facebook_pixel
Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

Spelen

I takt med att min trupp blir allt mer samspelt, och börjar klättra uppåt i tabellen, så får jag mer tid över att gotta ner mig i spelutbudet. Tydligen är Final Fantasy VII en stor grej den här hösten. Jag har svårt att se att det kommer att bli någon ihållande klassiker. Rollspel är ju bäst på pc, det vet alla. Jag kommer att ge spelet en chans när det portas till dator nästa år (1998, alltså), men jag tror inte att någon kommer att snacka om det här spelet, om en grupp sprethåriga typer med Karl-Alfred-armar, år 2020, liksom. Inte en chans. Dessutom är ju nyligen släppta Fallout bättre, och den serien kommer aldrig att övergå till småful 3D.

En annan rollspelsgigant är Ultima Online. Tyvärr har jag ett jobb, och har helt enkelt inte tid att skaffa mig ett alternativt liv i det här enorma onlinespelet. Jag tror inte att mmorpg kommer att bli någon succé i längden. Det är en trend som kommer att försvinna. Folk kommer inte att ha tid, och alla är väl lika osociala som jag, och föredrar att spela själva? Det här med internet, det är en fluga. Tro mig.

Build-motorn, däremot, är framtiden. I år har vi fått Blood och Shadow Warrior, så framtiden är ljus för den här 3D-motorn. Jag tror definitivt inte att vi kommer att behöva vänta till typ 2019 innan vi får ett nytt bra build-spel. Inte alls.

Okej, nog med det slitna skämtet nu. 1997 är ett bra spelår, inte minst för lite udda koncept och spel med säregen estetik. Det tokigt underskattade MDK är fantastiskt, men säljer inte alls så bra som det borde. Inte heller det stiliserade och komplexa mordmysteriet The Last Express gör något större avtryck på säljlistorna, trots fantastiska recensioner. Lucasarts försöker sig på förstapersonsaction med sitt serietidningsaktiga Outlaws, som definitivt har sina poänger. Kanske inte något som kommer att åldras superväl, men 1997 är det hett.

På svenskfronten har vi ett strategispel i from av Svea Rike, och framför allt en förbisedd racingjuvel i det oemotståndligt charmerande Ignition. Förmodligen det bilspel jag spelat allra mest på en DOS-dator. Helt klart bättre än det också roliga, men vingliga, Big Red Racing från 1995.

Grand Theft Auto släpps i oktober, och orsakar viss uppståndelse då du spelar som en skurk och kan meja ner oskyldiga fotgängare till höger och vänster. Det lär bli en uppföljare eller två vad det lider. Det finns ju i alla fall en gnutta potential i konceptet.

För strategifantasterna har vi Total Annihilation, och framför allt det försenade men underbara Dungeon Keeper. Bullfrog har definitivt framtiden för sig. Eftersom de är uppköpta av Electronic Arts borde de ha sitt på det torra och slippa oroa sig över nedläggningshot. Japp, jag skrev att jag tänkte sluta med det här slitna skämtet men jag kan inte låta bli. Det är som en sjukdom. Men så är det att leva på 90-talet. Allt är ironiskt, hela tiden.

Två personliga favoriter är äventyren The Curse of Monkey Island, som delar fansen i två läger med sin nya estetik och lättsammare ton, och superatmosfäriska Blade Runner. Två framtida klassiker, utan tvekan. Och den här gången säger jag det helt utan 90-tals-ironi.

Det finns så mycket att spela att jag seriöst funderar på att sluta mitt tränarjobb. I alla fall tills det börjar gå bra. Manchester United tappar lite, medan Arsenal knappar in. Vid årsskiftet skiljer det ”bara” tio poäng upp till toppen.

Filmerna

Spel är inte allt, förstås. Det finns ju film också. Som Spiceworld. Jag såg den aldrig första gången jag genomlevde 90-talet. Inte den här gången heller. Jag hör dock Spice Girls på radio mer eller mindre konstant, så jag får min dos kryddiga britter ändå. Tro mig.

De svenska filmmakarna har anammat 90-talsmörkret med öppna armar. För att vara ett så ironiskt årtionde är det också uppseendeväckande pretentiöst. Daniel Fridells knarkdrama Under ytan är välmenande, men knappast ett mästerverk. Short Cuts-varianten Tic-Tac är bättre, men även den är nog mest rolig som tidsdokument i framtiden. Men här och nu – hösten 1997 – är den himla effektiv. Det görs också cirka tre tusen Beck-filmer. Orka. Vi bjuds också på svensk splatter i Evil Ed. Om du aldrig hört talas om den… tja, se den? Antar jag? Det finns inte riktigt något som liknar den i svensk filmhistoria. I alla fall inte som jag kan komma på.

Det har varit några bra år för Nick Cage, och därmed även för filmälskare. Först en Oscar för Leaving Las Vegas, sedan stor actionstjärna i The Rock, och under 1997 släppte han ifrån sig de absurda actionspektaklen Con Air och Face/Off. Klart jag passar på att se dem på bio – igen.

Con Air har ju ett av de bästa exemplen på galet Cage-hår, och den som kom på konceptet med att låta Johnny T och Nicky C byta ansikte och överspela med varandras manér – den jäveln är ett geni. Face/Off är hysterisk, men just därför väldigt underhållande. Det kan te sig märkligt nu, men det fanns inte mindre än två epoker när John Travolta var cool, på 70-talet och mitten av 90-talet. Ack, den förgängligheten.

Inget år utan kalkoner, och en av de allra värsta är så klart Mortal Kombat: Annihilation, som helt saknar den första filmens fåniga b-charm. Allra värst/bäst är dock Batman & Robin. Jag såg den först med min bror. Så vi upprepar det igen. Om inget annat så bara för att skrämma de enda andra biobesökarna i lokalen – två pojkar i tolvårsåldern, som sitter längst bak på de där dubbelsätena för hånglande tonåringar. Jag vänder mig mot dem och säger: ”Jaså ni har också fått hångelsäten? Vad trevligt!” Precis som väntat flyttar de genast på sig och sätter sig längst fram, ute på en kant. Så långt från mig och brorsan som möjligt. Och precis som förra gången är filmen något av det mest obegripligt usla i filmväg jag någonsin sett. En gnällig Robin, en stentrist Batman och en hysteriskt malplacerad Arnold Schwarzenegger – som dock verkar vara den enda som faktiskt anstränger sig. Till ingen nytta, men ändå.

Det femte elementet såg jag på bio när det begav sig, så jag passar på att göra det igen. Om jag ska vara ärlig fattar jag inte riktigt grejen. Det märks att Luc Besson skrev manuset som tonåring, ärligt talat. Och jag förstår de som verkligen roas av den överdrivna estetiken och tonen, och den har definitivt sina stunder – men oftast är det mest högljudda men väldigt tomma tunnor som skramlar i grälla färger. Chris Tucker är mycket roligare i Rush Hour, men den existerar ju inte ens ännu. Plus för Gary Oldmans bisarra Hitler-frilla, dock.

Tarantinos Jackie Brown ses lite som en besvikelse när den går upp på bio. Jag tippar att den kommer att få upprättelse med tiden, i alla fall hos en viss skara fans. Mer lågmäld än Pulp Fiction, så de som väntar sig samma färgstarka spektakel kanske blir besvikna på den här sagan, som har ett par av de mest sympatiska karaktärerna Tarantino någonsin skrivit i Robert Forsters Max och Pam Griers titelkaraktär.

Andra minnesvärda filmer var Dante’s Peak (inte världens bästa film, direkt, men effekterna är fenomenala, och lär stå sig även om tjugo år), Allt eller inget (brittisk feelgood), Cop Land (Stallone återtar lite värdighet efter tråkiga kalkoner som Specialisten, Daylight och Judge Dredd), och… öh, Anaconda? Nej, stryk den där sista. Den är bara kass, och lär definitivt inte få några uppföljare. Särskilt inga med David Hasselhoff.

En av årets bästa filmer var annars Ang Lees The Ice Storm, där Ellen Ripley, Otto, Frodo och Spindelmannen hade grav 70-talsångest.

En liten film vid namn Titanic släpptes också, om någon nu minns den.

Musiken

Bästa sättet att träna sitt fotbollslag, är till musik. Och helst inte till E-Type, då – ett vanligt återkommande inslag i gym här på 90-talet. Nej, för mitt lag är det kvalitetsmusik som gäller. Och med kvalitetsmusik menar jag förstås musik som jag gillar. Om Bergkamp, Ljungberg eller mustasch-mannen Seaman har invändningar kan de gott ta ett långt samtal med min handflata. Det är jag som är den verklige stjärnan i det här lagbygget, trots allt. Det är jag som kan förutse framtiden. Typ.

Primal Screams Vanishing Point snurrar friskt på våra träningar under hösten, tillsammans med bland annat , Wu Tang Clan, The Charlatans, Daft Punk, Jurassic 5, Chemical Brothers, Blurs Song 2 och Geto Boys Still (släppt 1996, men skit i det), som du kanske känner igen från förbisedda komedin Office Space, som inte släpps än på ett par år. Vissa skulle nog ifrågasätta mitt val av träningsmusik, men man kan inte argumentera med resultat. Ju mer jag lyssnar på Kowalski och Star, desto fler mål öser Bergkamp och Henry in. Det här är empiriska fakta. Dessutom lyckas jag värva Nesta för en snorbillig slant. Förmodligen för att även han vill lyssna på bra musik om dagarna.

Några i laget är förstås kättare. Brolin har erkänt usel musiksmak, och sprider dålig stämning i omklädningsrummet med sina jävla blandband som han spelat in från radio. Inte sällan hör man början och slutet på Kent Finells presentationer av låtarna.

Brolins bidrag till vår kulturella berikning är bland annat:

Paradisio – Bailando

Puff Daddy – I’ll be Missing You

Hanson – Mmmbop

Cue – Burning

Aqua – Barbie Girl

Bloodhound Gang – Fire Water Burn

Magnus Uggla – Kung för en dag

Och diverse dret med Savage Garden och E-Type.

Det stora britpop-väldet håller i sig, även om det nu snart ska dö ut. Oasis vet det inte än, men det är de som dragit ut proppen med sin uppblåsta, överlånga och halvt olyssningsbara Be here now, som inte når upp till knäskålarna på varken Definitely Maybe eller Morning Glory. Kritikerna är dock lyriska – till en början. Håkan Steen ger Be here now maxbetyg i Aftonbladet, men några veckor senare gör han avbön i en krönika där han erkänner att han sveptes med i hypen, och att skivan inte alls är så himla bra. Jag sveptes också med, första gången. Men inte nu. Jag skippar både Oasis, Verves och Suedes radiohits den här gången. De håller inte – inte ens för tidsresenärer.

På svenskfronten är det 90-talsindie som gäller fortfarande. This Perfect Day, Wannadies och Kent släpper alla skivor under året. Inget fel på dem, men vill jag ha bra gitarrpop så vänder jag mig nog hellre till Teenage Fanclub, med sin Songs from Northern Britain, eller Radioheads Ok Computer.

Andra artister som förtjänar att nämnas av olika (antingen positiva eller negativa) skäl är: Eagle Eye Cherry, Backstreet Boys, Spice Girls, Blond (som vann melodifestivalen), Weezer, Jumper med sitt jävla tapetklister, No Doubt, Skunk Anansie, Brainpool, Foo Fighters, Martins astöntiga Rymdraket och, förstås, anarkisterna Chumbawumba med sin gifta radiohit Tubthumping. Jag vill också gärna nämna REM:s underskattade New Adventures in Hi-Fi. Grådaskig, jobbig och deprimerande, visst, men jag älskar den just därför.

Och när man behöver pigga upp sig finns ju alltid Geto Boys hysteriskt överdrivna gangsta-fasoner.

Nytt år 1998

När Margaretha Krook för första året läser Nyårsklockan, efter Jarl Kulles död 1996, är det dags för mig att ta lite semester. Jag har ett helt nytt år att förbereda mig för. 1998 minns jag inte nödvändigtvis med supermycket värme, men kanske har mitt minne fel. Och dessutom har vi en liga att vinna. Kan Brolin ta en plats i laget trots sitt idoga Bailando-lyssnande? Kan Ljungberg utvecklas till den stjärna han har potential att bli? Kommer jag att få behålla jobbet säsongen ut? Går det att slå hål på Manchester Uniteds sjuka lagbygge?

Nå, det ger sig tids nog. Tid är en relativ term, trots allt. I alla fall för oss tidsresenärer. Häng gärna med även nästa gång, och ge gärna tips på sådant jag kan ha missat på min exposé i 90-talet. Jag kan ju inte skriva om allt jag ser och hör och gör, men kanske har jag missat något fullständigt knasviktigt som bara måste tas upp i framtida delar av den här serien? Spelare jag verkligen borde värva? Skivor jag måste lyssna på? Filmer jag ska se? Spel jag kanske inte spelat? Ropa i så fall tillräckligt högt så att jag kan höra er genom tid och rum.

Här och nu är det en tyst och kall vintermorgon, första januari 1998. Det är en konstig känsla. Kanske döljer det sig en stor insikt i den här snöiga tystnaden? I så fall får jag aldrig veta den, för där kommer Brolin med sin jävla bergsprängare igen. Han skrålar med i Christer Sandelins Jag lever nu.

Det här är mitt liv nu.

Läs också: Streets of Rage 4 är snart här – som sagt, 90-talet är tillbaka

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar