The Longing – Recension

Ensamma tillsammans

När parveln lämnas ensam med sina tankar börjar han oundvikligen att fundera på vad som finns därute. Finns det en värld ovanför grottorna han bor i? Vågar han söka efter den, trots kungens förbud? Vad ska han egentligen göra med de här 400 dagarna av total ensamhet?

Något av det mest förhatliga som finns är mobilspel som tvingar dig att vänta, om du inte betalar i slutänden hutlösa summor. Det tragiska Dungeon Keeper för mobiltelefoner var ett exempel på detta. Om du inte betalade tog det evigheter att bygga bara några få rum.

The Longing känns som ett svar på detta, och på vår samtids hetsiga tempo överlag. Utvecklarna Studio Seufz visar att det går att använda väntan för att berätta något, istället som ett sätt att flå folk på pengar. Allting i det här spelet tar lång tid. Parveln går långsamt, men du kan säga åt honom att utforska på egen hand, så du behöver aldrig hålla honom i handen.

Det här är ett spel som inte är gjort för att spela aktivt hela tiden. Istället pågår det i bakgrunden, för dig att återvända till. Berättandet pågår lika mycket när du inte är närvarande – det blir ytterligare ett lager av ensamhet för den lilla parveln när inte ens spelaren är där hos honom särskilt stor del av tiden under de där 400 dagarna.

Om du är nyfiken är det bäst om du vet så lite som möjligt när du börjar spela, så jag vill inte avslöja för mycket här. Var bara beredd på att spelet tar sitt långsamma tempo på allvar. Det finns inga genvägar. Ingen knapp för att springa, inget sätt att bända upp dörrar som tar två timmar att öppna sig (jo, seriöst). Istället lär du dig att uppskatta långsamheten, på ett märkligt sätt.

Den vemodiga stämningen kryper under huden och bygger långsamt bo där inne i mörkret. Av och till känner jag verkligen av parvelns förtvivlade ensamhet, så att vi kan vara ensamma tillsammans en stund. Innan jag oundvikligen överger honom och låter honom läsa en ny bok (det finns hela romaner i spelet som du kan läsa om du vill, eller låta parveln läsa på egen hand), eller ta en tupplur i sin nya fina moss-säng.

The Longing är ett slags mix av äventyrsspel, Tamagotchi och experimentell gestaltning av ensamhet. Det har massor med inslag som borde frustrera och skrämma bort mig, men istället sugs jag in i spelets suggestiva värld. Ju mer jag lär känna parveln, och får vet hur han tänker om saker och ting, desto mer ömmar jag för honom och vill göra hans liv bättre. Jag vill att han ska få material för att bygga sig en ny säng, och helst av allt vill jag att han ska få se världen bortom de ekande tomma grottorna. Man vill sina vänner väl, trots allt.

Läs också: Hårdvara med test av grafikkort, headset och mer