facebook_pixel
Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

Vi återvänder till 1997, spelar Championship Manager 2 (och en massa andra spel) och återupplever ett märkligt årtionde med tjugo år av efterklokhet i bagaget.

Det här är konstiga tider, av en satans massa anledningar. Då kan det vara tröstandet att blicka bakåt till vad som i efterhand framstår som simplare tider (även om det faktiskt inte alls var det, där och då). Nog kan man kosta på sig att gotta sig i lite nostalgi när samtiden är lite för jobbig, skränig och orolig.

Så jag bestämde mig för att uppfinna en virtuell tidsmaskin, åka tillbaka till 90-talet och leva där istället. Premissen är att jag anländer hösten 1997, och tänker passa på att återuppleva det nöjesutbud som var hett på tapeten ungefär vid den tiden. För att försörja mig tar jag jobb som fotbollstränare i Arsenal, genom Championship Manager 97/98. Målet är att med efterklokheten som ledsagare snappa upp unga, framtida stjärnor och skapa ett smärre superlag. Ett utmärkt substitut nu när våra samtida fotbollsligor och mästerskap är inställda. Låt oss spela fantasiboll med gamla bekanta namn från en svunnen tid, istället.

Min fritid mellan matcher och spelaköp tänkte jag fylla med film, musik, aktuella händelser och så klart spel. Massor med spel. Yla gärna genom tid och rum om jag missar något viktigt, så kanske jag hinner ta tag i det i nästa del av den här textserien.

Första sidan handlar mycket om fotboll och Championship Man… jag menar mitt väldigt riktiga tränarjobb. Sida två dyker ner i årets popkulturutbud, med allt vad det innebar av musik, film och spel. Så om du hatar fotboll, läs sida två åtminstone.

Nog om det nu. Det är dags att festa som om det vore 1997. Igen.

Del 1 – Hösten 1997

För att bygga det där superlaget med Arsenal måste jag först göra mig av med diverse gamlingar och ungdomar som aldrig kommer att bli några stora stjärnor. Det känns måhända taskigt att komma in som ny tränare i en gemenskap och börja sälja folk som om de vore vandrande kötthögar. Men nu har vi ju inte rest tillbaka i tiden för att skaffa vänner. Spelare som Lukic, Wicks, Griggs och Anelka måste väck. Det sistnämnda namnet kanske höjer ett och annat ögonbryn, men min efterklokhet gäller inte bara vår verklighet, utan även den specifika verklighet som just Championship Manager 2 bjuder på – och där blir Anelka ytterst sällan något mer än en högst medioker truppspelare.

Efter att ha lyckats rea ut några skruttgubbar och valpiga ynglingar lägger jag snabbt bud på några svenskar. Thomas Brolin är kontraktslös och ansluter sig gratis, för en minimal lön. Brolin, tänker kanske ni, han var väl en föredetting redan då? Inte i det här alternativa 90-talet. Han är en väldigt användbar offensiv mittfältare. Dock måste man sälja honom innan han börjar umgås med Dr Alban och Björn Borg och spelar in Sveriges genom tiderna sämsta poplåt – Alla vi. Det är kroniskt rött kort på sån skit. Med andra ord måste Brolin säljas vidare innan 1999, när låtjäveln kommer att släppas. Det står skrivet i stjärnorna, och tragedin är oundviklig.

Fredrik Ljungberg är blott tjugo år och spelar fortfarande i Halmstad. Jag köper loss honom för en spottstyver. Andra svenskar på min radar är Jesper Blomqvist och spelets… jag menar dåtidens mest användbara truppspelare – Nicklas Alexandersson, som kan spelar på alla positioner utom som målis.

Det finns dock större fiskar att sno i den digitala retrosjön. Ett av mina första köp blir en ung, billig Ruud van Nistelrooy för under en miljon pund. Nu vet jag ju att han blir en rätt outhärdlig diva i framtiden, men då kan jag om inte annat tjäna en hacka på att sälja honom. Jag är ändå ganska nöjd med att ha fått i en potentiell superstjärna för nästan inga pengar. I alla fall tills han faktiskt får spela.

Ruud spelar sopigt i första matchen, och bryter benet i sin andra. Han är förmodligen borta hela säsongen. Med lite tur kan han spela några matcher mot slutet, men det återstår att se. Men jag gråter inte över spilld Ruud, för jag lyckades köpa Totti från Roma för en försumbar summa. Känns direkt fel, men samtidigt så rätt.

På målvaktssidan är David Seaman stabil, men gammal. John Lukic är ännu äldre, och Alex Manninger inget framtidsnamn alls. Istället köper jag in en tonårig Gianluigi Buffon. Det första jag gör är dock att skälla ut honom för att han får mig att känna mig så sjukt gammal. Det är bisarrt att se en 19-årig Buffon, den kanske mest legendariska av alla italienska veteranmålisar. Kanske borde jag inte ha skällt på honom, dock, för det första som händer i hans första match är att han får rött kort efter två spelade minuter. Ingen vidare öppning.

Apropå veteraner försöker jag även att uppvakta Romario, men något italienskt lag hinner före. Andrij Sjevtjenko snor Tottenham mitt framför mina ögon. Men Sol Campbell lämnar in transferansökan, så jag passar på att värva honom från konkurrenten.

Jag har inte obegränsat med pengar, så jag försöker värva billigt och sälja dyrt, och det går över förväntan. Spelmässigt, däremot, går det inte alls lika bra. Först i den femte matchen får vi vår första vinst, efter två förluster och två oavgjorda.

Bland konkurrenterna storspelar både Tottenham, vars gammelgubbe Klinsmann öser in mål. I Manchester United spelar varenda jävel suveränt, vilket inte är så konstigt med tanke på laget de förfogar över – Scholes, Giggs, Schmeichel, Solskjaer, Keane, Beckham, båda Neville, och så vidare.

Efter några ytterligare köp börjar en kärntrupp forma sig för mig. Adams är konstant skadad, så istället är Keown och Sol Campbell stabilt mittbackspar. På mitten är det Vieira som regerar, ömsom med Parlour, ömsom med de billigt värvade Juan Veron och Pavel Nedved. Ljungberg och Brolin spelar också en hel del, men det är Jesper Blomqvist som är den stora svensken under hösten, på vänsterkanten. Overmars styr över högerkanten. På topp är det så klart Bergkamp som öser in flest mål, tillsammans med en viss Henry – som är mitt klart dyraste förvärv hittills. Jag fick lägga bud säkert 30-40 gånger innan han till slut gick med på att ens snacka kontrakt. Det är inte helt lätt att få folk att vilja gå till Arsenal denna hösten 1997. Min taktik att tjata och nöta ner folks motståndsförmåga verkar dock fungera. Förr eller senare, i ett svagt ögonblick, säger de ja.

Utöver dessa har jag också värvar väldigt unga Frank Lampard och Rio Ferdinand, samt en blott 16-årig Esteban Cambiasso för en minimal peng. Det börjar kännas som ett lag för framtiden. Om de nu bara kan få igång spelet under hösten, så att jag inte får sparken långt före spelarna når sin potential. Många gamla favoriter får lämna, som Dixon, Winterburn och Bould. Det här är framtidslaget, trots allt.

Jag spelar med ett klassisk 4-4-2-upplägg. Utöver det finns inte supermycket att göra. Fotbollsträning var väldigt begränsad på 90-talet. Bara skaffa spelare, sätt ut dem på planen och kör. De fick inte ens ha sina egna tröjnummer. Tydligen.

Den här hösten är spelet som sagt skakigt, och än så länge känner vi oss mest fram. Trots det ser det ut som om vi kan komma att utmana om titeln om vi bara hittar formen, och Manchester United tappar sin. Vi kommer att få anledning att gräva ner oss mer i detaljer kring både laget och enskilda spelare längre fram. Men ett steg i taget. Just nu handlar det om att få upp styrfart, och om att ta de först stapplande stegen mot något större.

Allra helst vill jag ju så klart bara ha Bayern Münchens Thomas Strunz i laget, så att jag kan skrika hans namn på en presskonferens. Men av någon anledning vill inte Trapattoni sälja honom. Förmodligen för att han själv vill skrika på stackars Strunz.

Läs om 1997 års utbud av spel, musik och film på nästa sida.

Läs också: Resident Evil 3 – 90-talet fortsätter att göra comeback

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar