facebook_pixel
Mafia II: Definitive Edition – Recension

Mafia II: Definitive Edition – Recension

Mafia II: Definitive Edition är en nyutgåva med bekymmer.

Mafia var världens bästa spel när det begav sig. Mafia II var det inte. Visst, upptrissade förväntningar och allt det där, men där Mafia var före sin tid när det släpptes 2002 var Mafia II snarare efter sin tid 2010, under ett tidevarv som redan hade idisslat sönder Grand Theft Auto IV och Gears of War.

Personligen var jag besviken på Mafia II. Det blir ofta så när man får en andra servering av något som smakade så gott för så länge sedan, men som nu stått alldeles för länge på diskbänken. Mafia II var aldrig undermåligt, absolut inte, men originalets magi var som bortblåst, och då hjälpe det inte att 2K Czech hade anammat ett högre tempo och mer modern spelmekanik. Ansåg jag då. Jag antar att jag har blivit lite blödig med åren.

Jag överraskas av hur mycket jag uppskattar Mafia II när jag återbesöker det, en evighet från alla orimliga förhoppningar. Berättelsen om småskurken Vito Scaletta och hans vapendragare Joe Barbaro är fortfarande engagerande, trots att karaktärsmodellerna verkligen inte ser lika bra ut som jag minns dem. Även röstskådespeleriet övertygar, likaså 2K Czech träffsäkra tolkning av 1940- och 1950-talets USA, och den licenserade musiken är allt som oftast fantastisk. Så det är synd att nyutgåvan inte getts den kärlek den förtjänar.

Läs också: Recension: Halo 2 Anniversary

I korthet

Vad är det?

En icke-definitiv version av ett engagerande gangsterdrama.

Utvecklare

Hangar 13

Utgivare

2K Games

Webb

mafiagame.com

Cirkapris

Pegi

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Mafia III

Grafikbuggarna är många, även om de sällan blir lika ohyggliga som den här.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slarvigt

Mafia II: Definitive Edition är tyvärr ett tekniskt hafsverk. Ångan som stiger upp ur kloakerna flimrar och objekt ploppar upp alldeles för nära min motorhuv, oavsett grafikinställningar. Karaktärers blickar riktas åt fel håll under mellansekvenser, AI:n springer i cirklar kring sig själv och till och med bildhastigheten hostar till ibland, även om det hör till ovanligheterna.

Jag kan ärligt talat inte avgöra vad som särskiljer denna version från originalreleasen (som jag spelade på Xbox 360 när det begav sig), förutom det faktum att allt dlc-material ingår redan från början, och att Vito Scaletta kan bära Mafia III-huvudrollen Lincoln Clays jacka. Mafia II: Definitive Edtion känns som något 2K Games beslöt sig för att rafsa ihop eftersom man ändå skulle göra en remake av det första Mafia (man kan förboka det rakt från huvudmenyn) för att hej varför inte. Och för att kunna sälja Mafia II till moderna konsoler, givetvis.

Dlc-materialet

Mafia II: Definitive Edition inkluderar även dlc-paketen The Betrayal of Jimmy, Jimmy’s Vendetta och Joe’s Adventures, men de tillför föga. De två förstnämnda paketen kretsar kring yrkesmördaren Jimmy och arkaddoftande uppdrag, som rakt igenom stinker fyllnadsmaterial på grund av bristande presentationsmässiga ambitioner. Joe’s Adventures är marginellt bättre, främst för att det faktiskt har några påkostade uppdrag med unika miljöer och en berättelsemässig koppling till huvudkampanjen, men även här används arkaduppdragen för att dryga ut speltiden på ett synnerligen osmickrande sätt.

Jimmy bär solglasögon för att dölja bristen på personlighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ändå spelvärt

De tekniska besvikelserna åsido fortsätter dock själva spelet övertyga mig om att jag var för hård mot det första gången. Speciellt en sekvens, som jag gillade redan 2010, sätter fingret på varför. Vito har kommit hem till Empire Bay efter en längre fängelsevistelse, och bjuds på en tur till den lokala bordellen av Joe och den nya bekantskapen Eddie Scarpa. Spriten och obsceniteterna flödar, men Vito lyckas hålla sig relativt nykter kvällen igenom.

När ekipaget väl sätter sig till rätta i Eddies herrgårdsvagn överrumplas de dock av en hemsk odör som visar sig tillhöra den numera avlidna Frankie Pots, inlåst i kärrans baklucka. Planerna ändras och färden bär till observatoriet, där Eddie redan har förberett ett hål i marken. Vitos hemkomst visade sig bli något helt annat än han hade föreställt sig.

Detta uppdrag innehåller ingen action, bara mellansekvenser, dialoger och bilkörande. Men när Eddie och Joe brister ut i gemensam skönsång efter avslutad begravning känns det som att allt faller på plats; det är detta Mafia II vill vara men alltför sällan är, inte en hektisk skottlossning på en bilskrot, utan snarare en karaktärsstudie av män som sjunkit så långt ner i mörkret att de inte längre minns hur solen ser ut.

Om du vill spela Mafia II igen så kan du lika gärna välja den här versionen, och eftersom spelet utgör en relativt blygsam tidsinvestering jämfört med dagens live service-giganter kan det även visa sig bli en hit bland nykomlingar. Förvänta dig inte bara för mycket av tekniken och presentationen, och ha spelets ålder i åtanke; mekanik och teknik åldras, men välskrivna karaktärsporträtt gör det fortfarande värt att stå ut med ett och annat snedsteg.

Läs också: Recension: Deep Rock Galactic

Mafia II: Definitive Edition – Recension Reviewed by - .
3.65

UTSLAG

73%
73%
En engagerande berättelse förblir en engagerande berättelse, tekniska grodor till trots.

Om skribenten

Benny Holmström

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Liknande artiklar