facebook_pixel
En parvels memoarer – del 2

En parvels memoarer – del 2

Det säregna äventyrsspelet The Longing utspelar sig över 400 dagar, i realtid. Det är ett spel om ensamhet och väntan, och om utforskande förstås. I huvudrollen ser vi en liten figur som kallas för en ”skugga”. Vi väljer att kalla honom parveln, för det är vad han är. Det här är del två av parvelns memoarer, där vi får följa vad som händer under spelets gång (baserat på direkta citat från spelet, och dramatiseringar av det som händer, och inte händer). Du finner första delen här.

Dag 8

Igår satt jag hela dagen och stirrade rakt fram. Jag reste inte på mig idag heller. Det finns ingen ork. Utan någon som ger mig vägledning är det så fruktansvärt svårt att ta mig något för.
Undrar om det finns fler parvlar där ute som känner likadant.

Dag 10

Nu har jag suttit i snart fyra dygn. Igår läste jag en poesibok. Osäker på om den sade något om mig och min grotta. Och den var snabbt avklarad. Moby Dick räckte åtminstone flera dagar.
Jag rörde mig inte mycket idag heller. Jag gick från fåtöljen bort till bordet och målade en clown. Den blev så där, men jag hängde den på väggen ändå. Jag har slut på papper och kan inte göra ett nytt försök.

Snart måste jag gå utanför det här rummet. Jag börjar känna mig inlåst. Idag hörde jag mig själv säga högt: ”Jag förstår mig inte på livet.” Jag tänker det inte bara längre, jag säger det högt – till mig själv. Det kan inte vara ett gott tecken.

Dag 15

Det börjar bli ett mantra nu. Men kanske finns det inte så mycket att förstå om livet i en grotta? Det händer ju ingenting här nere. Ändå grubblar jag hela tiden. Kanske just därför. Det finns inget annat som distraherar.

Jag behöver en distraktion.

Igår kväll, efter att jag antecknat i min dagbok, tände jag en brasa med mina sista fem bitar kol. För att jag skulle tvingas ge mig ut och leta fler idag. Inte för att jag behöver brasor för att överleva. Jag behöver ingenting – jag är en skugga. En parvel. Men att inte ha kol gör mig orolig. Jag behöver dem, av någon anledning.
Nå, det är dags att ge sig ut i grottorna igen. Det kanske tar ett tag innan jag skriver igen.

Dag 20

Jag är fortfarande ute i de vindlande gångarna. Det blev en mycket längre promenad än jag hade tänkt. Först kom jag till en avsats. Jag har varit här förut. Det växer mossa under, men den är fortfarande inte tillräckligt stor och mjuk för att jag ska kunna hoppa ner. Om några dagar, kanske.

Vad viktigare är, jag upptäckte en karta alldeles i närheten av mitt lilla bo. Det tog lite tid att uttyda den, men jag tror att jag har ett hyfsat grepp om hur stort grottsystemet är nu. Det hjälper mig inte nödvändigtvis att hitta bättre. Jag har så dåligt lokalsinne. Allt är sten. Allt är mörkt. Allt är så främmande och bekant på samma gång.

Dag 21

Jag har fortfarande inte gått hem. Jag hittade ett rum med en hacka. Jag ville ha den, till varje pris. Behövde den. Men jag kunde inte komma åt den. Hur jag än försökte så gick det inte, då den var placerad under min plattform. Så jag stod och funderade i några minuter, och plötsligt brakade golvet sönder. Så nu har jag en hacka. Det är min käraste ägodel.

Idag har jag hackat av kristaller från väggen i den stora trappan. Jag hoppas att kungen inte blir vred, men jag vill ha dem i mitt bo. De är fina.

När jag kommer hem igen ska jag göra mitt rum större. Hackan har gjort min värld större, helt plötsligt. Jag har mer kontroll, mer makt. Det känns bra, men ovant. Farligt, kanske?
Innan jag går hem ska jag utforska lite till, när jag ändå är här ute. Kanske har den där mossan växt till sig?

Jag kan inte minnas senast jag var så här upprymd. Jag hoppas att det håller i sig.

Herregud vad jag hoppas.

Läs också: En parvels memoarer – del 1

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar