facebook_pixel
Crusader Kings III – På gång

Crusader Kings III – På gång

Den historiska sandlådan från Paradox håller sig till vad den kan bäst.

Historien kommer inte att berätta om min tid som Albas monark med särskilt vackra ord. En förgiftad bror, syskonbarn kastade till skogens rovdjur, politiska rivaler som blev “konst” i min tortyrkammare – och låt oss inte tala om alla veneriska sjukdomar eller den gången då jag ville ha sex med en sko. Japp, det råder ingen tvekan om saken: detta är Crusader Kings.

Efter att ha radat upp fler motbjudande illgärningar än vad jag får plats att skriva om här kan jag glatt konstatera att Crusader Kings III alltjämt låter dig spela som ett monster. Du kan visserligen vara både ridderlig och from, men det är inte lika kul att läsa om. Nästan allt du kan säga om föregångaren stämmer in här, men ändå känns trean inte som en upprepning.

Crusader Kings III börjar där det förra slutade. Inte kronologiskt, förstås, men vad gäller dess system. Under närmare ett decennium har Paradox skämt bort sin historiska tvålopera med dlc, och nästan allt de har klämt in finns kvar i det nya grundspelet. Skillnaden är att det designats holistiskt snarare än att ha stoppats in styckvis.

Alltsammans känns kort sagt som att det passar bättre ihop. Det kastar fortfarande gott om kriser, notifieringar och decennielånga krig i knät på dig, men det skär sig mindre den här gången då det känns som att mycket tankeverksamhet lagts på hur alla dessa system ska samverka. Det är också betydligt bättre på att tala om vad i helsike som försiggår.

I skrivande stund återstår det ännu månader till releasen, men redan nu känns det betydligt nybörjarvänligare än föregångaren. Spelets tutorial är stabil, om än lite torr och tung på snack. Dess inbyggda verktygstips, både koncisa och informativa, och nyheterna i UI:n är den stora skillnaden. Bästa sättet att lära sig är dock, nu som då, att kasta sig in och börja leka. Att inleda som en mindre härskare låter dig doppa tårna utan att behöva ta ett alltför tungt ansvar, och den här gången finns det mycket att göra även om du är “ingen alls”. Detta kan vi till stor del tacka livsstilsystemet för, som vävs in överallt i Crusader Kings III, och ger det en aura av rollspel.

Läs också: Mount & Blade II: Bannerlord – På gång

I korthet

Utvecklare

Paradox Development Studio

Utgivare

Paradox Interactive

Webb

Crusaderkings.com

Release

1 september

Skype-möten är så 2020.

Bättre, starkare, snabbare

Varje karaktär, oavsett om du spelar som den eller ej, har en livsstil. På rollspelslingo snackar vi klasser. Du kan göra vad du vill, men du får bonusar om dina val matchar karaktärens barndom. Om din härskare var ett oregerligt litet avskum kan det vara bäst att välja en krigisk livsstil – även om en helt annan kan gynna dig ännu mer beroende på hur läget är med din dynasti.

Livsstilar delas in i tre ytterligare träd, vart och ett med tillhörande fokus som ger dig ytterligare tematisk bonus. I linje med Crusader King III:s “allt är tillåtet”-filosofi behöver du inte välja det fokus som tillhör ditt valda träd, och om du vill kan du ändra träd, fokus och till och med livsstil.

Många av de perks du får från träden är ganska lättglömda, så som att minska kostnaden för ett casus belli med 20 procent. Andra kan dock ge dig helt nya förmågor, eller stora bonusar som kan innebära skillnaden mellan att dö av gikt vid 50 eller vara en muskulös krigare vid 70. Sammanfogade innebär de allt det som gör din härskare till ett original och en specialiserad karaktär som du har byggt upp under årtionden.

Oavsett vad du väljer så anpassar sig spelet. Om du gillar svek och intriger kommer du syssla med mycket skumraskaffärer och smyga omkring, men kommer samtidigt råka på alla sorters oförutsedda händelser som har dina böjelser i åtanke. Spelets anpassningsförmåga har överraskat, och ger var och en av livsstilarna sin narrativa flärd, som ytterligare förstärks av dina egna val och slumpen i sig.

Livet som despot är jäktigt

Jag känner lite extra för de intrigerande livsstilarna då de verkligen låter dig göra det mesta av Crusader Kings III:s system av “schemes” och “hooks”. Schemes var kända som plots i förra spelet, och handlar om allt från att nära en vänskap till att planera ett mord, och i likhet med mycket annat finns här mekaniska och rollspelsmässiga sidor. Schemes rör sig framåt månad för månad och för varje steg som spelet tar görs nya uträkningar baserade på dig och dina agenters förmågor kontra fiendens motstånd. Vid steg tio försöker du utföra ditt scheme. Misslyckas du utan att bli påkommen börjar det hela om.

För att gynna dina schemes kan du samla på dig hemligheter om dina adelskollegor och ditt hov. Kanske finns här en kättare? Eller så har de en affär, eller gömmer en stor flock med oäktingar. Dessa hemlisar kan ge dig “hooks” som du kan använda för att utnyttja dem. När jag var utblottad gillade jag att utpressa folk på pengar, men systemet kan också utnyttjas för att tvinga adelsmän att ställa sig bakom dig i en valkampanj.

Min största seger skedde inte på slagfältet, utan när jag fick tio ärkefiender att ställa sig bakom min son som tronarvinge, allt på grund av att de varit otrogna mot sina partners. Nu snackar vi makt – men detta kommer med en prislapp. Förutom att alla (förstås) hatar dig kan detta också ha inverkan på dina känslor och din mentala hälsa.

Stress är ett nytt inslag som uppmuntrar dig att kliva in i rollen hos din karaktär och agerar utifrån denna. En belåten och omtänksam härskare skulle knappast skämma ut någon eller idka utpressning, men väljer du ändå detta resulterar det i stress. Ju mer stressad du blir desto närmare ett sammanbrott kommer du. Du får chanser att lindra stressen men botemedlet kan vara lika illa som sjukdomen. Lösningar stavas sprit, bordeller eller piskning. Du kan för all del också börja motionera. Inget av detta känns bestraffande. Spelet uppmuntrar dig till att rollspela, men att slå dig fri från bojorna kan också vara uppfriskande och leda till nya vändningar och karaktärsdrag.

Jag ville bara att alla skulle må bra – och det är just därför min härskare har legat med alla. Jag utpressades en hel del, men det behöver inte gå till så här. Hur folk uppfattar allt från affärer till förtäring av människokött beror på deras tro, och den kan justeras.

Läs också: Wasteland 3 – På gång

Tjusigaste kartan till dags dato från Paradox.

Återuppfinner inte hjulet

Monarker gillar hårda tag, så jag har sett min beskärda del av krig. Jag hade gärna sett mindre av det dock då rollspelandet och de politiska intrigerna alltjämt är det som roar mest. Den goda nyheten är att Paradox har skalat ner tiden du behöver lägga på att lösa de blodiga konflikterna. Kartan är större och allt är mer utspritt, men det finns färre militära mål att oroa sig för.

Nu kan du gå rakt på sak, och anfalla slott, fort eller vad det nu är för defensiva byggnader som härskaren har smällt upp. Andra ställen, så som städer och kyrkor, erövras per automatik när du tar slottet. Generellt är det mycket småkrafs som sopats upp.

Det är även enklare att rekrytera arméer. När du sätter ihop din styrka med värdelösa bönder dyker de automatiskt upp vid samlingspunkten snarare än att vara utspridda över hela ditt imperium. Detta innebär att du inte kan kväsa fienden genom att plocka alla deras små arméer innan de kan sammanstråla, men det är ett pris jag mer än gärna betalar för ett betydligt rappare tempo. Andra beslut fyller i hålrummet, så som att välja ett begränsat antal professionella knekt-regementen eller rekrytera riddare som begåvats med övermänskliga färdigheter i strid. Dessa riddare tillhör också ditt hov, så de kan också dras in i intrigerna.

Detta är en sammanfattning av mina cirka 30 timmar av dynastiska upptåg, som har spridits ut över en trio hus och några hundra år. Jag har tvingats fatta mängder med beslut, förmodligen fler än i det förra spelet. Men de har också känts större och mer betydelsefulla, och har genljudit i ett antal komplexa system som knutit ihop alltsammans. Förändringarna i receptet är subtila, dock, och helheten känns fortfarande nära besläktat med Crusader Kings II. Paradox-uppföljare tenderar att vara mer av samma, så det är ingen större överraskning. Detta är dock uppföljaren till ett av de mer egensinniga strategispelen, så en del av mig hade hoppats på något ännu djärvare. Med detta sagt har jag bara skrapat på ytan och spelet bevisar gång på gång varför det gör rätt i att hålla sig till vad det kan bäst.

Fraser Brown

Om skribenten

Profilbild

Sveriges STÖRSTA tidning om pc-spel.

Liknande artiklar