facebook_pixel
Desperados 3 – Recension

Desperados 3 – Recension

I Desperados 3 är den vilda västern mer anpassad för den som hellre gnuggar geniknölarna än knogarna.

Jag planerar det hela väldigt noggrant. En av mina kompanjoner, Kate, flirtar med en av vakterna så att han lämnar sin post. När han är borta passar jag på att smyga fram och knocka stackaren som är ensam kvar. Jag binder honom och släpar undan honom utom synhåll. Han har ett och annat blåmärke, men han är vid liv. Sedan slänger jag honom i en brunn, för att det kändes som en rolig sak att göra. Livet i vilda västern var tufft.

Desperados 3 är en prequel till det gamla originalet från 2001. Det är också en spelmässigt trogen uppföljare som håller sig ganska strikt till de gamla spelens formel. Om än med en del speldesignmässiga lärdomar i bagaget, för att skava bort några av de allra mest frustrerande kanterna.

Nog finns raseriutbrotten kvar. De fanns även där i utvecklarnas förra spel, Shadow Tactics, som var en samurajversion av det gamla Commandos-konceptet (precis som Desperados är en västernvariant av densamma), men de är något nedtonade nu. Kanske har mitt tålamod blivit större, men jag tror inte det. Snarare tvärtom, skulle jag säga. Jag får allt mindre tålamod med dumheter som slösar min tid.

Istället skulle jag säga att Desperados 3 överlag lyckas bättre än många andra spel i den här utmanande subgenren av strategipusslare, med att få till en fin balans mellan elak svårighetsgrad, komplexitet och genomtänkt bandesign. Resultatet är fler av de härliga aha-ögonblicken, och något färre ilskna ragequit-utbrott. Ilskan är inte helt borta, förstås. Då hade det inte varit ett Desperados-spel.

Läs också: Den stora spelresan har nått till nådens år 1998

I korthet

Vad är det?

En kul vilda västern-uppföljare som förfinar det gamla Commandos-receptet.

Utvecklare

Mimimi Games

Utgivare

THQ Nordic

Webb

Desperadosgame.com

Cirkapris

500kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Shadow Tactics: Blades of the Shogun

Om man vill förbrylla banditer så ska man släppa kyrkklockor i skallen på deras polare.

Bovar och banditer

För dig som inte har spelat något spel i samma stuk som Desperados eller Commandos tidigare, så handlar det om isometriska, taktiska pusselspel där du måste utföra en serie specifika mål på en karta fulla av både vakter och faror, men också möjligheter. I mångt och mycket är det Hitman, fast du kontrollerar flera karaktärer och ser allt från ovan.

Fågelperspektivet gör det lättare att planera ditt nästa drag, och det behövs verkligen. För fienderna patrullerar överallt, och deras synfält överlappar varandra konstant. Det hela blir till ett slags våldsamt schack där du måste slå ut rätt pjäser i rätt ordning, på rätt sätt. Om du blir upptäckt så går larmet, och det är ofta svårt att återhämta sig då. Det finns en anledning till att spelet har en funktion där det påminner dig när det gått en viss tid sedan du sparade senast. Minsta snedsteg och du är stekt som en bit fläsk, med en burk bönor till.

Vid ett tillfälle kan du till exempel använda facklor för att tända eld på oljepölar, och därmed bränna särskilt farliga vakter som annars är svåra att rå på. Men när du håller i en fackla så syns du så klart bättre. Och du kan inte ducka i ett buskage med en fackla för att gömma dig. Då slocknar den, och så måste du hämta en ny. Spelet är fullt av den här sortens knep och knåp, och när man väl får till det är det extremt tillfredsställande. Även om vägen dit kan vara en strid ström av deprimerande motgångar.

Storyn är inte så mycket att yvas över. Det är en ganska typisk hämndhistoria, men den ger dig en anledning att leka cowboy och pussla dig fram genom spelets väldesignade kartor. De fem spelbara karaktärerna har alla sina olika förmågor. Kate kan som sagt klä ut sig och lura bort vakter, medan Hector kan lägga ut en enorm björnfälla och huvudpersonen Cooper har sin trogna kastkniv. Kartorna är alltid anpassade efter vilka karaktärer du har tillgång till för tillfället, så du måste lära dig att använda dem alla så effektivt som möjligt. Det finns också gott om tillfällen att använda miljöerna till din fördel, som att släppa ner kyrkklockor i skallen på folk, eller få dödsfallen att se ut som olyckor på andra sätt.

Desperados 3 är mer av samma bekanta strategipusslande, så om du älskar den gamla Commandos-formeln så lär du uppskatta detta. Ibland blir det möjligen en gnutta för omständligt för min smak (men stora kartor fulla av ilskna vakter hör till genren), och kontrollerna kan alltjämt känna lite fippliga. Men oftast är det bara förbannat kul att smyga runt och fundera på vilken stackare man ska knocka och slänga i närmsta brunn härnäst.

Läs också: Disintegration – ett svävarspel som aldrig lyfter

Den här snubben är en poncho-hipster, och förtjänar således smörj.

Den gode, den onde och den fule

Det finns inte så många västernspel som man kanske skulle vilja, men bortom Rockstars gigant Red Dead Redemption finns ändå ett relativt brett utbud. Här är tre andra västern-spel av varierande kvalitet

Den gode – Call of Juarez: Gunslinger

Ett alltjämt lite förbisett västernspel, och den överlägset bästa delen i den ojämna Call of Juarez-serien. Förutom att vara ett hektiskt actionspel, så har det också en kul liten metagimmick med en opålitlig berättare som ändrar detaljer i spelet i takt med att han ändrar sin berättelse.

Den onde – Freddy Pharkas: Frontier Pharmacist

Jag är ändå svag för det första Leisure Suit Larry-spelet, som är en förvisso plump men ändå uppriktig skildring av en ensam (och kåt) förlorare som är helt vilsen i samtiden. Men den här västernkomedin är helt enkelt inte så himla rolig, när det kommer till kritan. Pusslen är inget vidare de heller.

Den fule – West of Loathing

En mycket roligare västernkomedi är det här absurda lilla rollspelet. Estetiken är otroligt simpel, med streckgubbar och extremt avskalade miljöer. Det vore ju synd att kalla det snyggt, men kul är det definitivt.

Desperados 3 – Recension Reviewed by - .
4.1

Utslag

82%
82%
En kul västernpusslare för dig som hellre använder hjärnan än snabba avtryckarfingrar.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar