facebook_pixel
Bleeding Edge – Recension

Bleeding Edge – Recension

Bleeding Edge är lagom punkigt, lagom underhållande, och lagom bra. Men är det bra nog?

Jag har svårt att begripa varför Bleeding Edge existerar. Förvisso är det logiskt att Microsoft sätter en av sina mest begåvade studior på att göra ett multiplayer-spel som ska locka folk till Xbox Game Pass. Studion i fråga skapar då ett spel som inspirerats av andra framgångsrika konkurrenter och resultatet blir klart godkänt.

Ändå fattar jag inte riktigt. Främst för att Bleeding Edge kommer till oss från Ninja Theory som fram tills nu specialiserat sig på narrativa singleplayer-äventyr. Ni vet, spel som Enslaved: Odyssey to the West och mästerverket Hellblade: Senua’s Sacrifice. Vad de aldrig tidigare gjort är ett kaotiskt multiplayer-spel med glättig estetik. Det märks – på både gott och ont.

Att de sneglat på både Overwatch och Borderlands är glasklart, men Bleeding Edge påminner mig ändå mest om det numera superbortglömda Battleborn. Kanske för att det var en skickligt utvecklad ”hero shooter” med färgstarka karaktärer som saknade fingertoppskänslan som gjorde Blizzards spel till en succé.

Just karaktärsgalleriet är Bleeding Edges starkaste punkt. Här finns en gammal tant med mekaniska ben, en voodoo-praktiserande robot-orm, och en irriterande esportare i svävande gamingstol. Samtliga har givetvis unika vapen och förmågor, och självklart sorteras de i olika klasser som tanks och helare. Tanken är att alla fyra karaktärer i laget ska kompletterande varandra, då teamwork är livsviktigt. Ett lag som inte håller ihop förlorar.

Läs också: Doom Eternal – Recension

I korthet:

Vad är det?

Pseudopunkig hero shooter med Borderlands-komplex.

Utvecklare

Ninja Theory

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

https://www.bleedingedge.com/

Cirkapris

300kr

Pegi

12

Testat på

Intel Core i7-3770K, Sapphire Radeon RX 580 8GB, 16 GB RAM

Kolla även in

Battleborn

Bild från Bleeding Edge.
Att lära sig varje karaktärs egenheter är livsviktigt.

Rosa hår och voodoo-ormar

När man hamnar i ett lag som är med på noterna, som koordinerar, och som har varandras ryggar är Bleeding Edge också som mest belönande. Om ditt lag däremot inte organiserar och lätt splittras blir matchen istället en lång, utdragen förnedring. Trist nog har mina upplevelser främst lutat mot det senare.

Det är förvisso lättare sagt än gjort då matcherna snabbt blir väldigt grötiga. Sin vana trogen har Ninja Theory satsat på ett mer melee-fokuserat stridssystem där det är viktigare att manövrera sin karaktär än att sikta rätt. Om man kan bemästra dodgen och lär sig varje karaktärs unika rörelseschema finns det absolut djup här, men i praktiken urartar nästan varje match i tumult.

Trots den anarkiska stilen spelar Bleeding Edge med säkra kort och erbjuder få anledningar att fortsätta spela. Med endast två spellägen och tråkiga belöningar när man levlar upp kan man se det mesta spelet erbjuder på några timmar utan incitament med att återvända.

Det är helt enkelt rätt generiskt. Ninja Theory har tittat på vad dess konkurrenter gjort och imiterat det med sin sedvanliga kompetens. Bleeding Edge saknar det unika hjärtat och hjärnan som lyft deras tidigare spel. Jag skulle jämföra det med att anställa Vivienne Westwood för att sy ett vanligt par strumpor. Visst, du får ett bra par strumpor, men det är ändå bara ett par strumpor.

Läs också: Resident Evil 3 – Recension

Bleeding Edge – Recension Reviewed by - .
3.5

UTSLAG

70%
70%
En kompetent men generisk hero shooter som inte erbjuder många anledningar att återkomma.

Om skribenten

Rikard Olsson

Före detta Stockholmare som älskar pixlar, postmodernitet och pretentioner. Bor numera i England med en katt och fler Mario-figurer än någon rimlig människor borde ha. Är fin som jag är.

Liknande artiklar