Black Mesa – Recension

Efter en smärre evighet är Half-Life-remaken Black Mesa äntligen färdigställd. Lever den upp till arvet?

Det ursprungliga Half-Life släpptes för 21 och ett halvt år sedan. För ungefär 16 år sedan påbörjades arbetet med Black Mesa: Source, en fanutvecklad remake av Valves klassiker. För 5 år sedan lanserades spelet i early access via Steam, dock utan undertitel, men med Valves officiella välsignelse.

Med andra ord har vägen varit ofattbart lång för eldsjälarna hos Crowbar Collective, men nu är version 1.0 äntligen här, och Black Mesa kan därmed betraktas som en komplett produkt. Spelet må pressa den kraftigt uppdaterade Source-motorn till bristningsgränsen, men den utdragna utvecklingstiden lyser ändå igenom, mer under vissa partier än ändra.

Gammalt

För det första är Black Mesa hårt segmenterat, precis som Half-Life. Nivåerna strömmas inte, så spelandet avbryts med jämna mellanrum av synnerligen abrupta laddningstider, vilket stundtals dödar inlevelsen och gör mig rejält desorienterad. För det andra är snabbsparande fortfarande rekommenderat, även om antalet automatiska sparpunkter har utökats rejält i relation till originalspelet (som jag kommer ihåg det, i alla fall).

Black Mesa är inte en slavisk remake av Half-Life, men det försöker ändå hålla sig så nära källmaterialet som möjligt under majoriteten av speltiden. Den första timmen är därför fortfarande långsam men stämningsfull, och fylld med gamla och nya påskägg. Kontrollen känns som tidigare på gott och ont (det är fortfarande inte särskilt roligt att precisionshoppa över avgrunder), men de vanskliga stegarna har åtminstone gjorts lite mer lätthanterliga genom att låta spelaren “låsa fast sig” med ett enkelt knapptryck.

Läs också: Baldur’s Gate – En oförglömlig värld

Nytt

Överlag känns dock Black Mesa betydligt mer levande än förlagan, först och främst tack vare Source. Karaktärsmodellerna är väldigt, väldigt mycket bättre (man har även lagt till kvinnor vid sidan av vetenskapsmännen) och så har Crowbar Collective lånat ett och annat pussel av Half-Life 2, möjliggjorda av den fortfarande rätt avancerade fysikmotorn.

Grafiskt ser Black Mesa mer ut som ett spel från 2012 än 2020, men lyckas ändå imponera med ofta bländande ljuseffekter. Musiken, å andra sidan, är den kanske mest imponerande nyheten överhuvudtaget, då Joel Nielsens nyskrivna stycken förhöjer upplevelsen rejält. Tongångarna känns välbekanta och fräscha på samma gång, och används för att accentuera specifika ögonblick på ännu mer effektiva sätt än Half-Life någonsin mäktade med.

Ytspänning

Höjdpunkter från Surface Tension, det allra bästa Black Mesa– och Half-Life-kapitlet.

Sist och slutligen har vi också Xen, de hårt kritiserade utomjordiska nivåerna, som här har återuppfunnits från grunden upp. Den grådaskiga, geggiga massan från Half-Life är ett minne blott, och i dess ställe finner vi ett underskönt, prunkande landskap, som rentav för tankarna till Avatar (James Cameron-filmen, inte den animerade tv-serien). Nivådesignen i sig har även den förbättrats rejält (även om jag personligen skulle ha klippt bort sisådär 20 procent av innehållet, för ett rappare tempo) och det är även här som vi ges Black Mesas nya fiender, och en tydligare inblick i vardagslivet för den förslavade vortigaunt-rasen.

Allt sammantaget är Black Mesa en triumf, och ett bevis på att Half-Lifes grundläggande design fortfarande står emot tidens tand med bravur. Crowbar Collectives bidrag bör dock inte underskattas, då man utöver ovan nämnda nyheter även har infört en lång rad mer subtila förändringar, såsom hur vissa vapen känns (Gluon Guns blåskimrande dödsvirvel framstår som mycket mer intensiv, och så har armborstet fått ett ordentligt sikte).

Om du ska spela Half-Life idag så ska du spela Black Mesa. Det räcker så.

Läs också: Recension: Beautiful Desolation