gör är att sväva fram över oinspirerade landskap och skjuter mestadels markbundna fiender. Ibland säger du åt dina underhuggare på backen att öppna dörrar, lådor med resurser eller stänga av irriterande torn som stänger av dina vapen. Men mestadels behöver du inte bry dig nämnvärt om dina små markbundna vänner. Inte minst eftersom du är så förbannat trög i luften. Du är en ganska stor måltavla, och när fiendehorden med tiden blir ganska rejäl så behöver du fokusera på dig själv så att du inte blir nedskjuten.

Detta gäller i allra högsta grad även i multiplayer. Där är marktrupperna ännu mer marginaliserade, och de matcher jag haft chansen att spela handlar mest om att spelarna lite slött svävar runt på en liten del av kartan och försöker så gott det går att undvika varandras eldgivning. Jag känner mig sällan glad när jag lyckas skjuta ner någon, för det är i ärlighetens namn ingen större bedrift. Det handlar mer om uthållighet och lite flyt, än om stor skicklighet. Och det hade väl kunnat funka om bara skjutandet var riktigt kul.

I kampanjen börjar du med ett automatvapen som känns ungefär lika effektivt som en ärtpistol. Det är en synnerligen trist inledning, med onödigt utdragna uppdrag. När du till sist börjar få tillgång till mer kraftfulla vapen så känns tyvärr inte de heller så tillfredsställande. Det är skönt att faktiskt göra lite skada, men responsen är för tam, inte minst på grund av de mjäkiga vapenljuden och den identitetslösa musiken.

Jag hoppas V1 Interactive får fler chanser att visa vad de går för, men det här första försöket räckte inte ändra fram. Det känns trist att hacka så mycket på det här spelet, för det finns ändå stråk av något större här. Mellan de långa, sega partierna av tristess så kan det bränna till med en skymt av den intensiva, taktiska svävarskjutaren som spelet borde ha blivit. Men det händer på tok för sällan för att det här ska bli något annat än en grådaskig besvikelse. Disintegration lyckas aldrig definiera sig, eller visa vad det faktiskt vill göra, och bryts sönder till en diffus gröt av beståndsdelar som inte kommer till sin rätt.

Läs också: Den stora spelresan – Del 2: 1998

Mellan uppdragen kan du prata med dina kollegor, men de har inte mycket av värde att säga.

Sväva på små svampmoln

Disintegration är inte först med svävaraction. Redan 1995 ville alla blanda svävarliknande farkoster och action i spel som min dåvarande dator inte pallade.

Hi-Octane

Det här Bullfrog-utvecklade spelet var i princip ett långsammare Wipeout med vapen. Min dåvarande dator, en mesig 486 33Mhz klarade bara av att köra det spelet i slow motion. Jag spelade det ändå, för det var så himla fräsigt. Tyvärr finns det inte att köpa digitalt i nuläget.

Slipstream 5000

En märklig mix av racingspel och flygaction. Möjligen är det inte rent tekniskt tal om svävare, men det är nära nog. Riktigt tjusigt när det släpptes, och naturligtvis hackade det sig fram i snigelfart på min dator. Finns på GOG och Steam för den som är nyfiken.

Descent

Sist, men verkligen inte minst, har vi Descent. Av svävarspelen som släpptes 1995 är detta det mest ihågkomna, av goda anledningar. Jag blev förvisso åksjuk av det, och fick spela det med minsta möjliga skärmstorlek, men jag gillade det skarpt ändå. Disintegration hade behövt en dos av Descents kaotiska intensitet. Finns på GOG och Steam.

Disintegration – Recension Reviewed by - .
2.75

Utslag

55%
55%
Ett okej hantverk, men ofta direkt tråkigt att faktiskt spela några längre stunder.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar