facebook_pixel
The Procession to Calvary – Recension

The Procession to Calvary – Recension

 Med den charmerande komedin The Procession to Calvary befäster sig Joe Richardson som en av samtidens främsta spelkomiker.

The Procession to Calvary börjar med en blodig sekvens där en kvinna hugger ihjäl diverse figurer. Det är dock förbannat komiskt, snarare än actionfyllt eller obehagligt. Offren skriker i plågor, och jag bara skrattar åt de stackars kräken. Allt är nämligen så hysteriskt gestaltat att det inte går annat än att falla för charmen från första bildrutan.

Precis som i hans förra spel, det fenomenala Four Last Things, har Joe Richardson använt sig exklusivt av klassiska konstverk för både karaktärer och bakgrunder. Det hela har så klart en distinkt Monty Python-känsla, men Richardsons skapelse är står helt på egna ben.

Det här är en säregen värld av galenskap som vid första anblick kanske framstår som ett sammelsurium av nonsens, men som faktiskt har en del kommentarer kring klassisk filosofi och teologi. Ibland. Mestadels är det bara roligt.

Läs också: Doom Eternal är ett av årets bästa spel redan nu

I korthet:

Vad är det?

En väldigt egensinnig och förbannat rolig äventyrskomedi, som gör stor humor av stor konst.

Utvecklare

Joe Richardson

Utgivare

Joe Richardson

Webb

joerichardson.games/theprocession/

PEGI

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Four Last Things

Du behöver inte ha koll på konstförlagorna för att fatta spelet.

Helig humor

Intrigen är väldigt simpel, även om den grenar ut sig i diverse absurda sidospår. Du spelar en helig krigare som, nu när stridigheterna är över, inte längre får döda folk. Det är så klart oacceptabelt. Således frågar du den nya härskaren Immortal Joe (som råkar vara protagonisiten från Four Last Things) om det inte finns någon du kan få dräpa i alla fall lite grand.

Ditt mordiska mål blir således att leta reda på, och döda, Heavenly Peter. På vägen dit måste du lösa passande fåniga pussel, och prata med allsköns galningar. Någon säljer souvenirer från korsfästelser, en annan skryter om sin väldigt stora nyckel, och en tredje tar en tupplur i en grav. Det finns idioter för alla smaker i den här världen, ungefär som på riktigt. Och du är en av de här idioterna, för huvudkaraktären är kanske den mest bisarra karaktären av allihop.

Jag får aldrig riktigt nog av sättet man kan klappa till i princip alla man möter, eller sättet hon sjunger med så fort man försöker tala med nån av spelets alla musiker. Just det sistnämnda var ett inslag även i föregångaren, men det är fortfarande lika roligt.

Pusslen varierar i svårighetsgrad, men ligger överlag på en bra nivå – nånstans mitt emellan galenskap och logik. Då och då kan du, om du tröttnar, strunta i vissa pussel och istället dra ditt svärd och döda den som står i din väg. Detta får dock konsekvenser senare, något spelet varnar dig för. Det ger spelet ett överraskande omspelsvärde, om inte annat.

Det är svårt att förklara varför något är roligt, och du behöver verkligen spela The Procession to Calvary för att förstå varför det är så förbannat underhållande. Ge det en chans, du behöver inte bry dig ett skit om konst för att uppskatta det underbart vanvördiga sätt spelet använder sig av flera hundra år gamla klassiska verk. Det enda du behöver är ett sinne för humor.

Läs också: Bästa Bannerlord II-moddarna

Yikes var ordet.

The Procession to Calvary – Recension Reviewed by - .
4.35

Review Overview

87%
87%
Inte alltid så fokuserat, men alltid förbannat roligt. En fantastisk komedi, inte minst i påsktider.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar