facebook_pixel
Snowrunner – Recension

Snowrunner – Recension

Snowrunner kräver en ängels tålamod, men belönar därefter.

Mellan 2007 och 2011 sommarjobbade jag hos det lokala och numera nedlagda mejeriet. Det var jobbigt, jävligt och monotont, men ändå märkligt belönande, då jag efter avslutat arbetspass verkligen kände att jag hade gjort mig förtjänt av min fritid, och kunde slappna av med sällan skådad sinnesro.

När jag spelar Snowrunner återuppväcks dessa känslor. Det är jobbigt, jävligt och monotont att frakta tungt material med tunga fordon längs vägar som mest liknar stigar. Man slirar fast, svär, lyckas traggla sig framåt någon meter med hjälp av en vinschlina och ett supportfordon (som man tvingas köra till platsen själv, såtillvida man inte spelar i co-op), innan man slirar fast igen och upprepar hela processen. Men när jag väl lyckas slutföra en leverans så vill jag ändå omedelbart ta mig an nästa.

Liksom med hårt, fysiskt arbete så är belöningskänslan i Snowrunner något utöver det vanliga. Snowrunner är dock inget jobb, det är ett spel och borde därför vara roligt. Eller? “Givande” är inte synonymt med “underhållande”, och givande är exakt vad Snowrunner är, då man långsamt betar av ett större uppdrags delmål, ofta genom att bygga nya broar på vägen mot det egentliga målet.

Läs också: Recension: American Truck Simulator

I korthet:

Vad är det?

Transportsimulator med extra lera.

Utvecklare

Saber Interactive

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

focus-home.com/games/snowrunner

Cirkapris

425:-

Pegi

3 år

Spelat på

i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Spela även

Overpass

Välgjort

Snowrunners spelbarhet är hög för att vara en så nischad produkt. Presentationen är välkomnande och speciellt den överskådliga 3d-kartan förtjänar beröm, då du till och med ser åt vilket håll din lastbil är vänd ur ett fågelperspektiv. Gps-systemet är enkelt och effektivt, vilket gör att du aldrig behöver komma in på fel väg såtillvida du planerar rutten ordentligt. Fordonsfysiken är både trovärdig och “spelig”, och den vanligt förekommande leran är underbar att beskåda, då den deformeras dynamiskt av dina däck.

Som titeln antyder är snö och is två av de största nyheterna jämfört med föregångaren Mudrunner, och du hittar bägge på den andra av de tre öppna sandlådekartorna. Snön känns som snö och isen känns som is, och om du försöker ta dig an den här terrängen utan dubbdäck eller fyrhjulsdrift så kommer du snart ingenstans. Frihetskänslan är ändå stor då man kan (försöka) göra vad som helst när som helst, inklusive ge sig ut på upptäcktsfärder i en jeep, i jakten på övergivna fordon eller Assassin’s Creed-doftande utkikstorn med tillhörande pluppregn.

Snowrunner blir ändå utmattande i längden. Ibland stänger jag av spelet i ren frustration, bara för att återkomma en timme senare med omladdade batterier. Spelet både belönar och kräver tålamod, och min energinivå åker upp och ner som en jojo, vilket omöjliggör ett riktigt högt betyg. Det är upp till var och en att avgöra om man låter de dåliga dagarna på jobbet överskugga de bra, och för mig ligger de förstnämnda något, men bara något, i överkant.

Läs också: Intensivkurs: Simulatorer

Snowrunner – Recension Reviewed by - .
3.75

UTSLAG

75%
75%
Snowrunner både ger och tar, tills du inget har kvar.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar