facebook_pixel
Resident Evil 3 – Recension

Resident Evil 3 – Recension

Capcoms strålande nytolkning av RESIDENT EVIL 3 är bättre på allt.

Trots att jag rådiggade fjolårets remake av Resident Evil 2, fanns vissa störningsmoment som hindrade mig från att kapitulera helt. Knivarna gick sönder, monstervariationen var rätt klen och kloaksektionen var brun tristess. Allt detta åtgärdas i den superba uppföljaren, som otippat nog tar mig tillbaka till mästerverket Resident Evil 4 snarare än till trean.

När Jill Valentine vaknar är Raccoon City eld och lågor, panik råder och zombier hasar omkring på gatorna. Hack i häl kommer dessutom biovapnet Nemesis, vars enda mening med livet är att utplåna Jill. Redan i den adrenalinstinna inledningen står det klart att detta kommer vara mer action än skräck, men precis som med Resident Evil 4 lyckas Capcom blanda explosionerna med en kuslig atmosfär på ett utmärkt sätt.

RE Engine som redan briljerat i både Resident Evil 7 och Resident Evil 2 Remake, är mer imponerande än någonsin. Den virusfyllda staden är snuskigt detaljrik, där neonskyltar, vattenpölar och röda tunnor (BOOM!) allihop har placerats ut med kärlek. Raccoon City känns – till skillnad från de förrenderade omgivningarna i 1999-originalet – som en stad med puls, trots dess odöda invånare.

Läs också: Resident Evil 2 – Recensionen

I korthet:

Vad är det?

Det senaste remake-mästerverket från Capcom.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

residentevil.com/re3

Cirkapris

600:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-4790k, 16 GB RAM, GTX 1080

Kolla även in

Resident Evil 2 Remake, Resident Evil HD Remaster

När Nemesis visar sitt muterade tryne och börjar jaga mig är det bäst att göra som Forrest Gump (springa, inte äta choklad…)

Knivigt

Mest odöd av alla är Nemesis. Detta fruktansvärda stalker-monster jagar återigen Jill genom stora delar av Resident Evil 3. Numera är den ihärdiga bossen dock mer spännande än frustrerande att stöta på, ett rejält uppsving jämfört med hur störig han var i originalet. Kanske är det mina år av spelande som gjort mig till en värdigare kombatant, eller så har Capcom bara prickat rätt med designen. Hur som helst är Nemesis bättre nu än för 21 år sedan, vilket både gäller grafiskt och spelmekaniskt.

Med det sagt är han fortfarande förjävlig, på ett underbart sätt. Benen på ryggen är ofta bästa taktiken, men trots att jag nu kan använda en ”hoppa undan”-manöver när han attackerar, krävs det ändå några ”you are dead”-skärmar innan jag lyckas ta mig till säkerhet (för stunden). På tal om taktik, är kniven i Resident Evil 3 oförstörbar till skillnad från i tvåan. Zombier kräver därför inte lika mycket ammoslöseri för att dödas för gott, utan jag kan med några välplacerade Gordon Ramsay-hugg istället kötta döingarna i fejset tills de förblir liggande på marken. Makabert? Japp. Tillfredsställande? Dubbeljapp.

Även om jag mest håller mig till headshots och hugg när det gäller vanliga zombier, dyker det snart upp andra odågor som är knivigare att ta sig an. En ny favorit är de fruktansvärt seglivade Pale Heads (tänk Regenerators från Resident Evil 4), som inte ens hagelgeväret råder bot på. De påminner om den där äckliga ögon-i-handen-varelsen i Pans Labyrint och jag fnittrar förtjust/förskräckt varje gång de stapplar mot mig. Sa jag att detta var ett actionspel? Tack vare de mardrömslika och mångfacetterade monstren, är det lika mycket skräck som skott.

Snortajt tempo

Utöver monstervariationen, är även tempot vassare än i övriga Resident Evil-spel. Visst finns det stunder av tysta korridorer och traditionella Umbrella-dokument att läsa, men äventyret tappar ändå aldrig farten. När Jill hamnar i kloakerna får jag misstänksamma flashbacks till föregångaren, men rörmokandet varar inte länge och här finns dessutom både nya föremål och en ny fiendetyp att hitta. För en gångs skull blir jag bara positivt överraskad av Capcoms avloppssystem!

Trots de uppenbara likheterna och snyggt invävda storykopplingarna till Resident Evil 2 Remake, är de många förändringarna tillräckligt stora för att Resident Evil 3 ska kunna stå stadigt på egna ben – som det bättre av de två spelen. De olikartade fienderna är roligare att möta och Nemesis är långt mer nervkittlande än Tyrant, samtidigt som både Jill och Carlos är ljusår charmigare än Leon och Claire.

Mer än allt annat är det den ljuva mixen av action och skräck som får mig att falla pladask, likt hur jag blev totalgolvad av Resident Evil 4 för 15 år sedan. Detta är Resident Evil när det är som allra, allra bäst och även om sex timmars speltid kanske låter kort på papperet, är det just det tajta tempot som får mig att älska varje sekund av det nya Raccoon City – hela vägen fram till det sista (?) mötet med Nemesis…

Jag kunde inte ha önskat mig något mer av denna remake. Kungligt, Capcom!

Läs också: Half-Life: Alyx – Recensionen

Pale Heads, alias De Värsta Äckelpäcklen.

Coolfrillan Carlos

I centrum står visserligen Jill Valentine, S.T.A.R.S.-medlemmen som i mina ögon har mer karisma än någon annan huvudperson i hela Resident Evil-serien, men även sidekicken och U.B.C.S.-soldaten Carlos Oliveira spelar en stor roll i Resident Evil 3. Förutom att man får en kulspruta att peppra zombier med, får man under de spelbara Carlos-sekvenserna även njuta av hans enorma frisyr. Årets finaste fluff? Si señor!

Resident Evil 3 – Recension Reviewed by - .
4.6

UTSLAG

92%
92%
Det brinnande Nemesis-nästet Raccoon City sätter mitt gamerhjärta i brand. Capcom visar ännu en gång att de är världsbäst på remakes!

Om skribenten

Profilbild

Glad gamer med smak för action och äventyr, men älskar även storytunga titlar där ett bitterljuvt slut är grädden på moset. Uppväxt med konsoler, men tog år 2014 steget in i PC-världen där de magiska 60 FPS väntade.

Liknande artiklar