facebook_pixel
Doom Eternal – Recension

Doom Eternal – Recension

Doom Eternal är större, starkare och vackrare än sin föregångare, och det fullkomligen tvärvägrar att spara på något som helst krut.

Jag är i princip död, men det är jag mest hela tiden. Det är normalläget i Doom Eternal. I ett sista desperat utspel tänder jag eld på en stapplande demon, knäcker armen på den och sticker in den trasiga, vassa benpipan i dess skräckslagna öga. Plötsligt känner jag mig friskare och starkare än på länge. Det ger mig den energi jag behöver för att sänka varenda jävel, och stå ensam kvar som Doom Slayern på täppan, omringad av sargade, blodiga demonkroppar och diverse andra färskdräpta styggelser.

För ett ögonblick kan jag pusta ut. Doom Eternal är ett av de mest intensiva actionspel jag någonsin spelat. Ibland påminner det nästan mer om en bullet hell-shooter snarare än ett typiskt modernt fps, med fiender och projektiler exakt överallt. Efter de större striderna (vilket är de flesta, ärligt talat) är jag smått utmattad. Det handlar dessutom inte alls bara om reflexer, det är bara en liten del av det. Istället gäller det att ta snabba taktiska beslut och beta av hoten i en logisk ordning. Helst så snabbt som möjligt, förstås, men det här är inte en simpel twitch-skjutare.

Ju snabbare du tunnar ut fiendehorden, desto mindre är risken att en av dem fångar dig i ett hörn och tar kål på dig snabbt och skoningslöst. Men om du spelar klantigt och ogenomtänkt kommer du att stå utan ammunition, och då är du minst lika rökt. Doom Eternal parar hektisk näsblodsaction och intelligent speldesign på ett imponerande välbalanserat vis. Resultatet är ett fläskigare, råare och mer givande spel än det redan utmärkta Doom (2016). Med andra ord är Eternal ett nytt Doom 2, som tar föregångaren och gör det lite bättre på alla sätt och vis.

Läs också: Black Mesa är äntligen färdigt – läs vår recension

I korthet:

Vad är det?

En svettigt intensiv actionupplevelse som utmanar gamla Doom 2 om att vara bäst i serien.

Utvecklare

Id Software

Utgivare

Bethesda

Webb

bethesda.net/game/doom

PEGI

18

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Amid Evil

Allt går åt helvete – bokstavligen.

Nygammalt

Id Software har dock inte nöjt sig med att bara göra samma sak igen, fast fetare och större. Det är i allt väsentligt en fortsättning på föregångaren, men det förfinar och fördjupar systemen så mycket, och går så hårt in för det, att skillnaderna i praktiken blir större än många kanske tror.

I Doom (2016) kunde du röja dig igenom det mesta utan att fundera så mycket. Försöker du forcera Doom Eternal på samma sätt kommer du inte att leva länge. Vissa kommer kanske irritera sig på hur Id Software styr spelandet så hårt som de faktiskt gör, men resultatet är en actionfest där alla vapen och verktyg måste användas för att överkomma de ofta riktigt tuffa striderna. Även på lägre svårighetsgrader är det utmanande, och på de högre får du slita som en stolle, även senare i spelet. Föregångaren blev ganska lätt under spelets andra hälft, när du hade vapenmoddar och ammunition så det räckte och blev över. Så är det inte i Eternal. Här är balansen mycket mer skärpt, och tvingar dig att vara alert från första till sista salvan med hagelgeväret.

Visst känner du dig mäktigare ju fler vapen och förmågor du låser upp, men motståndet matchar dig ständigt, och du får aldrig så mycket resurser att grundpremissen ruckas. Du måste hela tiden se till att tända eld på rätt fiender för att de ska släppa pansar (fråga inte varför eld gör så att fiender ger rustning), såga dem itu med motorsågen för mer ammunition, och utföra glory kills för mer hälsa. Detta känns igen från föregångaren, men här är det mycket mer centralt, och det gör verkligt stor skillnad. I början var jag lätt tveksam, men ju mer jag spelar – desto mer älskar jag det sinnesrubbade tempo, och den intensiva kamp för överlevnad som detta skapar.

Olika vapen är effektiva mot olika hot, vilket gör att jag också får en anledning att lära mig uppskatta hela arsenalen, och testa vapenmoddarna till fullo för att försöka få övertag mot de många och extremt aggressiva demonerna.

Alla fiender har sina specifika svaga punkter som du bör utnyttja i mesta möjliga mån. Cacodemons får ont i magen av att svälja grananer, Mancubus bazooka-armar går att skjuta av, och ju snabbar du gör skrot av kanonen på Arachnotronernas huvuden, desto bättre. Ganska snart lär du dig att blixtsnabbt identifiera alla hot, men att faktiskt stoppa dem är så klart lättare sagt än gjort – även om du vet hur du bör göra i teorin.

Nonsens-opera

När jag fick testa Doom Eternals första tre timmar i förväg för en tid sedan så oroade jag mig lite för narrativet. I ett Doom-spel spelar berättandet mindre roll, men det verkade ta lite väl stor plats, och det hela framstod som något sorts ogenomtränglig fantasy-opera.

Satt i sitt sammanhang är jag mer positivt inställd. Det är fortfarande nonsens, men det är ganska kul hårdrocksomslags-nonsens. Spelet blinkar inte i onödan, men det är tydligt på tonen att detta inte bör tas på allt för mycket allvar. Det är en grotesk, överdriven våldsopera som mest handlar om vilken legendarisk demondräpare Doom Slayer är. Så legendarisk att folk mer eller mindre tillber honom – eller dig, när du håller i kontrollerna (mus och tangentbord, så klart, den som spelar Doom med handkontroll är kliniskt galen).

Att utvecklarna haft roligt när de byggt ut mytologin kring Doom Slayer och hans demoniska motståndare är uppenbart. Inte minst som vi får ta del av nyhetsrapporter där det talas om ”mortally challenged” (”nedsatt dödlighet” på svenska, typ), som ett alternativt ord för odödlig.

Några scener drar ut några sekunder längre på tiden än de borde, men det är inget större problem. Mestadels är mellansekvenserna korta och gjorda med lagom glimt i ögat. De är mest där för att se till så att tonen blir passande bombastisk. Alla reglage måste vridas upp till elva, och helst ännu mer, med jämna mellanrum.

Jag föredrar fortfarande det extremt ekonomiska berättandet i föregångaren, vars intro var smått perfekt. Du vaknar, dödar några fiender, får en superkort bakgrund i en hiss och några feta metalriff. Klart och betalt.

Men det hade inte haft samma effekt två gånger i rad, så jag förstår varför Id Software valt att blåsa upp allt i Eternal. Och de har gjort det på rätt sätt. Du kan dessutom ignorera all lore om du skiter i den, men om du lyssnar är det underhållande absurt.

Läs också: Ori and the Will of the Wisps – är det lika bra som föregångaren?

Doom 64

För första gången finns nu det gamla Nintendo 64-exklusiva Doom 64 på pc i officiell release. Håller det än?
För många av oss låter ett Doom-spel på Nintendo 64 som en smärre mardröm. Att spela fps på den konsolen var sannerligen inte lätt, med de plastiga, sladdriga kontrollerna som höll cirka fem minuter innan den analoga spaken blev slapp.
Men Doom 64 var mer än bara en halvdan konsolport – det var ett helt eget spel, och dessutom ett förbaskat bra sådant. Enda kruxet var just att det var ett N64-spel. Men så är det inte längre. Doom 64 följer med på köpet när du köper Doom Eternal, och det håller inte bara än, det är bättre nu än någonsin.
Det är en helt okej portning, och att spela det med mus och handkontroll är en dröm jämfört med originalversionens hemska handkontroll. Bandesignen förlitar sig förvisso på tok för mycket på att trycka på otaliga knappar så att saker öppnar sig på till synes slumpmässiga platser på banorna. Men striderna är hektiska, vapnen känns fläskiga och effektiva, och både ljudeffekterna och framför allt musiken är utomjordiskt bra. Doom 64 är mer än bara en liten bonus, det är en liten kulturgärning, och ett bra actionspel i sin egen rätt.

Utslag: 84 %

Sidor: 1 2

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar