facebook_pixel
En parvels memoarer – del 4

En parvels memoarer – del 4

Det säregna äventyrsspelet The Longing utspelar sig över 400 dagar, i realtid. Det är ett spel om ensamhet och väntan, och om utforskande förstås. I huvudrollen ser vi en liten figur som kallas för en ”skugga”. Vi väljer att kalla honom parveln, för det är vad han är. Det här är del fyra av parvelns memoarer, där vi får följa vad som händer under spelets gång (baserat på direkta citat från spelet, och dramatiseringar av det som händer, och inte händer).

Läs också: Spelresan: Del 1 – Hösten 1997

Dag 40

Jag har vilat. Länge.
Imorgon ska jag utforska världen utanför mitt bo, igen.

 

Dag 41

Vilan är slut.

Idag hittade jag en vän. Vi pratade länge om mörker, fukt, mossa och hur lätt det är att gå vilse i förvillande likartade grottgångar. Jag berättade om hemligheter jag inte ens erkänner för mig själv, och som jag inte vågat skriva i den här boken. Jag pratade och pratade så att jag fick ont i halsen. Sista timmen var jag hes, men du lyssnade ändå. Min vän.

Jag är rädd att detta är min tid på jorden. Att min livstid är de dagar när min herre sover, och när han vaknar är jag slut. Då tar han över igen, och jag återgår till att bli en skugga.

Det är inte det att det känns som för kort tid. Tvärtom. Det är att jag inte är beredd. I allt väsentligt är jag ett spädbarn. Jag måste lära mig gå innan jag kan göra några avancerade konster. Men det är svårt.

Jag vet inte hur jag ska göra det mesta av tiden. Jag vet inte hur jag ska bli en bättre parvel.
Och jag vet inte om det spelar någon som helst roll i längden, vad jag än gör.
Allt detta berättade jag för dig.

Sedan använde jag ditt nät som klätterrep. Det gick sönder, och du blev nog arg. Du sade inget, förstås. Du bara använde dina åtta ben för att springa bort ur räckhåll från mig, och börja spinna på ett nytt nät. Du kanske hatar mig nu. Jag kommer tillbaka när ditt nya nät är färdigt. Kanske kan jag klättra upp till dig då. Så kan vi bli sams igen?

Till dess, ensamhet.

 

Dag 45

Jag hittade en bit av ett instrument. Plötsligt fick jag en så överväldigande lust att lära mig spela musik. Musik är ett bättre sätt att tala med mig själv. Och jag kanske kan spela lite för min lilla vän. Kanske hon hatar mig mindre då. Jag antar att det är en hon, av någon anledning.

Hela dagen har jag letat fler instrumentbitar, och jag tror faktiskt att jag har alla nu. Egentligen borde jag ha plockat mossa och träbitar för att bygga mig den där sängen. Men allt jag kan tänka på nu är musik. Tystnaden är så fruktansvärt högljudd – jag måste få tyst på den.

 

Dag 46

Jag har skruvat ihop mitt märkliga lilla instrument, och blåst i det i timmar nu. Det är inte riktigt som jag tänkt mig. Istället är det precis som med orden, det är smått omöjligt att hitta rätt variant för att verkligen sätta fingret på vad jag menar.

Jag hittar inte rätt toner. Det låter skit, ärligt talat. Superskit. Om jag säger något alls med den här kakafonin, så är det att det låter superskit.

Jag vägrar ge upp. Det må ta lång tid, men jag ska blåsa i det här otyget tills det låter som jag vill att det ska göra. Tills grottorna ekar av musik, snarare än huvudvärksframkallande oljud.
Men just nu tar jag hellre oljud än en klaustrofobisk, kvävande tystnad.

Vad som helst utom det.

Läs också: En parvels memoarer: Del 1, Del 2, Del 3

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar