facebook_pixel
Gears Tactics – Recension

Gears Tactics – Recension

Gears Tactics visar att den klassiska actionseriens midjehöga skydd och taktiska skjutande funkar utmärkt i en strategimall.

Få saker kan hjälpa en ur knipor som en inbyggd motorsåg i ett automatvapen. Jag är i princip omringad, och hinner bara göra en sak till innan fienderna slår tillbaka. Naturligtvis väljer jag att såga itu närmsta stackare. Detta motiverar uppenbarligen mina uppenbarligen psykotiska kompanjoner, och ger dem orken att skjuta en extra gång. När krutröken lagt sig är alla fiender döda.

Mitt kungarike för en motorsåg, hade Shakespeare kunnat skriva. Om han hade spelat Gears Tactics. Nu finns det förstås fler taktiska val som gör stor skillnad i det här spelet – men det är den berömda motorsågen som sticker ut mest redan från början i den här lyckade omvandlingen av en actionserie till ett strategiskt sidospår i XCOM-stil.

Gears Tactics är ett turordningsbaserat strategispel som till skillnad från många andra i genren lutar sig mot ett linjärt, storyfokuserat upplägg. Du betar av bana efter bana, och i slutet av var och en av de tre akterna möter du en stor boss som kräver att du lär dig dess mönster för att du ska ha en chans. I allt väsentligt är detta en väldigt trogen omvandling av actionserien. Fans av serien bör känna igen sig, bara att allt är utzoomat till ett taktiskt perspektiv.

Läs också: Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

I korthet

Vad är det?

Gears-universumet får en köttig och påkostad strategisk make-over.

Utvecklare

Splash Damage, The Coalition

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

gearstactics.com

Cirkapris

700kr

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Jagged Alliance 2

Nej, du får inte ta med den hem och ha den som husdjur.

Hjältar och kanonmat

Storyn kretsar kring Ukkon, en haltande locust-fuling i påve-kläder som skapar livsfarliga mutanter för glatta livet. Han gör det med hjälp av en substans kallad ”imulsion”, och uppdraget att stoppa honom landar på den typiske Gears-hjälten Diaz (stor, fyrkantig, inte mycket till personlighet). Diaz är dock inte ensam, utan får också hjälp av mustasch-veteranen Redburn, prickskytten Dorn och civilisten Reyna – plus då en uppsjö av slumpgenererade soldater som inte ingår aktivt i berättelsen och därför tillåts dö i strid.
Det hela är väldigt Star Trek-likt, med viktiga huvudpersoner som inte kan dö – omgivna av stackare i röda tröjor som alltid riskerar att dö på fruktansvärda sätt. Precis som i XCOM kan du döpa de här slumpade soldaterna och anpassa deras utseenden som du vill, så att även de känns mer personliga. Men huvudfokus i spelet ligger på storykaraktärerna.
Med andra ord ligger Gears Tactics lite mitt emellan XCOM och Jagged Alliance, med både slumpade enheter och fasta karaktärer med egna personligheter. Det är en kompromiss som fungerar ganska bra, om än inte perfekt. Men mer om det senare.

Bomber och granater

Under kampanjens gång får dina soldater mer erfarenhet och låser upp nya förmågor. Du hittar även lootlådor (inga mikrotransaktioner, som tur är) med utrustning och vapendelar som du kan utsmycka dina favoriter med. Det kan vara allt från rustningar som ger mer skydd, extra ammunition, eller kortare cooldown på vissa färdigheter.
Just det sistnämnda är oerhört viktigt i Gears Tactics. Kanske allra viktigast, mer så än motorsågen, är granaterna. Alla klasser (det finns fem olika – heavy, sniper, support, scout och vanguard – alla med sina olika vapen och förmågor) kan bära granater. Du kan välja mellan helande granater och en betydligt mer användbar explosiv variant. Det är det enda som kan stänga igen de hål som dyker upp ibland, och som locust väller upp ur.

En stor del av spelet handlar om defensiva taktiker – allra främst genom overwatch-förmågan. Du har i regel tre poäng per enhet och omgång att spendera på rörelser och attacker. Om du trycker overwatch direkt på en enhet, så får den inte mindre än tre skott mot potentiella anfallare. Potentiellt fler, då det finns sätt att få bonuschanser. Det är helt i linje med grundseriens ofta ganska avvaktande action, där det gäller att försvara sig och utnyttja motståndarnas misstag mot dem. Grejen är bara att även fienden älskar overwatch, så resultatet blir ett ofta ganska intensivt ställningskrig.

Karaktärsmord

Jag hade dock gärna sett att ens karaktärer gick upp i nivå snabbare. Det tar väldigt lång tid att få upp en egenskapad favorit som hängt med från början i vettig nivå. I regel är det lättare att bara anlita nya, höglevlade enheter som ersätter trotjänarna. Det är lite trist, och det påminner lite om just Jagged Alliance. I det spelet blir dina första, billigare legosoldater utkonkurrerade av de dyrare och bättre varianterna under spelets gång.

De sämre karaktärerna blir för all del bättre med tiden, men inte snabbt nog, så det är alltid bäst att byta ut de billigaste mot mer kompetenta enheter när du har råd. Men i Jagged Alliance får du åtminstone nya personligheter att leka med. I Gears Tactics byter du ut en slumpad karaktär mot en annan, och det blir väldigt opersonligt. Storykaraktärerna måste du använda för det allra mesta, så de hänger med bättre i nivå – och med tiden fäster jag mig lite vid dem, även om de inte är så spännande skrivna.
En annan brist med spelet är det linjära upplägget, som inte direkt lockar till omspel. Särskilt som de olika uppdragstyperna snabbt blir väldigt bekanta. Ibland räddar du soldater, andra gånger ska du sabotera något eller skaffa mer utrustning. Spelet tog ungefär 30 timmar för mig att klara, och det kändes ganska lagom.

Gears Tactics är ett påkostat och brutalt strategispel som fångar tonen och känslan i huvudserien på ett bra sätt. Det är mestadels riktigt underhållande så länge det varar, även om det hade mått bra av lite mer omväxling. Det finns en väldigt gedigen grund här, så jag hoppas att de bygger vidare på den och låter det här sidospåret veckla ut sig till sin egen serie. Om så bara för att ge mig fler tillfällen att såga locust i små, köttiga bitar.

Läs också: XCOM: Chimera Squad – Recension

Sluta sjåpa dig, det är bara ett köttsår!

 

Genrevägrare

Gears of War som strategi funkar ju fint. Men tvärtom, då? Här är tre exempel på spelserier som gått från strategi till någon annan genre.

XCOM: Interceptor

En ganska oväntad titel som låter oss möta hotet från yttre rymden i rollen som piloter. En lättsam flygsimulator med betoning på action, och vissa strategiska inslag. Det var kanske inte vad seriens fans längtade efter, men det var förvånansvärt bra. Fungerar sisådär på moderna system, tyvärr.

Command and Conquer: Renegade

Idén lät så jävla cool på pappret. I alla fall när vi först hörde talas om konceptet, när det begav sig. Tänk att få se alla de ikoniska enheterna och strida med dem på nära håll. När Renegade väl släpptes var det bara ett rätt mediokert actionspel i tredjeperson som snabbt glömdes bort.

Warcraft Adventures

Det smått legendariska nedlagda peka- och klicka-spelet var först med att berätta historien om Thrall. En berättelse som vi senare skulle komma att få i Warcraft 3 istället. Även om det lades ner så finns det att ladda ner och spela för den som vill. Det är en fascinerande bit spelhistoria, om inget annat. Läs mer om spelet här.

Gears Tactics – Recension Reviewed by - .
4.05

Utslag

81%
81%
Ett lyckat genrebyte från action till strategi, och förhoppningsvis början på ett längre sidospår.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar